Utskriven 2019-10-15 01:57:18
Katastrofen i Irak blir mer uppenbar för varje dag. Tony Blair framstår som allt mer fjärran från verkligheten; hans senaste bisarra uttalande om 'upptäckten' av 'ett enormt system av hemliga vapenlaboratorier', vilket till och med den amerikanske vicekonungen i Bagdad gjorde sig lustig över, skulle ha varit förvånande om det inte hade utgjort blott ännu ett av hans smaklösa försök att rättfärdiga sitt brott mot mänskligheten.

Detta är inte vad trons väktare i Amerika och Storbritannien vill att du ska veta. Slakten i Irak, undergrävandet av demokratiska rättigheter och medborgerliga friheter i västvärlden och förberedelserna för nästa invasion 'normaliseras'.

I The Banality of Evil skrev Edward S Herman: 'För att fruktansvärda saker ska kunna göras på ett organiserat och systematiskt sätt krävs 'normalisering' ' Det är experternas, och de tongivande mediernas, uppgift att normalisera det otänkbara i allmänhetens ögon.'
  Den nu pågående 'normaliseringen' utförs av dem som framställer det oprovocerade angreppet på Irak som en 'felbedömning' som snart kommer att rättas till genom att demokrati införs. Vad normaliserarna framför allt inte vill att du ska känna till är karaktären och omfattningen av 'koalitionens' brott i Irak och den verkliga källan till det nuvarande världsomfattande hotet.

Med undantag för det arbete som görs av ett fåtal enastående journalister som är beredda att gå utanför de officiella inhägnaderna är omfattningen av människo-slakten och den materiella förödelsen i Irak knappast erkänd. Till exempel förtigs effekterna av de uranhaltiga vapen som används av amerikanska och brittiska styrkor. Irakiska och utländska läkare rapporterar att strålningssjukdomar är vanligt förekommande i hela Irak, och soldater har varnats för att närma sig kontaminerade platser. De strålningsvärden som uppmätts på förstörda irakiska stridsvagnar i brittiskkontrollerade Basra är så höga att ett undersökningsteam från brittiska armén bar vita heltäckande strålskyddsdräkter, ansiktsmasker och handskar.

Eftersom inga varningsskyltar finns uppsatta leker irakiska barn på och omkring stridsvagnarna. Av de 10 000 amerikaner som evakuerats från Irak på grund av sjukdom lider många av 'mystiska sjukdomar' som liknar dem som drabbade veteraner från det första Gulfkriget.

Enligt frivilligorganisationen Medact dog mellan 21 700 och 55 000 irakier mellan 20 mars och 20 oktober förra året. Detta inkluderar upp till 9 600 civila. Antalet barn som dödas eller skadas av outlösta multipelbomber uppskattas till 1 000 i månaden. Det rör sig här om försiktiga beräkningar; krigets traumatiserande effekter på hela samhället är omöjliga att föreställa sig.

Normaliserarna är angelägna om att denna terror inte ska uppmärksammas (BBC använder orden 'terrorism' och 'illdåd' uteslutande om den irakiska motståndsrörelsen) och att den fara den representerar runtom i världen ska överskuggas av hotet från al-Qaida. William Schulz, amerikanska Amnesty Internationals generalsekreterare, har angripit antikrigsrörelsen för att den inte ansluter sig till Bushs 'krig mot terrorismen'. Han säger att 'vänstern' måste ansluta sig till Bushs kampanj, till och med hans 'förebyggande krig', annars riskerar den att bli 'irrelevant'.

Schulz kritik bortser från sanningen i Amnestys egna rapporter. Amnesty USA rapporterar att Bushadministrationen ger tusentals utländska torterare en fristad, inklusive flera massmördare. Vid en enkel matematisk jämförelse mellan USA:s och al-Qaidas terror framstår den senare som en dödlig loppa. Under de senaste 50 åren har USA stött och utbildat statsterrorister i Latinamerika, Afrika och Asien. Antalet offer för deras terror uppgår till miljoner.

Återigen finns dokumentationen i Amnestys studier. Diktatorn Suhartos makt-övertagande i Indonesien ledde till 'ett av de största massmorden under 1900-talet', enligt CIA. USA levererade vapen, logistiskt stöd, underrättelseinformation och dödslistor. Forskare uppskattar nu att Suhartos offer 1965-66 uppgick till nästan en miljon; i Östtimor var han ansvarig för att en tredjedel av befolkningen dog: 200 000 män, kvinnor och barn. I dag lever massmördaren i luxuös avskildhet i Jakarta, med sina miljarder i säkert förvar hos utländska banker. Till skillnad från Saddam Hussein, som framstår som en amatör i jämförelse, kommer det inte att bli någon skådeprocess mot Suharto, som lydigt höll sig inom ramarna för USA:s terrornätverk. (En av Suhartos mest öppenhjärtiga beskyddare och apologeter i USA:s utrikesdepartement under 1980-talet var Paul Wolfowitz, 'hjärnan' bakom Bushs angreppskrig.)

På den storslagna tiden före 11 september 2001, när de mäktiga rutinmässigt attackerade och terroriserade de svaga och när de som dog var svarta eller mörkhyade icke-människor som levde på fjärran platser som Zaire och Guatemala, fanns inte någon terrorism. När de svaga attackerade de mäktiga, som mest spektakulärt den 11 september, då fanns det terrorism.

Detta betyder inte att det inte skulle finnas något verkligt hot från al-Qaida och andra fanatiska grupper; men vad normaliserarna inte vill att du ska veta är att det är 'våra' regeringar som utgör den största faran. Deras underlydande i massmedierna och den akademiska världen framställer alltid dessa regeringar som välvilliga: de kan göra sig skyldiga till felbedömningar och misstag, men aldrig till brott. Bushs anhang, vars drivkraft är religiös fanatism, korrupt amerikanism och grasserande företagsgirighet, följer nu vad militärhistorikern Anatol Lieven kallar 'den klassiska moderna strategin för en hotad högeroligarki, som går ut på att kanalisera massivt missnöje i nationalism', en nationalism som underblåses av rädsla för dödliga hot. Bushs Amerika, varnar han, 'har blivit ett hot mot sig självt och mot mänskligheten'.
Bush, Blair och normaliserarna talar nu, nästan med förtjusning, om att öppna massgravar i Irak. Vad de inte vill att du ska veta är att de största massgravarna är ett resultat av det folkliga uppror som följde på Gulfkriget 1991, som en direkt reaktion på George Bush den äldres uppmaning till befolkningen att 'ta saken i era egna händer och tvinga Saddam från makten'. Så framgångsrika var rebellerna inledningsvis att inom några dagar hade Saddams välde kollapsat i hela södra delen av landet. En ny start för Iraks folk tycktes vara nära förestående.

Då bestämde sig Washington, tyrannens gamla käresta som hade försett denne med konventionella, kemiska och biologiska vapen samt industriell teknologi till ett värde av fem miljarder dollar, för att ingripa i precis rätt ögonblick. Rebellerna konfronterades plötsligt av ett USA som hjälpte Saddam att bekämpa dem. USA-styrkor hindrade dem från att nå fram till irakiska vapendepåer. De förvägrade dem skydd och gav Saddams republikanska garde fri passage genom amerikanska linjer för att attackera rebellerna. Amerikanska helikopt-rar cirkulerade ovanför och observerade och fotograferade medan Saddams styrkor krossade upproret.

I norr hände samma sak med det kurdiska upproret. 'Amerikanerna gjorde allt för Saddam', sade Mellanösternexperten Saïd Aburish, 'utom att delta i striderna på hans sida.' Bush den äldre ville inte ha ett delat Irak, och förvisso inte ett demokratiskt Irak.

New York Times-kolumnisten Thomas Friedman, en av den amerikanska utrikespolitikens vakthundar, uttryckte sig mer rakt på sak. Vad Washington ville ha var en framgångsrik statskupp genomförd av en 'hänsynslös junta': Saddam utan Saddam. Ingenting har föränd-rats. Som Milan Rai visar i sin nya bok Regime Unchanged är de högst uppsatta och mest skoningslösa elementen inom Saddams säkerhetstjänst Mukhabarat nu i USA:s och Storbritanniens sold och hjälper till att bekämpa motståndsrörelsen och rekrytera dem som ska styra en marionettregim bakom en anständig fasad. En gestapo med 10 000 anställda som styrs och finansieras av CIA kommer att operera ungefär som den gjorde under Saddam. 'Vad som sker i Irak', skriver Rai, 'är re-nazifiering ' precis som i Tyskland efter kriget.'

Bush och Blair har jublat över Libyens kapitulation när det gäller massförstörelsevapen som landet med största sannolikhet inte hade. Detta är, som Scott Ritter har skrivit, ett resultat av 'framtvingade eftergifter som görs mer som ett sätt att köpa tid än på grund av någon verklig samarbetsanda' - eftersom Bush och Blair har underminerat just den internationella rättsordning på vilken verklig nedrustning baseras. Den 8 december röstade FN:s generalförsamling om en rad nedrustningsresolutioner. Förenta staterna motsatte sig alla de viktigaste resolutionerna, inklusive dem som rör kärnvapen.

Bushadministrationen har beredskapsplaner för användning av kärnvapen mot Nordkorea, Syrien, Iran och Kina, vilket Pentagon redogör för i sin Nuclear Posture Review från 2002. Den brittiske försvarsministern Geoffrey Hoon följde exemplet och tillkännagav att Storbritannien skulle angripa icke-nukleära stater med kärnvapen 'om det blir nödvändigt'. Detta liknar den situation som rådde för 50 år sedan då den brittiska regeringen, enligt dokument som nu gjorts tillgängliga för allmänheten, samarbetade med amerikanska planer på att föra ett 'preventivt' atomvapenkrig mot Sovjetunionen. Ingen offentlig diskussion tilläts; det otänkbara normaliserades. Historien varnar oss i dag för att det verkliga hotet, än en gång, finns i vår direkta närhet.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg

Artikeln ublicerades i Aftonbladet den 14 januari 2004.


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.