Utskriven 2022-01-24 11:17:19
Skriftställning (FiB/K 1-04)
Jan Myrdal

Lördagen den 1 november talade jag i Fabiansalen, ABF i Stockholm på den konferens - Världen efter Irak: USA-dominans och krigspolitik - som ordnats av Nätverket mot krig (i vilken FiB/k ingick), Sveriges Fredsråd och ABF-Stockholm. Titeln på mitt anförande var: Bortom illusionerna. (Texten återgavs förkortad i Flamman och finns i sin helhet här på web.fib.se/högerspalten startsidan.) Under diskussionen framträdde medlemmar av Iraks kommunistiska parti och företrädde partiets samarbetspolitik och deltagande i det av Förenta staterna tillsatta styrande rådet. De var upprörda över att jag betecknade dem som ockupationsvänster. Men det var inget skällsord. Det var en korrekt term för ett bestämt politiskt fenomen.

Mest typisk i sin argumentation - nästan exakt förebådande den nu från Iraks kommunistiska parti - var under Andra världskriget den ockupationsvänster vilken i Europa under en tid fick inflytande och utgjorde en verklig fara. (Situationen i Asien - och i Sydamerika - var delvis annorlunda och är värd en särskild text.) Dansk socialdemokrati i regeringsmedverkan under ockupationen liksom de olika franska grupperna - Marcel Gittons Parti ouvrier et paysan française inte minst - och sådana socialistiska personligheter som Henri de Man i Belgien och andra ger goda exempel på hur man argumenterade för att övertyga sig och andra. Jag tar nu först några citat från Norge och sedan från Flyg i Sverige:

Tre dagar efter det att Tyskland ockuperat Oslo, den 12 april år 1940, samlades företrädare för den norska LO i Norsk Komuneforbunds lokaler för att diskutera hur arbetarrörelsen skulle ställa sig till kriget och ockupationen. Drivande i debatten var den ledande vänstersocialisten Håkon Meyer. I det upprop som formulerades - och samma kväll antogs av LO:s sekretariat - heter det bl.a.

Om ockupationsvänster
- Den norske fagorganisasjonen har alltid drevet sin virksamhet innenfor rammen av gjeldende lover. Vi må også gjöre dette i det videre organisasjonsarbeid som må tillpasses de nye forhholdene på en slik måte at arbeidet vårt kan fortsette.

Den 14 april rekonstruerades Oslo Arbeiderparti. Håkon Meyer kom med i styrelsen och valdes också till styrelsen i Arbeiderbladet.

I början av maj sökte han driva igenom ett uttalande från Oslo Arbeiderparti i vilket det bl.a. hette:

- Det er Oslo Arbeiderpartis oppfatning at öyeblikket er kommet da alle ansvarige krefter i vårt land må medvirke til å skape fred mellom våre konstitusjonelle statsmakter og de okkupasjonsmyndigheter som har haertatt landet og har den faktiske makt. Det er ikke i det arbeidende folks intresse at nye felttog finner sted i vårt land. Folket skal leve videre under de vilkår den tyske okkupasdjonen gjör mulige i krigstid.

Han hade starkt, men icke tillräckligt, stöd från mötet . Uttalandet bordlades.

Meyers politiska handlingslinje under ockupationen var därefter tydlig: Det var nödvändigt att skydda arbetarklassens intresse. Bourgeoisien utnyttjade situationen efter 9 april till att i juni genomdriva en lönenedsättning. Regeringen Nygaardsvold hade flytt. Dess uppmaning till motstånd mot ockupanterna var oansvarigt. 1943 skrev han:

- Vi vet jo at ockupationsmakten har tatt dette landet for å anvende det som en festning, og innenfor denne festningen må alle underordne seg den interesse som den kjempende okkupasjonsmagt representerer.

1946 dömdes Meyer till tio års straffarbete

(För att förstå hans betydelse inom norsk arbetarrörelse på trettiotalet kan man slå upp Meyer, Håkon Ludvig i Arbeidernes Leksikon från 1935. Den som vill läsa mer om Meyers politiska utveckling kan göra det i Öystein Sörensen. Fra Marx til Quisling. Fem socialisters vei til NS. Aventura Forlag, Oslo 1983.)

Det vore helt fel att avfärda Meyer med att säga att han var en köpt quisling. Lika oklokt som att avfärda Nils Flyg med att han var en psykologisk gåta, eller blott en person betald av Tyskland. För att förstå sådana som de nuvarande representanterna för Iraks kommunistiska parti är det viktigt att läsa materialet från Socialistiska Partiets kongress 15 - 16 november 1941. Se: Nils Flyg: Vad vill Socialistiska Partiet. Appell till Sveriges folk! Folkets förlag Stockholm 1941. Argumenten var som Håkon Meyers (som ju var i Stockholm och träffade Flyg 1942) men därtill kom Europatanken. Arbetarklassens intresse låg i ett Förenat Europa:

- Första bokstaven i socialismens elementära alfabete är: samverkan mellan länder och folk, behärskade enligt vår mening av arbetarrörelsens krafter /.../ Det som nu sker är ett steg på vägen i rätt riktning /.../ som syftar till att om möjligt skapa ett samverkande Europa. /.../ Även om det samverkande Europa - och här vill jag tala rent ut, kamrater - som i morgon skapas skulle präglas av nazismen /.../ så kan vår ställning till hela processen icke vara beroende av detta sakförhållande. Vår inställning till processen måste vara beroende av vårt realpolitiska bedömande /.../ Det gäller att få detta nya Europa att fungera, det gäller att få produktionsapparaten i gång i största möjliga utsträckning och i mest effektiva tempo. Detsamma gäller distributionsapparaten. Man måste komma fram till en förnuftig organisering av hushållningen från nationalhushållning av mindre måttstock till världshushållning. Det gäller att bemästra produktionen så att varje stort och litet land får möjlighet att hävda sig i denna enhet. /.../ Vill man lösa denna uppgift måste man räkna med anslutning från de stora folkskikten, från massorna, och vill man räkna med en sådan anslutning från arbetare, från fattiga bönder, har man att gå dem till mötes framförallt i fråga om självstyrelse, självförvaltning såsom betingelser för frivillig positiv insats i det gemensamma verket. (s. 17 - 18 a.a.)

Efter segern över Tredje riket i Europa kunde vissa av ockupationsvänsterns företrädare (som dansk regeringssocialdemokrati och en 1940 - 1941 rätt betydelsefull falang svenska socialdemokrater) lägga locket på och så slinka undan såväl ansvar som diskussion. Andra som Henri de Man flydde till exilen eller sköts redan under kriget som Gitton eller dömdes till strafdfarbete efter Tredje rikets nederlag som Meyer. Men som med Nils Flyg har vi oftast nöjt oss med att skälla dem som förrädare och quislingar och inte sett närmare på deras argument. Men först om vi verkligen läser dem framträder den verkliga faran med deras - och därmed även sådan nutida ockupationsvänsters som partiledningen i Iraks kommunistiska parti - politik. Ockupationsvänstern måste tas på allvar!
_____________________________________________
Läs Åke Kilanders recension (FiB/K 2-2000) av Håkan Blomqvists bok 'Gåtan Nils Flyg och nazismen'



Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.