Utskriven 2022-01-25 11:59:29
”Sedan Sovjetunionen föll bort har Förenta staterna varit utan rivaler på den geopolitiska arenan. Men så kommer det inte att förbli. Bipolaritet och multipolaritet är i geopolitiken det historiska mönstret. Inte unipolaritet.

Frågan är alltså inte om någon kommer att utmana amerikanarna på den scen, som just nu så oinskränkt är deras. Frågan är vem som blir först att göra det. Och mitt svar på den frågan är att det blir EU.”


Bildmontage: K LindelöfSå ungefär tror jag, att man kan sammanfatta den infallsvinkel på EU som Jan Guillou deltog med i diskussionen inför folkomröstningen nyss. Och därmed anknöt han till en redan pågående diskussion i Frankrike och Tyskland, två EU-stater som uppenbarligen har den ambition, som Jan Gulliou räknar med skall bli hela EU:s.

Denna ambition har ganska naturligt uppmärksammats i USA och förra året kom – för att nu ge ett exempel på detta – den förre Clinton-rådgivaren Charles Kupchan ut med sin sedan dess mycket omdiskuterade ”The End of the American Era”, en bok som har som sin utgångspunkt just det scenario, som också är Jan Guillous.

För att inse att denna diskussion är intressant också för oss, räcker det med att något fundera över vad det – om Jan Guillou har rätt – kommer att bli kvar av det svenska EU-etablissemangets i särklass mest centrala argument, det argument som hela dess EU-positiva argumentation i övrigt förutsätter.

Vad jag tänker på är det alltsedan Sovjetunionens fall ständigt upprepade påståendet, att den säkerhetspolitiska doktrin, som varit Sveriges alltsedan Karl XIV Johans neutralitetsförklaring 1834 inte längre är relevant. Alltså den doktrin som säger, att Sveriges överordnade utrikespolitiska målsättning skall vara att hålla oss utanför den traditionella stormaktspolitikens geopolitiska konkurrens.

Visst kan man säga att denna doktrin är irrelevant, när det inte föreligger någon sådan rivalitet att hålla sig utanför. Och sedan Sovjetunionen föll bort för nu lite drygt ett decennium sedan, så lever vi alltså just i en sådan tid.

Men om EU nu går Jan Guillous väg och utmanar dagens amerikanska geopolitiska monopol, då är samma doktrin på nytt relevant, ja, precis lika relevant som den någonsin var, då Sovjet var konkurrenten. Det vill säga av det svenska EU-etablissemangets mest centrala argument blir då ingenting kvar.

Själv är Jan Guillou inne på vad hans EU skulle innebära också för några åtminstone i dagsläget mer udda argument. Om dagens pro-amerikanska EU omvandlas till det anti-amerikanska EU, som Jan Guillou räknar med, så kommer också dagens anti-amerikanska nej till detta unionssamarbete att vändas till sin motsats. Och samma sak kommer att hända med dagens proamerikanska ja till detta samarbete.

Sedan finns det förstås i sammanhanget också argument, som inte berörs av om Jan Guillou har rätt eller fel. Ur ett principiellt anti-imperialistiskt perspektiv till exempel gör det ingen skillnad om EU utrikespolitiskt aldrig blir något annat än en kugge i det amerikanska geopolitiska maskineriet. Eller om EU utvecklas till den konkurrerande geopolitiska aktör, som Jan Guillou ser framför sig.

Men det riktigt intressanta för oss är ändå inte vad det skulle innebära eller inte innebära för olika argument i vår debatt, om Jan Guillous EU-prognos slog in. Utan det är vad detta rent politiskt skulle innebära för Sverige som medlemsstat i EU.

Alltså att vi då på nytt skulle dras in i det slag av krigiska rivaliteter, som det under de senaste snart ett hundra sjuttiofem åren varit vår ambition att hålla oss utanför, en ambition som vi också så framgångsrikt lyckats leva upp till. Dessa ett hundra sjuttiofem år är den i särklass längsta tid av oavbruten yttre fred, som vi någonsin haft i vår historia.

Publicerat i Piteå-Tidningen



Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.