Utskriven 2022-01-18 02:30:49
En ömsesidig förståelse stiger långsamt fram bland judarna i Israel. I dag är det en ytterst liten minoritet som tillbakavisar en palestinsk stat. Religiösa ledare bör tydligare visa respekt för Den Andre, skriver rabbinen Mayer Schiller, verksam i New York, som efter en resa i Israel fyllts av glädje över fredslängtande grupper och individer.

De senaste veckorna har det i dessa spalter debatterats mycket om staten Israels politik. Olyckligtvis kan många tillfälliga läsare tänkas utgå från att den som är jude också av den anledningen står bakom allt eller det mesta av Israels politik och säkert stöder landets existens som den för närvarande ter sig.

Denna ytliga koppling av judiskhet och den styrande Sharonregeringen är långt ifrån korrekt och är en missuppfattning som helt enkelt inte gör judars och judenhetens moraliska uppfattning rättvisa.
I den judiska gemenskapen finns, och har alltid funnits, mycket debatt och oenighet. Många judar ifrågasätter de antaganden om Israel och sionismen som de nuvarande makthavarna gör.
Denna kritiska, granskande process har pågått sedan sionismen skapades och är ett tecken på det judiska folkets mångfasetterade moraluppfattning.

Det finns många tolkningar av Torans teologi och allmän judisk etik som står i motsats till högersionismen, såsom den i dag utövas av likudpartiet och de mera extrema partierna
till höger om likud.
Man bör också komma ihåg att för en stor majoritet av israelerna (med undantag för extremhögern) finns det inte längre något ideologiskt hinder för en palestinsk stat. Det som finns är en högst verklig fruktan för vad en sådan stat kan föra med sig.
Omedelbart efter Osloavtalet var de flesta israeler och palestinier överlyckliga vid tanken på att deras ömsesidiga lidande var slut, även om det skulle kräva vissa kompromisser på båda sidor. Fanatism och omedgörlighet hos dem som inte kunde acceptera annat än en total seger fällde Osloavtalet, vilka brister det än kan ha haft.

På sätt och vis är det den nuvarande israeliska statens anspråk på att tala i hela den israeliska eller världsjudendomens namn, och tystandet eller nonchalerandet av intern judisk kritik, som skapar och underblåser antijudiska känslor i hela världen.
Om den interna judiska kritiken, från några judar mot sionismen i allmänhet och från många judar mot statens nuvarande politik, hördes mer skulle det sudda ut
likhetstecknet mellan judar och hela den nuvarande israeliska politiken.

Det ligger en ironi i dagens situation eftersom skapandet av staten Israel skulle göra slut på antisionismen via en 'normalisering av det judiska folket' och 'skapandet av ett tryggt hem för judarna'.
På ett sätt är israelers och palestiniers motstridiga krav, drömmar och lidanden typiska för ett av den moderna människans dilemman: hur ska man upprätthålla ett folks identitetskänsla, historiska och kulturella kontinuitet och fysiska utrymme när de står i konflikt med likartade krav?

Kan vi göra oss gällande på ett sätt som lämnar utrymme åt Den Andre?
Upplysningstidens rationalism, såsom den idealiseras i den sekulära demokratin, och dess njutningsorienterade barn i världskapitalismen, verkar båda vara otillräckliga modeller för de djupliggande minnen och den innerligt upplevda fromhet som präglar judendom och islam i Mellanöstern.
I somras besökte jag Israel med en uttrycklig önskan om att träffa och intervjua religiösa
sionister som är aktiva i organisationer för fred och mänskliga rättigheter.

Trots en nästan total mörkläggning i medierna i Israel finns det många sådana individer och grupper. Jag återvände uppmuntrad och inspirerad, ödmjuk och stolt över att dessa män och kvinnor, studenter och rabbiner, som jag mött, existerar och agerar utan fruktan på den israeliska scenen.

I motsats till de ultra-ortodoxa, som förkastar hela tanken med sionismen, och post-sionisterna, som försöker bryta kopplingen mellan regering och identitet, var dessa människor ännu i hög grad påverkade av drömmen om ett judiskt styrelseskick.
Men de vet att andra folk också har sina drömmar, sin smärta och sina förhoppningar och att de två delar samma geografiska utrymme.
På sätt och vis har deras argument, liksom argumenten från andra liknande fredsgrupper i Israel, redan i teorin accepterats av en majoritet israeler.

I dag är det en ytterst liten minoritet som skulle tillbakavisa en palestinsk stat för att de vill behålla kontrollen över
ett 'StorIsrael'. Majoriteten är delad mellan dem som är villiga att ge freden en chans och andra som ännu väntar på 'tillräckliga skyddsåtgärder'.
Men i grunden är debatten avklarad och en ömsesidig förståelse stiger långsamt fram i triumf.
Det är också klokt att båda sidor tar det försiktigt. De två religiöst motiverade folken, afrikanderna och Nordirlands protestanter, som senast räckt ut en hand till dem som de delar geografiskt utrymme med, har inte haft någon fullständig framgång.

Kanske krävs det att fler religiösa ledare (som inte bara är liberala globalister vilka saknar känsla för gruppidentitet) gör sina röster hörda och uttrycker sin egen fromhet och lojalitet samtidigt som de söker omfamna de andras tro.
Somliga hävdar att något sådant är omöjligt. De skulle säga att det är den ständigt illa definierade 'fundamentalismen' som omöjliggör fred i Mellanöstern och i resten av världen. Detta är historieförfalskning.
Många personer ur alla trosuppfattningar har av sina övertygelser drivits att
söka fred och försoning lika väl som krig. Religionen har en tendens att tala med många röster och människan agerar efter den del i tron som griper tag i hennes själ.

Icke desto mindre verkar, vid första anblicken, de renläriga religiösa gruppernas exkluderande trosuppfattningar göra det svårt att omfatta Den Andre med respekt. Om vår egen sanning är hela sanningen, hur mycket respekt och utrymme kan vi då ge dem som har fullständigt fel?
Det finns två vägar ut ur detta dilemma utan att ge upp själva kravet på en tro. En är att, likt traditionalisterna, utgå från att det finns en ursprunglig Uppenbarelse som alla följande uppenbarelser härstammar ifrån.
Således uppmanas alla ortodoxa församlingar att fullgöra sina skyldigheter och samtidigt anse att alla andra bör fullgöra sina.
Detta är förvisso ett radikalt synsätt som kommer att göra många traditionellt troende missnöjda.

Ett annat synsätt kan vara att även om en trosuppfattning är den rätta, så betraktar den Allsmäktige De Andra med kärlek.
Och de
som tillämpar vilseförda metoder och trossatser för att nalkas Honom och hjälpa andra, kommer att belönas för sina ansträngningar hur felaktiga de än må vara.
Med Guds hjälp ska förhoppningsvis de starka interna bindningarna hos judar och muslimer ändå kunna ge plats åt Den Andre i Mellanöstern och på andra håll.

Måtte vi få uppleva detta under vår livstid.

Mayer Schiller
rabbin i New York

Översättning: Lars Ryding

Rabbi Mayer Schiller undervisar i Talmud vid Yeshiva University High School för pojkar i New York, där han även tränar hockeylaget. Han har publicerat två böcker och talrika artiklar i akademiska och religiösa tidskrifter. Inom ortodoxin tillhör han den hassidiska Skveraskolan med ursprung i Ukraina.


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.