Utskriven 2019-10-15 01:30:16
President Bush kommer att fortsätta sin aggressiva utrikespolitik. Men stödet till den irakiska motståndsrörelsens rättfärdiga kamp är även ett stöd till andra folk som utsätts för USA:s aggression, menar ordföranden för Irakkommittén i Malmö i en debattartikel i Skånska Dagbladet.

George Bush har nu börjat spendera det politiska kapital som han anser sig ha fått genom sin seger i USA:s presidentval. I Irak har han inlett det redan före valet förberedda angreppet på staden Falluja. Tusentals människor - vars enda brott är att de försvarar sig mot en olaglig ockupation - dödas nu, och mångfaldigt fler såras. Om USA lyckas ta över staden, väntar liknande massiva angrepp mot de andra städer som motståndsrörelsen behärskar, med samma förödande resultat. Enligt en uppmärksammad studie nyligen i medicintidskriften The Lancet hade USA:s invasion redan tidigare lett till omkring 100 000 irakiers död.

Även på andra håll kommer Bush att fortsätta sin aggressiva utrikespolitik. För Palestinas del betyder det att USA fortsätter sitt stöd till Ariel Sharons folkmordspolitik. För Venezuela och och andra latinamerikanska länder betyder det att USA fortsätter försöken att störta eller störa deras regeringar, i Kubas fall kanske t o m att man försöker invadera. För Iran, Nord-Korea, Syrien, och andra länder som den självutnämnda världspolisen kallar skurkar, betyder det en uppenbar risk att man sätter sina hot om angrepp i verket. För Afghanistan betyder det att man fortsätter stödja sin lakej Hamid Karzai och fortsätter terrorn mot civilbefolkningen. Och för Irak betyder det alltså att USA kommer att öka sina ansträngningar att vinna kriget mot den folkligt baserade motståndsrörelsen, trots att man, som journalisten Seymour Hersh nyligen påpekade, egentligen redan har förlorat det. Den offensiv mot Fallujah som USA nu har inlett är ju inte den första. Den förra misslyckades.

I den mån de röstande i USA:s presidentval alls brydde sig om det, gav en majoritet av dem sitt stöd till denna aggressionspolitik. Å andra sidan hade de inte mycket val. För John Kerry stod för samma politik gentemot omvärlden som Bush. I Irak lovade han att vinna kriget, fast bättre än Bush. I sitt stöd till Israel var han om möjligt ännu mera oreserverad än Bush. Och inrikespolitiskt stödde han det angrepp på konstitutionella fri- och rättigheter för landets egna medborgare som har följt i spåren av 11 september. Att de som röstat i USA:s presidentval inte har haft någon verklig möjlighet att rösta nej till denna politik visar att det är illa ställt med den faktiska demokratin i det land som angrep Irak under förevändning att införa demokrati där.

Att Bush nu har ett förnyat och mindre ifrågasatt mandat - i den mån han alls hade något innan - ger en ursäkt till regeringarna i de länder, bl a Sverige, som inte stödde invasionen av Irak att fortsätta den anpassning till ockupationen som de redan har inlett. Sverige deltar i utbildningen (i Jordanien) av ockupationsmaktens poliskår samt säljer vapen till USA och flera andra länder som deltar i ockupationen. Bushs nya mandat ger också de opinionsbildare som försvarar sina länders stöd till ockupationen ett argument för sin uppfattning. För alla som är motståndare till världens mäktigaste imperialistmakt är det därför en förlust att den klarade av att genomföra ett ordnat presidentval.

Samtidigt finns det en envis verklighet som kommer att fortsätta sätta käppar i hjulen både för Bushs utrikespolitik och de i omvärlden som försvarar den. Här är Irak centralt. Ingen annanstans har USA så många stridande, och ingen annanstans är motståndet mot dem större. Stödet till den irakiska moståndsrörelsens rättfärdiga kamp mot ockupationen är därför också ett stöd till alla andra folk som USA nu utsätter för eller hotar med aggression.

Anders Püschel
ordförande
Irakkommittén i Malmö

Publicerad i Skånska Dagbladet 14 november


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.