Utskriven 2022-01-24 12:28:06
K G Hammars uttalanden inför det pågående kyrkomötet om hur kvinnoprästmotståndare ska 'få plats' i Svenska kyrkan väcker oro. Det kan tolkas som att det åter skulle bli legitimt med häxjakt på kvinnor som är präster, befarar Ulf Ulfvarson, professor och kyrkopolitiker.

Kvinnoprästreformen för ett halvt sekel sedan ger ännu i dag motståndarna ingen ro. En tid efter reformen kunde redan vigda präster slippa tjänstgöra med präster som var kvinnor. Det ledde på vissa håll till omfattande förföljelse och mobbning av kvinnliga präster.
Numera är denna 'väjningsrätt' borta och reformen backas upp av flera tydliga bestämmelser i Kyrkoordningen, antagen i demokratisk ordning av kyrkomötet. Ett fåtal kvinnoprästmotståndare i kyrkomötet vädrar ändå sitt missnöje i återkommande motioner.
Trots att kyrkomötet har avslagit alla sådana här motioner fortsätter de att strömma in. Varför? Svaret är förmodligen otydlighet på olika nivåer inom kyrkan.

År 1996 skrev Läronämnden om flera motioner från en kvinnoprästmotståndare (Ln 1996:14): 'Kyrkans synliga enhet är en kallelse för den ekumeniska rörelsen, men även ett ursprungligt och konstitutivt uppdrag för varje kyrka och församling.'
Det var en uppmaning till ekumeniska samtal i frågan.
Ekumenik innebär 'att kyrkor och kristna
organisationer med olika trosinriktningar samverkar och samarbetar för att uttrycka enhet och samhörighet i den världsvida kristna familjen' (Svenska Missionsrådets handbok).
Det ska mycket till för att motsätta sig något som rubriceras som ekumenik. Men logiken haltar trots allt när det gäller kvinnoprästmotståndet.

Ekumenik står för att inte diskriminera. Kvinnoprästmotståndet står för diskriminering av kvinnor.
Efter vädjan från Ekumenikutskottet beslöt kyrkomötet 2001 att inleda samtal om 'minoriteternas fortsatta ställning i Svenska kyrkan'. Resultaten av samtalen med eventuella förslag ska sammanställas och redovisas under 2004 eller 2005. Frågan är vad samtalen ska handla om.

I ett pressmeddelande den 18 juni 2003 förklarar ärkebiskop K G Hammar: 'Ingen i den grupp vi nu har samtalat med är ute efter att ändra ordningen med kvinnor som präster, utan frågan är om de som står i de fromhetstraditioner som själva kallar sig minoriteter kan få plats inom kyrkan'.
Samtalens utgångspunkt är alltså hur
kvinnoprästmotståndare, som ju redan är kyrkotillhöriga, ska 'få plats' i kyrkan. Det bör väl tolkas som att kvinnoprästmotståndare åter ska ges möjlighet att bli präster, diakoner och kyrkoherdar.

Vi som värnar om kvinnors rätt att bli präster är oroliga. En återgång till 'väjningsrätten' skulle på nytt legitimera häxjakten mot präster som är kvinnor.
Några menar att det inte skadar att samtala och försöka reda ut motsättningar i kristlig och ekumenisk anda. Dialogen (med kvinnoprästmotståndarna) 'utgår från respekten för varandras ärliga vilja att leva tillsammans i samma kyrka' (Ekumenikutskottet 2001:6).
Kvinnoprästmotståndarna har svarat på sitt sätt genom att bilda 'Missionsprovinsen'. Bengt Birgersson, ordförande i en arbetsgrupp, säger:
'Missionsprovinsen tänker i ett inledande skede samarbeta med en utländsk biskop. Detta för att kunna viga Missionsprovinsens prästkandidater som motsätter sig kvinnliga präster' (Kyrkans Tidning).
Till detta säger K G Hammar att 'egen vigning av präster
innebär en definitiv brytning med Svenska kyrkan'.

Bengt Birgersson har för ärkebiskopen beskrivit medlemmarna i provinsens prästkollegium. K G Hammar kommenterar: 'Det står ingenstans att det finns någon som tjänstgör som präst i Svenska kyrkan som också tjänstgör där'.
Han drar slutsatsen att brytningen mellan provinsens präster och Svenska kyrkan ännu inte är ett faktum (Kyrkans Tidning).
Att präster i Svenska kyrkan kan vara såväl män som kvinnor ansågs från början vara en ordningsfråga. Läronämnden, där ärkebiskopen är ordförande, skrev emellertid 1997:
'Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person (d v s att prästen är kvinna)'.

Läronämnden anger att ifrågasättandet av kvinnor som präster innebär att överge Svenska kyrkans bekännelse och lära. En bestämmelse i kyrkoordningen säger att den präst som överger Svenska kyrkans lära ska förklaras obehörig som präst.
Det har skett med präster som låtit döpa sig två
gånger.
Det borde alltså inte vara en fråga om huruvida medlemmar av Missionsprovinsens prästkollegium tjänstgör eller inte, utan om deras fortsatta behörighet till prästämbetet i Svenska kyrkan.
Genom att öppet deklarera att de motsätter sig kvinnliga präster har de övergivit Svenska kyrkans bekännelse och lära. Till råga på allt sker det i en fråga av sakramental betydelse.
Kyrkoordningen anger tydligt vad som då ska hända.

Svenska kyrkan har i sin ordning gjort rent hus med föråldrade tankar om att kvinnor och män har särskilda, av könet bestämda, andliga förutsättningar och roller. De av kyrkomötet beslutade ekumeniska samtalen tolkas - felaktigt eller ej - som en halv reträtt.
Det räcker inte att säga att 'ingen är ute efter att ändra ordningen med kvinnor som präster'.

Det är hög tid att kyrkomötet säger klart ifrån att samtalens förutsättning är att kyrkoordningen gäller utan undantag och att den inte kommer att ändras. Därmed skulle troligen samtalen självdö.

Ulf Ulfvarson
professor em i arbetsvetenskap, KTH
kyrkopolitiskt aktiv i Lidingö församling

Fotnot: I går (21/10) återupptogs förhandlingarna i 2003 års kyrkomöte. Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och består av 251 ledamöter, direktvalda av medlemmarna i kyrkan. Läronämnden består av biskoparna samt åtta av kyrkomötet valda ledamöter.

Ur SvD 22/10 2003


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.