Utskriven 2022-01-24 11:13:22
Israels nation vilar på korruption och förtryck. Det sionistiska projektet är snart förbi. En stat som saknar rättvisa och håller en palestinsk majoritet under en israelisk stövel kan inte betraktas som Mellanösterns enda demokrati. Judar utomlands måste ropa högt, skriver Avraham Burg, parlamentsledamot i Knesset, om Israels vägval.

Den sionistiska revolutionen har alltid vilat på två pelare: en rättvisepolitik och ett etiskt ledarskap. Ingen av dessa pelare bär längre. Dagens israeliska nation vilar på korruptionens skrangliga fackverk och på en grund av förtryck och orätt.

Sålunda står det sionistiska projektets slutpunkt för dörren. Vår generation kan mycket väl bli de sista sionisterna. En judisk stat kan kanske finnas kvar, men den blir annorlunda, märklig och ful.

Än finns det tid, men inte mycket, att ändra kurs.
Det behövs en ny vision av ett rättvist samhälle och den politiska viljan att förverkliga den. Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda. Om pelaren rasar kommer övervåningen efter.

Oppositionen finns inte. Och koalitionen med Ariel Sharon i spetsen hävdar rätten att vara tyst. I en nation av pratkvarnar har alla plötsligt tystnat för det finns inget kvar att säga. Vi lever i en verklighet som misslyckats med buller och bång.

Jo, visst, vi har återupplivat det hebreiska språket, skapat en fantastisk teater och en stark nationell valuta. Våra judiska hjärnor är lika skärpta som någonsin förr. Vi är noterade på Nasdaq. Men var det därför vi skapade en stat?

Det judiska folket överlevde inte i två årtusenden för att kunna leda utvecklingen av nya vapenslag, datasäkerhetsprogram eller anti-missilrobotar. Vi skulle vara ett ljus för andra nationer. Där har vi misslyckats.
Det visar sig att den 2000-åriga kampen för judisk överlevnad har reducerats till en stat där det finns bosättningar som drivs av en omoralisk klick korrupta lagbrytare som inte lyssnar till vare sig sina egna medborgare eller sina fiender.

En stat som saknar rättvisa kan inte överleva. Alltfler israeler börjar förstå detta när de frågar sina barn var de förväntar sig att bo om 25 år. Ärliga barn erkänner, till sina föräldrars fasa, att de inte vet. Nedräkningen till slutet har börjat för den israeliska staten.

Det är väldigt bekvämt att vara sionist i bosättningar på Västbanken som Beit El och Ofra. Det bibliska landskapet är förtjusande. Från fönstret kan man studera pelargoner och bougainvillea och inte se ockupationen. Den som reser på den snabba vägen som leder från Ramot i Jerusalems norra utkant till Gilo i den södra, en tolv minuters resa som stryker mindre än en kilometer från de palestinska vägspärrarna, har svårt att sätta sig in i upplevelsen hos en avskydd arab som måste krypa fram i timmar längs de trasiga och spärrade vägar som han tilldelats.

En väg för ockupanten, en väg för den ockuperade. Detta kan inte fungera.

Även om araberna skulle sänka sina huvuden och för evigt svälja sin skam och vrede kan det inte fungera. En konstruktion som bygger på mänsklig känslokyla kommer oundvikligen att falla samman av sig själv.

Notera noga detta ögonblick: Sionismens överbyggnad kollapsar redan likt en simpel bröllopslokal i Jerusalem. Endast galningar fortsätter att dansa en trappa upp medan grundpelarna rasar.

Vi har vant oss vid att inte bry oss om det lidande kvinnor utsätts för vid vägspärrarna. Inte så underligt då att vi inte hör ropen från den misshandlade grannkvinnan eller från den ensamstående mamman som försöker ge sitt barn en värdig uppväxt. Vi bryr oss inte ens om att räkna de kvinnor som mördas av sina män.

Israel, som har slutat bry sig om palestiniernas barn, ska inte förvånas över att de kommer dränkta i hat och spränger sig själva på Israels eskapistiska samlingsplatser.

De ger sig åt Allah på de ställen där vi kopplar av därför att deras egna liv är en enda tortyr. De spiller sitt blod i våra restauranger för att vi ska tappa aptiten, därför att de har barn och föräldrar hemma som hungrar och är förnedrade.

Vi skulle kunna döda tusen gängledare och tekniker varje dag och det skulle inte lösa någonting därför att ledarna växer upp underifrån – från en källa av hat och ilska, från ”infrastrukturerna” av orättvisor och korrumperad moral.

Om allt detta vore oundvikligt, föreskrivet av Herren och oåterkalleligt skulle jag tiga. Men saker skulle kunna vara annorlunda, så det är en moralisk skyldighet att protestera högt.

Detta är vad premiärministern borde säga till folket:
Det är dags att sluta fantisera. Det är dags att fatta beslut. Vi älskar hela våra förfäders land och i någon annan tid hade vi gärna bott här för oss själva. Men så blir det inte. Araberna har också drömmar och mål.

Mellan Jordanfloden och Medelhavet är judarna inte längre i klar majoritet. Därför, kära medborgare, är det inte möjligt att behålla alltihop utan att betala ett pris.

Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber som judar, finns ingen demokrati.
Vi kan inte behålla (de ockuperade) områdena och samtidigt bevara en judisk majoritet i världens enda judiska stat – inte med mänskliga, moraliska, judiska metoder.

Vill ni ha Stor-Israel? Inga problem. Ge upp demokratin. Låt oss inrätta ett effektivt rasåtskillnadssystem med fångläger och avspärrade byar. Ghetto Qalqilya och Gulag Jenin.

Vill ni ha en judisk majoritet? Inga problem. Skicka antingen iväg araberna i stor skala i järnvägsvagnar och bussar, på kameler och åsnor. Eller skilj av oss slutgiltigt från dem, utan trick eller knep. Det finns ingen medelväg.

Vi måste ta bort alla bosättningar, varenda en, och dra en internationellt erkänd gräns mellan det judiska och det palestinska nationalhemmen. Den judiska rätten att återvända kommer enbart att gälla inom vår hemmanation och deras rätt bara inom deras.

Vill ni ha demokrati? Inga problem. Ge antingen upp Stor-Israel till sista bosättningen och utposten eller ge alla, inklusive araberna, fulla medborgerliga rättigheter och rösträtt.

Resultatet blir förstås att de som inte ville ha en palestinsk stat intill oss i stället får en mitt ibland oss via valurnan.

Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.

Bosättningar eller hopp för båda folken. Falska visioner av taggtråd, vägspärrar och självmordsbombare eller en erkänd internationell gräns mellan två stater och en gemensam huvudstad i Jerusalem.

Opinionsundersökningar har visat att en majoritet av israelerna inte litar på premiärministerns personliga integritet – ändå litar de på hans politiska ledarskap.
Med andra ord omfattar Israels nuvarande premiärminister (Ariel Sharon, SvD:s anm) båda sidor av förbannelsen: tvivelaktig personlig moral och öppet förakt för lagen kombinerad med ockupationens brutalitet och undertryckandet av varje chans till fred. Detta är vår nation, dessa är våra ledare. Den oundvikliga slutsatsen är att den sionistiska revolutionen är död.

Israels vänner utomlands måste räcka ut en hand och hjälpa landet att styra enligt vägkartan mot vårt nations öde att vara ett ljus för andra nationer och ett samhälle byggt på fred, rättvisa och jämställdhet.

Avraham Burg
var talman i det israeliska parlamentet Knesset 1999–2003. Han är nu knessetledamot för arbetarpartiet Labour. Artikeln är en bearbetning av författaren själv av en artikel han publicerat i tidningen Yediot Aharonot.


Översättning: Lars Ryding


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.