Utskriven 2022-01-25 11:35:54
En omtyckt politiker mördas, dagarna före en folkomröstning. Polemiken tystnar. Nationen sörjer och sluter upp bakom demokratin. Sak samma hur det går, säger man, bara vi röstar. Det gäller demokratin. Och folket, det gör sin plikt. Men ack.

Folket röstar fel. Och snabbt, mycket snabbt, kommer det tillbaka: föraktet. Det som – med varierande tonfall och grad av öppenhjärtighet, men med en hittills oanad kraft – brutit igenom och brutit ned det offentliga samtalets gängse etikett veckorna före emu-valet.

Såväl avdankade partiledare som slagfärdiga kulturjournalister låter nu återigen sin bittra galla dugga över de bidragsberoende lantlollor som har mage att dra ned oss i sitt provinsiella mygghelvete, som tvingar oss att fortsätta växla våra pinsamma riksdaler när vi ska jobba eller shoppa eller representera på kontinenten. Vilka vi är? Den urbana, övre medelklass som sköter hela den demokratiska ruljangsen förstås. Offentligheten, det är vi. Och ni ska hålla käften. Som ni brukar.

På de liberala dagstidningarnas ledarsidor, där man nyss ömmade så för demokratin, vad gör man där? Tonfallet och tydligheten varierar, men uppmaningen är genomgående: regeringen bör bryta med nejpartierna, det vill säga valets vinnare, och istället söka stöd hos förlorarna. Ge oss en koalition mot bakåtsträvarna, fegskitarna, norrlänningarna och fruntimren. De som röstade fel.

Och demokratin? För sent. Nu måste vi sluta leden. Klass mot klass.

(Expressen 18/9 -03)


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.