Utskriven 2022-01-25 12:34:51
Göran Persson hotar i Svenska Dagbladet (13/8 2003) med att ett nej till euron kan leda till ränte- och valutakaos nästa gång vi får en kris i svensk ekonomi. Euron framställs som en trygg hamn när stormen blåser på valutahavet. Göran Persson erkänner visserligen att den flytande kronan har fungerat bra, men 'vad händer nästa gång vi hamnar i en kris? Ska då växelkursen försvaras med skyhöga räntor?', frågar Persson retoriskt och vill att vi ska minnas valutakrisen 1991, då kronan fick försvaras med 500 procents ränta.

Detta är ett orimligt uttalande. Statsministern talar mot bättre vetande, eftersom han ju påminner om hur det kunde gå innan vi gick över till vårt nuvarande system med självständig riksbank, inflationsmål och flytande valuta. Han talar om en tidigare, närmast katastrofal, period då kronan var knuten till ecun, eurons föregångare, och det enda sättet att försvara den fasta kronkursen var att desperat höja räntan till 500 procent. Till sist, när priset blev för högt, släpptes kopplingen till ecun och vi gick över till vårt nuvarande system. Detsamma hände i England och idag beskrivs Sveriges riksbank och Bank of England i den internationella litteraturen som lysande föredömen för hur ett modernt penningpolitiskt system skall vara organiserat och skötas. Dessa båda banker uppfyller sina inflationsmål, medan den Europeiska centralbanken inte har klarat av sin uppgift ett enda år sedan starten.

Det ränte- och valutakaos vi hade före övergången till vårt nuvarande, internationellt beundrade, system har beskrivits som tiden då Sverige 'lekte EMU'. Det blev en dyr lek för svenska folket. Vi fick finanskris och enorma statliga budgetunderskott och tvingades till en smärtsam sanering av statens och kommunernas finanser under en stor del av 1990-talet.

Göran Persson vet detta mycket väl, men det finns tydligen inget utrymme för en nyanserad historieskrivning när ja-sidans dåliga opinionssiffror ska bekämpas. Persson och andra ledande ja-företrädare försöker därför blanda bort korten och påstå att ett nej till euron kan föra oss tillbaka till 70- och 80-talets kostnadskriser, valutaspekulation och devalveringar. Men den epoken tog slut 1993 när vårt nuvarande välfungerande system sjösattes.

Det är sant att detta system innebär att kronans värde mot andra valutor kan variera, men detta är inte en olycklig bieffekt utan ett avsiktligt och viktigt bidrag till stabiliteten i den reala ekonomin. Om vi får en starkare högkonjunktur i Sverige än i omvärlden stiger kronan mot euron, norska kronan, pundet osv. Det leder till sjunkande importpriser och lägre efterfrågan, vilket bromsar inflationen och motverkar överhettning i ekonomin. Om konjunkturen går sämre i Sverige än i omvärlden faller kronan, så att svenska varor billigare i utlandet och importerade varor dyrare i Sverige. Därmed blir det möjligt att sänka räntan och öka efterfrågan i den svenska ekonomin utan att vi drar på oss stora underskott mot omvärlden.

Om vi går med i EMU får vi inga sådana stabiliserande svängningar i ränta och kronkurs. Det betyder att svängningarna i stället kommer i sysselsättningen och företagens lönsamhet. I stället för rörlig ränta och växelkurs tvingas vi då ha en rörlig befolkning som kan flytta dit jobben finns. Detta drabbar inte höga tjänstemän, teknokrater och högutbildade i expansiva delar av landet, utan slår mot dem som är på olika sätt marginella på arbetsmarknaden. Det betyder att de som skall stå för den nödvändiga rörligheten är unga, lågutbildade och invandrare. De starkare konjunktursvängningarna vid EMU-medlemskap får inte heller något större genomslag på läkemedelsindustri, bryggerier osv, utan slår mot konjunkturkänsliga näringar som sågverk och basindustri. Rent allmänt är också konjunktursvängningar mest skadliga i sysselsättningssvaga delar av landet. Det mesta pekar alltså på att områden med konjunkturkänslig industri och svaga arbetsmarknader får bära bördan vid ett EMU-medlemskap. Dit hör Norrland och Bergslagen och dit hör industrierna i och omkring Göteborg och på det småländska höglandet.

Jämtar bör därför tänka efter noga före folkomröstningen. Den ekonomiska utvecklingen i Jämtlands län, som ligger i euro-zonens periferi, kommer inte direkt att vara riktmärke när ECB ska bestämma räntan och eurons kurs mot dollar och yen.

EMU-folkomröstningen i september handlar om att lära av gamla misstag och fullfölja en politik som visat sig fungera bra. Sedan kronan 'släpptes fri' 1991 har Sveriges ekonomi gradvis stärkts. Med en rörlig växelkurs har mål om stigande sysselsättning, låg inflation och ordnade statsfinanser kunnat förenas. Sverige har i dag - tillsammans med Storbritannien och Danmark - en bättre ekonomisk utveckling än euro-zonen.

Vår flytande krona, vilken finansmarknaden har högt förtroende för, är den bästa garanten för att skapa balans i ekonomin och inte driva fram en flyttlasspolitik i kristider.

Nils Lundgren
ordförande
Nätverket Europa ja - euro nej


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.