Utskriven 2022-01-25 12:53:54
EMU-förespråkarnas påstående att EU och EMU är ett ”fredsprojekt” brukar oftast underbyggas med vidlyftig retorik som vädjar till känslorna. Men låt oss granska de vanligaste argumenten.

Ofta syftar påståendet på de gamla motsättningarna mellan Tyskland och Frankrike. 1950-talets Kol- och stålunion framställs i en idealiserad beskrivning som ”fredsprojektets” startpunkt.

I verkligheten innebar unionen att medlemsländernas politik beträffande kol- och stålindustrin lyftes bort från politiker med ansvar inför väljare till en nyinrättad ”hög myndighet” med överstatliga befogenheter. Allt idealiserande prat om ”fredsprojekt” till trots är denna formel för avveckling av representativ demokrati till förmån för överstatligt byråkratiskt ämbetsmannastyre kärnan i hela det fortsatta EU-projektet. En avveckling av folkstyre med andra ord.

Men nog visar historien att folkstyre främjar en fredlig utveckling.

Att den historiska konflikten mellan Tyskland och Frankrike klingat ut beror inte i grunden på EU utan, precis som när det gäller t ex förhållandet mellan Sverige och Danmark, på förändrade historiska och ekonomiska realiteter.

En annan variant i argumenteringen är att Unionen tyglar tysk utrikespolitisk expansionism. Mot detta talar händelserna vid krigsutbrottet i Jugoslavien i 90-talets början.

Tyskland tvingade i de då pågående Maastrichtförhandlingarna med sig övriga EG-länder på sin linje att snabbt erkänna Slovenien och Kroatien, trots att detta innebar ett direkt ställningstagande för Jugoslaviens uppsplittring. Och trots att bland andra FN:s generalsekreterare varnat för att ett sådant steg skulle utlösa kriget.

EG tyglade inte Tyskland utan blev i stället ett uttryck för det nya expansiva Stortysklands hegemonisträvanden på Balkan.

Ett tredje argument är att EU och EMU är internationalistiska projekt.

Men vad vi idag ser är en framväxande imperialistisk stormakt. Tillsammans med makteliterna i USA och Japan har storkapitalet i Europa ett gemensamt intresse av att säkra Syd för transnationella investeringar. Men på sikt – och vi har redan sett tecken till det i förspelet till ockupationen av Irak – kommer rivaliteten med USA och Japan om hur de återkolonialiserade kontinenterna i söder ska delas upp att göra sig gällande.

Det är om detta storkapitalet och de gamla kolonialmakterna i Europa och deras eliter behöver samarbeta. Därför behöver de EU och EMU. En stormaktskartell alltså och en imperiestrategi och alls inte för fredens skull.

Märk väl att nu, sedan USA ockuperat Irak, legitimerar Tyskland och Frankrike ockupationen i efterhand genom säkerhetsrådets resolution 1483. De vill ha ”del i bytet” och deras motstånd mot kriget, som självklart var fördelaktigt för fredsrörelsen, var i grunden ändå inte ett principiellt försvar för Iraks självständighet och rätt till sina egna naturresurser.

EMU, den monetära unionen, är ett exempel på hur man med en gemensam valuta i ett icke optimalt valutaområde tvingar på folken ”den enda vägens politik”. Då det inte längre är möjligt att justera ett viktigt pris, nämligen valutakursen, måste detta i en dålig konjunktur kompenseras med lönesänkningar, minskade offentliga utgifter, ökad arbetslöshet eller att arbetskraft tvingas flytta inom hela euroområdet. Det ökar pressen på politikerna att, mot folkens vilja, ”avreglera” arbetsmarknaden och att genomföra social nedrustning och privatiseringar.

Det är precis detta vi idag ser i EMU:s Tyskland.

Slutligen några ord om argumentet att EU och EMU är motgift mot inskränkt nationalism.

Utan nationellt oberoende råder utländsk makt över folket. Den sociala misär som skapas av kapitalets gemenskap i EU och EMU transformeras förr eller senare till nationellt missnöje. Det är när folksuveräniteten kränks som reaktionära krafter får möjlighet att pervertera och exploatera den nationella frågan.

Att försvara och utveckla folksuveräniteten i alla länder är enda sättet att motarbeta inskränkt nationalism. Det är raka motsatsen till Europaunionen.

Ulf Bjerén


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.