Utskriven 2022-01-25 11:25:21

Symbol för tortyren i Abu Ghraib

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Bild från nätetAlla har vi honom på näthinnan, mannen med huva över ansiktet och elledningar kopplade till fingrarna, han som står och balanserar på en papplåda med armarna utsträckta likt en modern Kristus.

Denne fånge, som i Abu Ghraib bar numret 151716, har nu trätt fram ur anonymiteten och låtit sig intervjuas av den italienska tidningen la Repubblica. Han heter Ali Shalal el Kaissi, är 42 år gammal och befinner sig just nu i Amman, i Jordanien, där han går en kurs för att utbilda sig till hjälparbetare.

”De torterade mig, de förödmjukade mig, de förstörde mig inombords. Jag vill inte att det som hände mig någonsin mer ska hända någon annan människa. Jag vill att alla ska få veta vad som skedde under de där månaderna i Abu Ghraib.”

Efter frigivningen i januari 2004 ägnar sig Shalal el Kaissi därför åt att sprida information om förhållandena i fängelserna i Irak och att försvara fångarnas rättigheter. I detta syfte har han, tillsammans med tolv andra personer, grundat The association of the victims of american occupation prisons. Shalal el Kaissi är inbjuden till den internationella Irakkonferens som äger rum i Rom den 1 och 2 oktober, men han vet ännu inte om han får visum. Nio andra inbjudna irakier har ju, efter påtryckningar från USA, redan vägrats visum av italienska UD.

Shalal el Kaissi berättar att han greps i oktober 2003, på en parkeringsplats utanför moskén i El Amariyah, anklagad för att tillhöra motståndsrörelsen. Han fördes genast till Abu Ghraib där han utsattes för påfrestande förhör, med samma frågor som upprepades om och om igen.

De som skötte förhören sade sig tidigare ha arbetat i Gaza och på Västbanken. ”De ville veta om jag kämpade mot ockupationen. Men också om jag kände några personer i området där jag bodde: jag fick intrycket att de sökte efter någon som kunde samarbeta och ge dem informationer. De ville att jag skulle bli ’deras öga’ i regionen.” När Shalal el Kaissi inte svarade som förväntat inleddes tortyren, och i samband därmed också fotograferandet.

Fotot av mannen med huvan har väckt stor upprördhet världen över. Själv säger han att det känns som ny tortyr bara att titta på bilden och påminnas om den kränkande behandlingen i detta skammens fängelse. Han skulle vilja bli ihågkommen för helt andra saker. Det är därför han nu arbetar med att stödja dem som sitter, eller har suttit, fängslade i det ockuperade Irak. Hans organisation har, påpekar han, inget med de olika politiska partierna och grupperingarna att göra. Det handlar bara om att ”försvara de tillfångatagnas rättigheter, ge f.d. fångar materiell hjälp och psykologiskt stöd och vittna om det som händer i Irak”.

På frågan om förhållandena i fängelserna förbättrats efter tortyravslöjandet svarar Shalal el Kaissi att ingenting tyder på det. Själv får han hela tiden e-mejl från fångars anhöriga och där påtalas ständigt nya övergrepp. Även kvinnor och barn sitter i fängelse. Och det allvarligaste är att 99 procent av fångarna är oskyldiga — och senare också friges. Men de är då ofta skadade till både kropp och själ, ”berövade sin värdighet”.

Själv släpptes Shahal el Kaissi precis innan tortyrfotona läckte ut. Man förklarade att han gripits ”av misstag”. Men när han sedan försökte anmäla det inträffade till de irakiska myndigheterna beskylldes han för lögn och avvisades. Desto viktigare att mannen med huvan, alias fånge nr 151716, nu trätt fram inför offentligheten. I ett längre perspektiv kan fotot av honom, och hans berättelse, visa sig lika avgörande för utgången av Irakkriget som den nakna napalmbrinnande flickan i Vietnam på sin tid.



Publicerad på www.fib.se 2005-09-19

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.