Utskriven 2022-01-25 12:18:26

Valets icke-frågor

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Margareta ZetterströmDet är något märkligt med svensk valrörelse. Här pågår en strid på kniven mellan de två politiska blocken. I högt uppskruvat tonläge träter man om fastighetsskatter och andra s.k. plånboksfrågor, anklagar varandra för svek och bristande trovärdighet.
    Samtidigt råder en total enighet om vilka frågor som skall dominera valrörelsen och — framför allt — vilka frågor som skall hållas utanför. Och det skulle väl inte göra så mycket ifall medierna spelade en självständig roll och gjorde sina egna bedömningar. Men dessvärre följer man där lyhört signalerna från partikanslierna, inriktar sig med manisk envishet på de frågor som de båda blocken själva vill skall stå i centrum.
    Jag menar förstås inte att plånboksfrågor skulle vara oviktiga. Men som världen nu ser ut finns det även andra ämnen som skulle behöva ventileras. Valet är trots allt demokratins högtidsstund och valrörelsen det tillfälle då medborgarna i egenskap av väljare skall kunna orientera sig om de olika partiernas ställningsstaganden även i frågor som handlar om nationens oberoende, krig och fred, imperialism och terrorism, kort sagt: allt det som brukar hänföras till försvars-, utrikes- och säkerhetspolitikens område.
    Men sådana frågor lyser nu nästan totalt med sin frånvaro, ja har förvandlats till tabubelagda icke-frågor som absolut inte får störa pågående valrörelseritual. Detta trots att de utgör själva grunden för våra liv som fria svenska medborgare i en fri och självständig nation.
    Vad gäller Sveriges säkerhetsläge har det, som bekant, skett stora förändringar på senare tid. Jag åsyftar naturligtvis det svenska försvarets omställning från värnpliktsbaserat folkförsvar, med uppgift att försvara det egna landet, till en professionell yrkesarmé med uppgift att delta i olika internationella operationer. Även om denna kursändring redan klubbats av Sveriges riksdag finns det många väljare som inte är till freds med det faktum att nationen berövats sin försvarsförmåga och slängt neutraliteten över bord, ja som rentav känner stark oro inför framtiden. Hur skall dessa väljare rösta, om allt som rör försvars- och säkerhetspolitik hålls borta från valrörelsen?
    I våras läste jag en tidningsnotis som i ett nötskal speglar det svenska försvarets utveckling. Där berättades att från och med i höst skall arabiska, i stället för som tidigare ryska, vara huvudspråk på Försvarets tolkskola. Svenskt försvar handlar inte längre om att avskräcka presumtiva fiender från att invadera Sverige utan, enlig tolkskolans chef, om att göra insatser i områden ”där arabiskan talas”.
    Svenska Dagbladet berättade i somras på nyhetsplats att Sverige under de tre kommande åren kommer att sakna försvarsförmåga, till följd av den beslutade nedrustningen och omrustningen. Borde inte medborgarna få en chans att tala med sina politiker om detta i valrörelsen?
    Samma sak gäller redan inledda militära utrikesoperationer, som den i Afghanistan. Bortsett från den rent mänskliga, humanitära aspekten — d.v.s. det faktum att ännu fler svenska soldater riskerar att dö, eftersom närvaron av utländska, Natoledda, trupper av afghanerna uppfattas som ockupation — innebär detta svenska deltagande i USA:s globala ”krig mot terrorn” att vår nationella säkerhet äventyras.
    Varför skall då Sverige, det tidigare neutrala Sverige som gjort sig känd som en fredens och folkrättens förespråkare, delta i olika imperialistiska krigsföretag? Varför skall Sverige agera så att risken för terrorattentat mot svenska medborgare ökar? Varför måste Sverige gå i USA:s ledband även när terroristjakten på det mest flagranta sätt kränker rättssäkerheten och innebär kraftiga inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter (jag tänker på företeelser som Guantánamo, CIA:s tortyrflygningar och terroriststämplingen av de tre ”Somaliasvenskarna”)? Varför protesterar inte Sverige kraftigare mot sådana övergrepp? Det finns rentav politiker som förespråkar svenskt Natomedlemskap. Varför talas det då, i valrörelsen, inte högt om att Natomedlemskap innebär en ovillkorlig förpliktelse att gå i krig när militäralliansen så påfordrar och att Sverige, som Natomedlem, därmed skulle sälja ut sitt allra sista uns av handlingsfrihet?
    Att utrikes- och säkerhetspolitiken lyser med sin frånvaro i valrörelsen är kanske en konsekvens av vårt EU-medlemskap, en avspegling av att Sverige redan avstått en del av sin suveränitet på dessa områden.
    Men, kära politiker och politiska journalister, var då åtminstone så vänliga och informera väljarna om att det förhåller sig så. Inled en dialog så att vi får någon vägledning om hur vi skall rösta, vi som inte ens i valtider kan låta bli att bekymra oss om folkrätten, rättssäkerheten och Sveriges försvarsförmåga och som — faktiskt — skulle vilja veta om det finns några åsiktsskillnader mellan partierna i dessa frågor.



Publicerad på www.fib.se 2006-09-22

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.