Utskriven 2022-01-24 11:38:37
Essän (DN) den 8 maj 2004: När Sverige gick med i EU slöt alla upp kring den svenska offentlighetsprincipen, som en garanti för medborgarinsyn och demokrati. Håller vinden på att vända nu? frågar Anders R Olsson och avvisar Inga-Britt Ahlenius förslag om temporär sekretess.

Inför folkomröstningen om svensk EU-medlemskap 1994 blev vår offentlighetsprincip en av de hetare potatisarna. Våra öppenhetsregler överlever inte EU:s rättsliga 'harmonisering', hävdade nejsidan. Det gör den visst, lovade jasidans ledande företrädare. Och när anslutningsfördraget skrevs under avgav Sverige en högtidlig avsiktsförklaring:

'Offentlighetsprincipen, särskilt rätten att ta del av allmänna handlingar, och grundlagsskyddet för meddelarfriheten, är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv.'

Vad har då hänt på 10 år?

I juridiskt avseende, massor. Framför allt har EU-direktivet om behandling av persondata från 1995, i Sverige översatt till personuppgiftslagen, skapat oklarhet om vilka personuppgifter som nu är offentliga. Bara kring denna fråga har ett berg av utredningar, propositioner, domar och debattinlägg växt fram. Det mesta tyder på att nejsidans varningar var befogade, men saken är komplicerad och många frågor ännu obesvarade.

I ideologiskt avseende däremot har det länge varit tyst. Först det senaste året har offentlighetsprincipen som sådan börjat ifrågasättas. Dess främste kritiker är nu Inga-Britt Ahlenius, före detta chef för Riksrevisionsverket.

Offentlighetsprincipen fyller inte syftet att skapa insyn, hävdar hon. Den har till och med motsatt effekt: '... just den omständigheten att handlingar omedelbart kan bli offentliga har lett till att viktiga processer i staten inte dokumenteras längre eller behålls i de statliga arkiven'. (DN 23/4)

Ahlenius argumentering är inte särskilt stark, men diskussionen är viktig. Ska vi försvara denna medborgerliga rättighet - och det kommer att behövas när EU-harmoniseringen fortskrider - bör inga oklarheter få råda om dess innebörd och effekter.

Många är nog beredda att följa Ahlenius en bit på vägen i hennes kritik. Offentlighetsprincipen har uppenbarligen ett pris - nackdelar som man tvingas acceptera om man vill ha fördelarna. Sådant finlir intresserar dock inte Ahlenius. Hon ska slakta en helig ko och tar i för allt vad hon är värd. När hon missar blir det smått komiskt.

Hennes paradexempel är den särskilda Granskningskommission där hon själv ingick, och som tillsattes när fifflandet inom Santers EU-kommission blev allmänt känt. Det visade sig att byråkratin i Bryssel hade dokumenterat flitigt, även delar av korruptionen. Granskningskommissionens rapport blev förödande. Santer och alla kommissionärer sparkades. Se där, säger Ahlenius, vad som kan åstadkommas i förvaltningar där man slipper 'offentlighetsprincipens systemdeformerande effekter'.

Det är till att minnas selektivt. Att hon över huvud taget fick göra sin revisionsinsats i Bryssel berodde på civilkuraget hos EU-revisorn Paul van Buitenen och 'aggressivt arbetande medier med inriktning på konflikter', för att låna Ahlenius beska formulering om journalistkåren. van Buitenen försökte i det längsta få EU-kommissionens interna kontroll att fungera, men ledningen satsade på att dölja och tysta ner. Dels hade flera av kommissionärerna själva fingrar i syltburken, dels litade de på att politikerna skulle hålla dem om ryggen. EU-byråkratins anseende var redan lågt och en skandal av detta slag var det sista man önskade.

De skandalösa förhållandena hade förblivit okända - och fifflet kunnat fortsätta - om inte van Buitenen hade riskerat hela sin framtid genom att bryta tystnadsplikten och berätta för utomstående om fusket. Därefter var det trycket från nyhetsmedierna som tvingade fram en revision värd namnet.

Exempel på mygel och korruption i offentlig förvaltning hittar man överallt. Sådan brottslighet har dock bara kunnat bedrivas systematiskt, på flera nivåer och under lång tid där hierarki och slutenhet präglar förvaltningstraditionerna. Det är ingen slump att korruptionsskandalerna i norra Europa är löjliga bagateller, i pengar räknat, jämförda med södra Europas. (Se till exempel antologin 'Democracy and Corruption in Europe', redigerad av Donatella Della Porta och Yves Mény, 1997.)

Såväl erfarenhet som sunt förnuft säger att risken för upptäckt avgör. När tjänstemännen - som i Santerkommissionen - är bergfast övertygade om att de aldrig behöver ta konsekvenserna av sitt myglande anstränger de sig inte med mörkläggning.

Att med offentlighetsregler avslöja korrupt beteende är i praktiken ovanligt. Alla inblandade i sådan brottslighet känner ju till om offentlighet råder och sätter då inget på pränt. Däremot verkar offentlighet förebyggande. En öppet arbetande förvaltning utgör sämsta möjliga jordmån för en korrupt kultur.

Att svenskar, jämförda med mellan- och sydeuropeiska folk, har hyggligt stort förtroende för myndigheter är också något att slå vakt om. Får Andersson avslag på sin begäran om byggnadslov för ett garage på tomten, men konstaterar att Pettersson minsann har fått bygga är det viktigt att Andersson kan läsa också handlingarna i Petterssons ärende och försäkra sig om att byggnadsnämnden i båda fallen har följt gällande regler.

Även om man med offentlighet alltså sällan kommer åt offentliganställdas överlagda brottslighet, så kan den effektivt motverka och avslöja misstag och inkompetens. Ämbetsmän driver normalt sin verksamhet och sina projekt efter bästa förmåga, och problem brukar inte uppenbaras förrän arbetet har genererat en mängd dokument som blivit offentliga. Att sudda i gamla handlingar eller få dem att försvinna är betydligt svårare i en öppen förvaltning än i en sluten.

Ytterligare ett argument för offentlighetsprincipen är dess värde för demokratin. Inte så att offentliga sammanträden i riksdag och kommunfullmäktige säkrar insyn i själva beslutsfattandet. Politisk debatt förs i bästa fall öppet och ärligt, men själva besluten tas bakom stängda dörrar. Inom ramen för parlamentarisk demokrati tycks det problemet inte ha någon lösning.

Viktigt för demokratin är däremot att så mycket som möjligt av de kolossala mängder information som myndigheter samlar på sig också är tillgängliga för medborgarna. Att den viktiga kunskapen kan vara svår att få ut till medborgarna är inget skäl att inskränka möjligheten.

Likväl har Ahlenius rätt i att myndighetsverksamhet som är önskvärd kan försvåras eller till och med förhindras när information om den blir offentlig alltför tidigt. Problemet löses normalt med sekretessregler, men ibland står valet mellan pest och kolera. Tillsättande av högre tjänster, som Ahlenius nämner, är ett bra exempel. Lämpliga kandidater vågar ofta inte söka när uppgiften genast blir offentlig. Att man söker annat jobb vill man inte ha känt på sin nuvarande arbetsplats.

Å andra sidan är offentlighetsintresset starkt. Hur ska nepotism eller annat mygel upptäckas om det hålls hemligt vilka som sökt tjänsten?

Det Ahlenius inleder som en sågning av själva offentlighetsprincipen utmynnar ofta bara i krav på lite mer sekretess. Den diskussionen måste alltid föras, och hennes synpunkter är föga originella.

Ahlenius andra argument med substans handlar om utebliven dokumentation. 'Om man är angelägen om att saker och ting inte ska bli omedelbart offentliga, så skriver man inte ner det på papper, så att det dagen därpå kan stå i tidningen!'

Visst, men frågan är vilka 'saker och ting' vi talar om. Ahlenius tro på att till och med brottsliga gärningar dokumenteras bara man slipper offentlighetsprincipen ter sig, som påpekats ovan, väl naiv. Intrigerande, rövslickande och allmän ohederlighet - som inga maktapparater tycks befriade från - lär heller aldrig dokumenteras väl. Vilket legitimt och viktigt stoff är det då som politiker, högre ämbetsmän och ledare inom den privata sektorn undviker att sätta på pränt av rädsla för offentlighet?

Frågan ska inte avfärdas. Många, inklusive jag själv, hävdar att kraven på dokumentation behöver skärpas inom vissa områden. En offentlig utredning diskuterar problemet och föreslår att åtminstone några steg tas i rätt riktning. (SOU 2002:97)

I ett senare betänkande från samma utredning (SOU 2003:99) begär fyra borgerliga politiker och Riksarkivets expert 'en översyn med sikte på en förbättrad dokumentation inom den offentliga förvaltningen' (sid 500). Frågan ligger på regeringens bord.

Samtidigt måste argumenteringen här bli beroende av vilken sorts demokrati vi talar om. Utestänger man medborgarna från det Ahelnius kallar 'de verkligt strategiska beslutsprocesserna i förvaltningen, i regeringskansliet, i överläggningarna mellan regeringskansli och myndigheter' kan det skriftliga materialet bli rikare och mer spännande för de historiker som får läsa det 30 år senare. Så är det i åtskilliga europeiska länder, men det är också kännetecknet på vad statsvetare kallar 'tunn demokrati'. En politisk elit sköter statens affärer och folket utövar i allt väsentligt inflytande genom att i allmänna val bestämma vilken del av denna elit (höger? vänster? mitten?) som ska styra de närmaste åren.

Sveriges politiska tradition brukar dock beskrivas som 'stark demokrati'. Medborgarna ska aktivt kunna delta i demokratiska processer för att påverka utfallet. Hur ska de kunna påverka en beslutsprocess som är hemlig?

I bästa fall har Ahlenius lockats till självmål och överdrifter av tidens medielogik. Bara om ditt budskap är tillräckligt spektakulärt får du spaltutrymme.

I värsta fall ser vi de första tecknen på en politisk vändning. Också DN:s ledarsida instämmer nu med Ahlenius (27/4). Börjar det bli uppenbart att svenska offentlighetsideal inte kan försvaras i en pågående rättslig harmonisering inom EU? Handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten?

Publicerad i DN 8 maj 2004 12:01


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.