Utskriven 2022-01-25 13:24:13
Demokrati, liksom frihet, vetenskap och framåtskridande, är ord som vi alla är så bekanta med att vi sällan bryr oss om att fråga vad vi menar med dem.

Demokrati betyder folkstyre, av grekiskan demos, folk och kratein, härska.

Aristoteles skrev i sin 'Politika': 'Närhelst människor regerar på grund av rikedom föreligger…en oligarki; där de fattiga regerar råder demokrati. … i verkligheten är de rika få och de fattiga många.'

Demokrat var under första hälften av 1900-talet fortfarande ofta ett skällsord i konservativa kretsar. Högerledare kunde på 1930-talet och under krigsåren på 40-talet offentligt tala nedsättande om demokratin. Men efter folkens seger över nazismen och fascismen i andra världskriget blev demokratin ett ord som alla slöt upp kring.

Under de senast 10-15 åren, samtidigt med att folkstyret i verkligheten alltmer beskurits, har överheten förvandlat begreppet till ett honnörsord, som används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inte minst användbart har det blivit som ett sätt att stigmatisera motståndaren: Genom att förklara motståndaren som 'demokratiskt tvivelaktig' kan man undvika en problematisk debatt.

Vad vi kan iaktta är en smygande omdefiniering av demokratibegreppet. Luddiga formuleringar om samarbete, tolerans, kompromiss och förhandling får ersätta det handfasta kravet på att kunna rösta bort regeringen. Den ursprungliga betydelsen folkmakt förvandlas närmast till ett fult ord.

Ordet 'demokrati' blir kvar, men fyllt med ett tankeinnehåll, som inget har att göra med folkligt inflytande. Ett honnörsord, ungefär som 'civiliserad'.

Widar Andersson skrev i Dalademokraten den 22 september 1998:

'Demokrati är inte makt åt folket.' Folket är för Andersson 'ett av kommunismen sönderexploaterat uttryck.' Demokratin är 'något mycket större'. Och i sann konservativ och nyliberal anda talar socialdemokraten Widar Andersson om individen. Enligt honom är demokratin något som 'bor i varje människas själ och hjärta.'

Och så pudelns kärna: Det är 'inte de gamla maktsystemen som ska räddas… Framförallt behöver demokratin frigöras från staten.'

Andersson vill alltså förvandla demokrati från en politisk term till en psykologisk! Fantastiskt!

Ett bra sätt att komma åt tankeinnehållet i användningen av begreppet demokrati är att ersätta ordet med folkstyre. Harry Schein gjorde detta famösa uttalande vid tiden för EU-valet 1994:

'Jag menar att det kan vara mer demokratiskt att lämna över den politiska makten till en byråkrat i Bryssel. Han behöver inte fnaska för väljarna. Jag tycker helt enkelt inte att folk är mogna att fatta beslut i vissa frågor.'

Sätt in ordet 'folkstyre' i stället för demokrati och det blir:

'Jag menar att det kan vara mer folkstyre att lämna över den politiska makten till en byråkrat i Bryssel. Han behöver inte fnaska för väljarna. Jag tycker helt enkelt inte att folk är mogna att fatta beslut i vissa frågor.'

Då framgår: För det första att Schein med demokrati inte alls menade folkstyre utan bara något han tycker är bra, ett honnörsord. För det andra framgår också att det är just folkstyre, demokrati, som Schein inte tycker är bra.

*

Behovet av nyspråklig omdefinition av demokratibegreppet kan förstås utifrån förändringar i den politiska verkligheten, särskilt EU-anslutningen som är oförenlig med folkstyre.

Efter andra världskriget fördes en debatt kring vad som kännetecknar den typ av liberal demokrati som präglade Sverige och liknande länder. Alf Ross skrev i standardverket 'Varför demokrati?' 1946: 'Demokratin är till sin kärna en statsform, det vill säga en form för statens organisation, en politisk metod.'

I debatten nåddes enighet kring vissa statsrättsliga kriterier för denna formella demokrati. Enligt dessa kriterier förutsätter representativ parlamentarisk demokrati att folket efter en fri debatt i ett gemensamt offentligt rum genom direkta, allmänna och hemliga val kan ställa de styrande/lagstiftande till ansvar.

EU uppfyller inte kravet på samlat ansvarsutkrävande: Kommissionen utnämns av regeringarna. Dess ledamöter behöver inte vara folkvalda, arbetar under sekretess och kan inte ställas till ansvar. Domstolen är helt självständig, men har direkt politisk makt i sin prejudicerande lagtolkning. Ministerrådet, som är lagstiftande, har en beslutsordning som är en diplomatisk process under sekretess. ECB styrs av oavsättliga bankdirektörer oåtkomlig för demokratisk kontroll och styrning. 'Parlamentet' saknar lagstiftningsmakt.

Det hävdas från federalister att EU:s, vad de med noaord kallar 'demokratiska underskott', kan förminskas genom att Europaparlamentet ges mer makt. Detta föreslås även i det bordlagda förslaget till konstitution för EU. Men mer makt till det direktvalda 'parlamentet' minskar i motsvarande grad de nationella parlamentens makt, det vill säga den resterande nationalstatliga demokratin.

Och i ett Europa med nationer med skilda språk, kulturer och medier fungerar inte den allmänna debatt som, för att ett demokratiskt ansvarsutkrävande ska kunna få genomslag, förutsätts äga rum innan parlamentsvalen. Det innebär att mer makt åt det direktvalda EU-parlamentet i realiteten ökar stormaktsdominansen, det nationella förtrycket, inom EU.

Av ovannämnda resonemang framgår att ansvarsutkrävande är omöjligt inom dagens EU och att EU inte heller kan reformeras så att det blir möjligt. Folkstyret, också i den inskränkta formellt demokratiska tappningen, förutsätter nationalstaten.

Ett säreget drag i EU:s rättsordning är att kapitalismen är inskriven i grundlagen. I Romfördragets artikel 3a, mom. 1, stadgas 'principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens'.

Jan Myrdal sammanfattade frågan i Aftonbladet 9 november 1994:

'Men denna Europaunion stänger inte bara vägen till en demokrati bortom kapitalismen. Dess struktur innebär en återgång till det bankirernas och storbourgeoisins styrsystem som föregick de stora folkligt demokratiska segrarna från 1800-tal till åren efter andra världskriget.

Samtidigt som Sveriges statliga suveränitet inskränks förlorar det svenska folket den kontroll över staten det tillkämpat sig under de borgerligt demokratiska omvandlingarna och ställs åter under den okontrollerade byråkratiska överhetsstaten.'


De EU-kritiker som nu låter sig nomineras till valet till EU-parlamentet bidrar inte till uppgiften att klargöra unionsuppbyggets odemokratiska karaktär. De sprider illusioner om att EU kan reformeras till en demokrati. De talar med kluvna tungor.

Samma Miljöparti som på hemmaplan säger nej till en EU-stat är organiserat i European Green Party, vilket i den gemensamma valplattformen för EU-parlamentsvalen betecknar det bordlagda konstitutionsförslaget som ett 'historiskt dokument i rätt riktning'.

Samma Vänsterparti som i sitt nyligen antagna partiprogram korrekt skriver att 'det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån tills den omvandlas till ett demokratiskt samarbete' presenterar i sitt valmanifest fagra löften om att göra EU mer demokratiskt.

Förklaringen till detta agerande är de hägrande prestigefyllda platserna i låtsasparlamentet i Strasbourg. Prestigefyllda för vem förresten? Vanligt folk tycker illa om denna odemokratiska EU-institution med dess system av egenbeviljade privilegier. Men hur lätt väger inte solidariteten med folket jämfört med utsikten att få agera 'radikal opposition' inom EU-nomenklaturan?

Och hur väl behövs inte 'vänsteralibin' när folket ska tuktas och den EU-dikterade högerpolitiken genomdrivas.

Ulf Bjerén, Karlskrona

Denna text har varit publicerad i form av två debattartiklar i Sydöstran 28 febr resp 6 mars.


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.