Utskriven 2022-01-18 01:51:10
Jag läser med växande häpnad Rasmus Fleischers text om nationalvänstern (Arena, februari). Om jag förstår honom rätt rasar en väns-terns strid mellan å ena sidan anhängare av Negri/Hardt och å den andra vänner av Hirst/Thompson. De förstnämnda bekänner sig till globaliseringen, de andra är nationalister. Man anar stora ideologiska slag som mellan Stalin och Trotskij.

Namn dräller det av i Fleischers artikel men den politiska analysen överlämnas i huvudsak åt läsarna.

Varför, kunde man fråga Fleischer, uppstår konflikter om vänsterns strategi? För honom beror det på enstaka individer, från ledare av vänsterns ungdomsförbund till Carl Tham.

En annan sida hos Fleischer är moraliserandet. LO är inskränkt nationalistisk i synen på invandrare, FiB/Kulturfront har en svärmisk syn på folket och nationen. Fleischer själv förefaller representera det som fransmännen kallar 'angelism', att inta alla goda, humana åsikter och aldrig diskutera dess komplikationer.

Då och då snubblar han på fakta. Mot LO:s nationalistiska kamp mot invandrare ställer han det spanska facket, 'som inte tar hänsyn till arbetares legala status'. De båda spanska landsorganisationerna kritiserar, på exakt samma grund som LO, sin regerings invand-rarpolitik. I ett upprop kräver de, som sina svenska kamrater, 'ordning och reda på arbetsmarknaden'. De är upprörda över den väldiga illegala invandringen, beräknad till 800 000. Arbetsgivarna exploaterar dessa helt groteskt, särskilt inom jordbrukssektorn.

UGT och CCOO är, i likhet med LO, öppna för invandring men vill att den 'legala statusen' ska vara densamma som för alla andra på arbetsmarknaden.

Fleischer påstår att den svenska vänstern motsatte sig Irakkriget därför att det kränkte nationens självbestämmande. Kritiken mot kriget gick annars ut på att det ensidigt deklarerades och styrdes av USA-Storbritannien, mot FN-systemet. Kritiken, i varje fall den helt dominerande, hade alltså en internationalistisk karaktär, inte en nationalistisk.

Jag håller med Fleischer om att det finns en klyfta inom vänstern i synen på globaliseringen och uppfattningen om den nationella demokratins räckvidd. Problemet kan prövas utifrån politiskt sociologiska perspektiv, ofta mer givande än att sortera in folk i goda och onda.

På två decennier har procentandelen arbetarröster inom den franska vänstern mins-kat från 75 till 55. I arbetarstadsdelarna i Liverpool och Manchester var valdeltagandet vid senaste valet under 30 procent. Danskt folkeparti har gjort massiva inbrytningar bland arbetarväljarna. Ett mönster som lånats från Nationella fronten i Frankrike och under en period från Jörg Haiders parti. I Italien gör Berlusconi lysande val bland lågutbildade, särskilt kvinnor.

Däremot har vänstern haft lysande framgångar i centrala delar av Paris, London och Rom. Storstäderna har erövrats med hjälp av en välutbildad medelklass, engagerad i miljöfrågor, mänskliga fri- och rättigheter och internationell solidaritet. Valsociologin är på väg att skrivas om på ett för vänstern alarmerande vis. Dess traditionella bas orienteras mot och lockas av mer eller mindre högerextrema partier, dess offentlighet blir alltmer det som kallas Bobos, den bohemiska borgerligheten.

Man kan naturligtvis, som borgerliga ledarsidor gör dag efter dag, läxa upp fackets medlemmar som lågtstående, moraliskt förkastliga individer, inskränkt upptagna av att bevara sina egna privilegier, vilka de nu är.

Med den allra mest basala marxistiska ansats vågar man dock föreställa sig att denna dramatiska politiska förändring i Europa har en materiell förklaring. Globaliseringens svarta sida berättar om växande sociala och ekonomiska klyftor, sönderfall av sociala välfärdssystem, social exklusion och stenhård maktkoncentration. Konfliktnivån skärps mellan olika skikt inom arbetarklassen och då riskerar den klassiska motsättningen arbete och kapital ersättas med rasism.

Jag upptäckte, när jag skrev min bok om Europavänstern, att de stora vänsterpartierna ideologiskt orienterats mot ett slags human socialliberalism. Utmärkt progressiva förslag om sexuella minoriteters rättigheter, feminism, mänskliga fri- och rättigheter. Däremot tomt på kritik mot kapitalismen. Ja, den skulle möjligen ges ett mänskligt ansikte.

Den politiska strategin ledde Europavänstern, som från 1997 styrde EU, till väldiga valförluster, ibland till gradvis implodering som i Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland.

Vänsterns strategiska drivkraft, alliansen mellan medelklass och arbetarklass, slogs sönder. Förmågan att på en gång skapa tillväxt och bygga ut välfärdssystem sköljdes bort av den ekonomiska liberalismens tvingande krav.

Jag har en bestämd känsla av att Fleischer inte ens anar djupet av vänsterns kris. Han sjunger med änglarna och han läser debattböcker.

Jag tror inte för ett ögonblick på ett slags nationell väg för socialismen. Däremot behövs det, för att citera Nordal Åkermans sorgligt försummade bok, mer av friktion. Motstånd mot den kapitalistiska organisationen på global nivå. Eftertänksamhet mot ett europeiskt bygge som saknar demokratisk författning och demokratisk offentlighet. Frågor till dem som aningslöst ropar efter högutbildad arbetskraft från tredje världen, en gigantisk subvention av den rika världen från den fattiga.

En vanlig och rimlig föreställning inom vänstern är att traditionell arbetarrörelse och den alternativa globaliseringsrörelsen skulle kunna samarbeta om program och strategier som förenar öppenhet med social rättvisa.

Fleischers text och reflektioner försvårar den sortens allianser.

Publicerad i Aftonbladet 2004-03-06

Rasmus Fleischers artikel i ARENA


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.