Utskriven 2021-12-04 09:19:07
Sommaren år 2003 publicerade professor Bernt Hagtvet vid universitetet i Oslo ursinniga angrepp på den norska ML-rörelsen (AKP) under sjuttiotalet. Han skrev om småmordspolitik och om Kampuchea. Det han skrev var i dubbel mening ursinnigt; texterna var såväl upprört arga som intellektuellt avvita. Han visade sig också oförmögen att svara sakligt och intellektuellt när han ifrågasattes och korrigerades. (Hela den debatten bör kunna återfinnas på Klassekampens hemsida. Om så behövs kan jag låta lägga ut den.)

Då den debatten var typisk för mycket av det som i Sverige skrivs på sådant som DN:s ledarsida intresserade den mig. Jag kontrollerade därför en av de fem skrifter denne ursinnige professor hänvisar till på Oslo universitets nätpresentation; den som direkt berör den Dreyfus-affär jag själv arbetat en del med och kan rätt väl.

Det visade sig då att Hagtvet inte arbetat på intellektuellt korrekt sätt. Han fifflade med källorna när han skrev. Det var som att komma på en bokhållare att sudda i huvudboken! Professor Hagtvet stödde sig på andra- och tredjehandskällor. Han hade själv inte läst verk han hänvisade till. I traditionell akademisk mening var han alltså inkompetent; en bluff! (Jag lägger ut denna min text på Folket i Bild/Kulturfronts hemsida.)

Jag förutsätter att radikala norska intellektuella följer upp frågan; klär av denne till professor utklädde mänskligarättighetsentreprenör ända ner i fotnoterna och tar från honom hans auktoritet.

Men Hagtvet är inte unik. Han är typisk för den rätt stora grupp som på helt bristande - eller tveksamma - meriter nu i de högre inressenas tjänst givits samhällsdebattens problemformuleringsprivilegium i våra länder.

Att lyfta fram dem, se närmare på dem och därmed hyfsa debatten blir därför en nödvändig uppgift också i Sverige. Den utförde vi på trettiotalet och fyrtiotalet. Men vi har försummat den under senaste decennier. Nå, Wijk klädde häromåret av den hopljugne Zaremba.

För att göra detta på rätt sätt och intellektuellt städa upp bland sådana som - exempelvis - en Gerner i Lund bör vi inse att inte alla motståndare är intellektuell fejk. som han eller Hagtvet eller Zaremba.

Det räcker dock inte att visa att vederbörande är liberal, reaktionär - eller till och med fascist. Se på Günther Franz som skrev ett grundläggande verk om det tyska bondekriget. Det är ett viktigt arbete. Men jag har inte bara Der Deutsche Bauernkrieg i 1984 års utgåva av den 11 upplagan. Jag har också den första upplagan 1933. Det som i upplagorna efter 1945 ersatts med uteslutningstecken i texten är hans hänvisningar till nationalsocialismens seger. Franz var kämpande nazist; skrev som sådan. Men den som använder detta som argument mot hans arbete gör fel. Argument måste sökas i texten och icke personen.

Det räcker heller inte att visa att vederbörande är en reaktionär ideolog. Carl Schmitt var Weimartidens store tyske rättsteoretiker. Som sådan ideologisk vägröjare (mer än det) för Tredje rikets rättsväsende. Men han var kunnig och intellektuellt skärpt och hans tänkande har ännu riktningsgivande betydelse i Tyskland. Sådana som Carl Schmitt måste därför läsas uppmärksamt; deras texter studeras, analyseras och diskuteras.

Alfred Rosenberg påverkade det nazistiska problemformulerandet med sin Det tjugonde Århundradets Myt. Men till skillnad från Schmitt var Rosenbergs text intellektuellt undermålig. Då den dock är typisk för en typ av föreställningar som också nu behärskar stora delar av det västerländska tänkandet bör den plockas i sina beståndsdelar och visas fram i all sin erbarmlighet.

Sådana som Hagtvet är inte kunniga som en Franz eller skärpta som en Schmitt. Närmast är de mytiserande ideologer som en Rosenberg (om än inte med dennes ideologi). De bör alltså hyfsas. En uppgift för läshungriga unga studerande!


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.