Utskriven 2022-01-25 11:18:23
Tillväxten i USA är klart högre per person än i Europa. En förklaring är att amerikanen måste arbeta mer för att klara försörjning och välfärd. USA:s högre levnadsstandard är en illusion, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind och efterlyser besked om tillväxtens mål och mening.

I SvD Brännpunkts serie om tillväxt skriver Ebba Lindsö, Svenskt Näringsliv (12 oktober), att den pågående ohälsodebatten alltför mycket kommit att fokusera på arbetsplatserna. Men det är ju därifrån som sjukskrivningarna utgår. Man är ju inte sjukskriven från fritiden eller familjen utan från jobbet.
Det är en naturlig utgångspunkt att granska arbetsplatserna, arbetsorganisationen, arbetsmiljön och hur folk mår på arbetet när man diskuterar ohälsan.

Men Svenskt Näringsliv vill hellre prata om tredje sjukveckan än frågan om ekonomiska incitament, alltså ett system där arbetsgivare med låg sjukfrånvaro får lägre arbetsgivaravgifter och tvärtom.
Privata arbetsgivare, som i många fall är anslutna till Svenskt Näringsliv, har ju lägre sjukfrånvaro än genomsnittet och borde alltså tjäna på ett sådant system. Varför tror inte Svenskt Näringsliv på marknadsekonomiska lösningar?
När man diskuterar tillväxtpolitik behövs också en diskussion om syftet. Vad ska växa, hur ska det växa och vilka välfärdseffekter
eftersträvas?
Frågan är i högsta grad aktuell efter EMU-folkomröstningen när man nu diskuterar hur man kan matcha de tillväxtförluster som ett icke-medlemskap i EMU sägs medföra.
Inför den diskussionen måste vi fråga oss vad som är själva målet med en ökad tillväxt. Vinstutveckling, ökad sysselsättning, ökade utlandsinvesteringar i Sverige, ökade välfärdstjänster i vård och skola, ökad ledighet, kortare arbetstid, högre utbildningsnivå, jämställdhet, bättre miljö, ökad integration, annat?
Inför den målformuleringen kan det vara intressant att titta på historien och skillnaden mellan den europeiska och den amerikanska utvecklingen.

Mellan 1870 och 1950 växte ekonomin snabbare i USA än i Europa. Skillnaden nådde sitt maximum åren efter andra världskriget. Därefter såg vi en upphinnarperiod, som sträckte sig till och med början av 1970-talet.
De senaste 30 åren kännetecknas av att det kvarstående gapet i BNP per person mellan USA och Europa - drygt 20 procent - har hållits konstant. Hur kommer det sig
att upphinnareffekten inte har verkat fullt ut?
Robert Gordon, en av USA:s mest välrenommerade ekonomer, har försökt besvara denna fråga. I likhet med utvecklingen av BNP per person ökade skillnaden i produktivitet mellan USA och Europa till och med början av 1950-talet.
När det gäller produktivitetsnivån fortsatte emellertid upphinnareffekten att verka efter att skillnaden i BNP per person stabiliserats. Därför ligger den europeiska produktivitetsnivån i dag nästan jämsides med den amerikanska.

Amerikanen och europén producerar ungefär lika mycket per timme när de arbetar. Men amerikanen arbetar många fler timmar om året och har ofta flera jobb parallellt för att klara försörjningen.
Gordon visar att detta är förklaringen till att BNP per person är högre i USA än i Europa.
Varför arbetar europén mindre och vilka effekter får det på den samlade välfärden? Gordon gör bedömningen att en tredjedel av skillnaden i mängden arbete beror på att europén valt ledighet framför arbete.

Den resterande delen - cirka två tredjedelar - förklaras av att de europeiska välfärdssystemen är utformade på ett sådant sätt att arbetsviljan är lägre i Europa än i USA.
Men Gordon poängterar också att en större andel av den amerikanska produktionen inte ökar välfärden. Bland dessa verksamheter finner man kostnader för individers och företags säkerhet, för att hålla i gång en fängelseindustri med två miljoner 'kunder' och kostnader för en slösaktig energianvändning.

Kontentan av detta blir att mer än hälften av skillnaden i BNP per person mellan USA och Europa elimineras om man tar hänsyn till vad som produceras och hur det produceras. USA:s klart högre levnadsstandard är med detta synsätt en illusion.
Denna åtskillnad mellan produktion och välfärd är egentligen en självklarhet som ofta försvinner i debatten. Ska vi i Sverige reformera välfärdssystemen, till exempel genom lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning, i syfte att öka svenskens arbetsvilja?
För det första måste man veta att ersättningsnivåerna verkligen påverkar individens beteende. Och om det är så att arbetsviljan skulle öka om ersättningsnivåerna sänktes måste man fråga sig om en sådan reform ökar svenskarnas välfärd.
Tycker svenskarna att värdet av den ökade tillväxten är större än de försämringar som drabbar de kvarvarande sjuka och arbetslösa genom lägre ersättningsnivåer? Anser en majoritet att värdet av sänkta skatter är större än de ökade inkomstklyftor och socialt stigma som kan bli följden?

Ekonomisk tillväxt är en nödvändig, men inte alltid tillräcklig, förutsättning för ökad välfärd och mänskligt välbefinnande.
Att se bortom det som kallas ”de nödvändiga åtgärderna” är att våga hålla flera bollar i luften samtidigt.

Daniel Lind

Daniel Lind är TCO-ekonom


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.