Utskriven 2021-12-04 08:40:25
Finland har deltagit i den europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU) och inte bara givit upp sin egen valuta, utan också förlorat sin möjlighet att föra en egen monetär politik, sin egen växlingspolitik och sin egen räntepolitik.
Esko Seppänen, finsk EU-parlamentariker, skriver om Finland efter inträdet.



Centralbankens direktion utgör tillsammans med cheferna i nationalbankerna (det vill säga grenarna av ECB), ECB-rådet,bestående av arton medlemmar. Det är ECB:s högsta övervakningsorgan, i vilket alla medlemmar inte är likvärdiga: representanterna från större stater har permanent rösträtt, men inte dem från mindre stater.

Centralbankens direktion har sex medlemmar. I början var en av dem finska, men efter att hennes period tar slut 2003, kommer inte Finland att få någon ny representant på årtionden.

Banken har garanterats fullständig självständighet, vilket i sin tur har fråntagit medlemsstaterna deras monetära politik. Banken kontrollerar sig själv. Den demokratiska bristen är uppenbar. Den europeiska centralbanken är en rörelse med ett enda mål, eftersom dess enda mål är kampen mot inflation. Kampen går vidare när inte ens inflation finns.
Vid toppmötet i Dublin fick tyskarna igenom sitt krav på en så kallad stabilitets- och tillväxtpakt. Ett speciellt straffsystem skapades för länder som inte uppnådde vissa EMU-kriterier.

Systemet skulle verka avskräckande på länder som inte har en tillräckligt seriös attityd visavi denna finanspolitiska disciplin. På grundval av denna pakt har kommissionen varnat de stora länderna Tyskland och Frankrike för deras slappa budgetdisciplin: deras ekonomier misslyckas med att uppfylla stabiliseringskraven.

Straffen har inte blivit utmätta. Systemet är snedvridet till de stora ländernas fördel. Olika disciplin utkrävs av olika stora länder. Systemet knarrar.


Den finska befolkningen fick inte veta sanningen om vilka förpliktelser det politiska ledarskapet hade utfäst vid medlemskapsförhandlingarna.

Före folkomröstningen sades det att en separat diskussion om EMU skulle hållas, och att vår egen valutas öde inte skulle avgöras i samband med folkomröstningen om EU-medlemskapet. När medlemskapet i EMU blev aktuellt sade den politiska eliten att beslutet redan var fattat, i omröstningen om medlemskap. Nu säger de att den kommande federala och federalistiska grundlagen också godkändes av folket i den folkomröstningen.

Det är inte demokrati. Många finnar känner sig lurade.
Att använda euron som värdemätare är i sig inte problematiskt. För dem som inte kan räkna med huvudet finns räknemaskiner, och genom att trycka på några knappar är det enkelt att räkna ut värdet på egendom, varor och tjänster, både historisk och ny, både i gammal och ny valuta.

Introduktionen av en ny valuta ordnades genom att alla cirkulerande pengar ersattes av euro.

Detta skapade kostnader som fick betalas av medborgarna. Priserna avrundades. Det gjordes uppåt, och på det sättet betalades övergången till euron av konsumenterna. Detta hände i Finland redan innan övergången, och alla kostnader för euron kan därför inte räknas från påbörjandet av EMU-medlemskapet.

Innan vi gick med i EMU sades det till folket att EMU skulle skapa möjligheter för en inflationsbenägen nationell ekonomi att ta sig ut ur den så kallade devalverings-/inflationscirkeln.

När EMU-valutorna har devalverat mot USA-dollarn har det rakt motsatta inträffat. I början devalverade euron med en fjärdedel mot dollarn.
På grund av den positiva effekten i denna värdeminskning för den gemensamma valutan, på exportindustriernas begäran, har de övervägande ekonomiska konsekvenserna för EMU blivit ringa mot vad som komma kan.


Devalvering hade en positiv inverkan på finska företags konkurrenssituation. Exporten ökade och utlandsskulden minskade. Firmor betalde rekordhöga utdelningar till sina ägare, och förutom profit, har gamla företagstillgångar delats ut till ägarna.

Det verkar som om Finland, efter att ha gått med i EMU, avfyrade ett aktieägarkoncept på amerikansk grund, enligt vilket en firmas nuvarande ägare har rätt till alla de pengar som kan lyftas från bolaget. Utdelningen var skattefri för mottagarna, och dessutom var försäljningsprofiten skattefri eller undertaxerad.


Revalveringen av amerikanska dollarn mot euron hade en anmärkningsvärd effekt på den finska aktiemarknaden. I fråga om amerikanska dollar var värdet på den finska aktiemarknaden låg, och som en konsekvens, har ungefär 70 procent av aktierna hamnat i utländsk ägo.

Detta resulterade i att ekonomisk kraft flydde från Finland.

Den utländska valuta som flödade till Finland förvrängde den interna fördelningen av inkomst, och inkomstskillnaderna har blivit större än någonsin tidigare.När pengar från utdelning och försäljningsprofit inte fördelades genom skatter till de finnar som är beroende av social säkerhet, bland all nyrikedom, upplevde Finland brödköer med hungriga människor som sökte mat från frivillig-organisationer.


I inget annat EU-land har inkomstdistributionen förändrats så mycket som i Finland, till förmån för kapitalägarna. Det kan avläsas i tabellen nedan. Den beskriver lönernas andel av bruttonationalprodukten mellan åren 1990 och 2000.

Under de tio åren förlorade de finska arbetarna mer än tio procentenheter från sin del av den nationella inkomsten. Det hände under de år som Finland stöptes efter EU- och EMU-form. Detta var kapitalägarnas guldrush enligt aktieägarvärdesfilosofin.
Köpkraften bland löntagarna har ökat, men det skedde som resultat av politiska beslut: Staten har samlat mindre skatter. Samtidigt som de rika och de med hög inkomst givits skattelättnader har denna politik lett till nedskärningar i välfärden. Staten har finansierat sina utgifter genom att sälja statsägda företag, genom att privatisera allmännytta, och genom att öka den kostnad som understödstagaren själv betalar.

Arbetarnas produktivitet har i långa loppet ökat med 3,5 procent, men deras löner endast med 2,1 procent. Denna skillnad har utnyttjas av kapitalet.


Idag befinner sig den finska ekonomiska situationen i låg tillväxt. Exportbehovet är lågt, och devalveringen av dollarn mot euron kräver sitt pris. Statsbudgeten för år 2004 visar brister, och de nya skattelättnaderna för de rika finansieras genom lån.

Den största bubblan i den finska EMU-diskussionen har varit de så kallade buffertfonderna: fonder ämnade att användas i lågkonjunkturer för att driva en Keynesiansk finanspolitik.

De har glömts bort. De skulle behövas nu, men buffertfonderna har bara varit virtuella. Till den finska fackföreningsrörelsen marknadsfördes EMU i form av buffertfonder, men det har varit en bubbla. Det finns inga buffertfonder mot arbetslöshet eller avskedande av arbetare.


När vi nu har förlorat fördelarna av eurodevalveringen (och profiten därav förts över till kapitalägarna), finns det bara två alternativ för ett litet land att anpassa sig till den federala EMU-politiken: finanspolitiken (nedskärningar i välfärdsstaten) eller inkomstpolitiken (att sänka lönerna). Det finns inget som heter fritt val av politik i EMU. Varje medlemsland, utom de större, måste lyda de regler som kan leda till stagnation i kampen mot den icke-existerande inflationen.

Esko Seppänen

Esko Seppänen är EU-parlamentariker
för Vänsterförbundet i Finland


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.