Utskriven 2022-01-24 12:30:06
I Ordfront Magasin (nr 1-2/04) intervjuar Ami Lönnroth professorn i idéhistoria Ronny Ambjörnsson: 'Svart eller vitt — tänkande i baklås'.

Bild: från nätetIntervjun porträtterar en människa med den sällsynta förmågan att tänka nyanserat och självkritiskt, en som har genomskådat ungdomstidens överdrivna idealism och lämnat det svart-vita tänkandet bakom sig.

Huvudexemplet på det motsatta — politisk dogmatism — är vänsterns syn på Balkankrigen, om vilken Ambjörnsson säger: 'När Nato gör sina insatser mot Serbien för att skydda Bosnien eller till skydd för kosovoalbanerna så handlar det alltså från vänstersynpunkt om en gammal fiende, nämligen USA, som leder insatserna. Då sluts leden igen. Man flyttar över en gammal analys, som gällde Vietnamkriget till en situation trettio år senare.'

Ambjörnsson betonar att den gamla antiimperialistiska analysen inte kan användas rakt av: 'I fallet Jugoslavien kan det till exempel inte gärna vara den ekonomiska vinningen som styr insatserna.'

Andra halvan av intervjun ägnas åt att försöka förstå hur Ambjörnsson lyckas med att vara så nyanserad, pragmatisk, verklighetsgrundad och självprövande i sitt tänkande.

Professorn är med på noterna. Han påpekar att hans pragmatism faktiskt är mer politisk än dogmatismen: 'Det kräver att man sätter sig in i politiska realiteter, det kräver en intellektuell ansträngning. Det är mycket mer spännande än den enkla uppdelningen av världen och människorna i onda och goda.'

Vidare citeras Aristoteles — 'att vara modig är att välja medelvägen mellan feghet och dumdristighet' — och Ambjörnsson betonar att vägen till detta mod är 'att lära sig den svåra konsten att härbärgera motsatser inom sig utan att förneka eller gömma undan'.

Det är också viktigt att tåla angrepp, Ambjörnsson lyckas bra, genom att 'jag förhandlar med mig själv och kommer fram till en ny slutsats'.

Ami Lönnroth vill gärna veta varifrån Ambjörnsson 'fått den ödmjukheten ifrån'. 'Den tror jag faktiskt att jag lärt mig på universitetet', svarar han. 'Skolningen i att förstå den andre sätts i system på universiteten under medeltiden och fungerar alltjämt'. Men det är också en del av folkhemmet och folkbildningen. 'I vår politiska kultur har vi fått lära oss kompromissa mellan ytterlighetsåsikter.'

Det låter ju väldigt bra allt det där, särskilt för Ambjörnsson personligen, men också för institutionerna och debattklimatet. Om det nu fungerar som han säger.

Låt mig ändå gå tillbaka till det konkreta resonemang som leder till de stora slutsatserna om ambjörnssonska, akademiska och folkhemska tankebanor.

Ambjörnsson sa alltså: 'Se på Balkankrigen. När Nato gör sina insatser mot Serbien för att skydda Bosnien eller till skydd för kosovoalbanerna så handlar det alltså från vänstersynpunkt om en gammal fiende, nämligen USA, som leder insatserna. Då sluts leden igen. Man flyttar över en gammal analys, som gällde Vietnamkriget till en situation trettio år senare.'

Det är ett påstående om två olika förhållanden. Dels en beskrivning av vänsterns syn på Balkankrigen. Jag börjar där. Problemet är bara att jag inte vet var jag ska börja, påståendet pekar nämligen mot en verklighet jag inte känner igen, som jag tvivlar på någonsin har existerat, åtminstone inte i den centrala debatt som trängt fram i media.

Debatten om Kroatien- och Bosnienkrigen kom igång på allvar först 1995 efter tre års pinsam tystnad, uppenbarligen var de normalt talföra debattörerna alltför förvirrade eller möjligen likgiltiga för att yttra sig om de krig som blossat upp i vår egen världsdel.

Men så vaknade den gruppering till liv som så småningom samlade sig i Sarajevolistan. De kandiderade till EU-parlamentet med krav om att västmakterna skulle ingripa militärt till förmån för den bosnjakiska sidan i kriget. De mest kända namnen var Jes˙s Alcal·, Wilhelm Agrell, Per Svensson, Maciej Zaremba, Peter Englund och Bibi Andersson. De var visserligen kraftigt ensidiga och inte sällan dogmatiska i beskrivningen av konflikten, men det var ingen vänsterpräglad samling och de var inte särskilt kritiska till USA. Det kan alltså inte vara denna grupp — som dominerade debatten — som Ambjörnsson åsyftar.

Bland de mot Sarajevolistan oppositionella märktes i debatten — om än med mer begränsat utrymme — framför allt kulturredaktören Sören Sommelius, balkanforskaren Kjell Magnusson och DN:s Balkankorrespondent Christian Palme. Mycket sällan drog dessa in USA i förklaringen eller kritiken av krigsutvecklingen. Medan Palme betonade att serberna inte var de enda som begick övergrepp gick Magnussons och Sommelius kritik ut på att Sarajevolistan missat i omvärldsanalysen men då framför allt EU:s och Tysklands roll. Jag räknar mig själv till denna sida av debatten och gjorde en mindre insats med ett halvt dussin artiklar framför allt i Svenska Dagbladet.

Ska jag nu ta mig själv som exempel i Ambjörnssons belysning kan jag först konstatera att när Vietnamkriget startade var jag inte ens född och när det upphörde var jag tolv år gammal. Jag må framstå som ett omoget och oengagerat barn, men jag kan försäkra professorn att jag varken tog intryck av eller deltog i Vietnamdebatten. Jag letar också förgäves efter dogmatisk USA-kritik i mina Balkan-texter. I den bok jag så småningom gav ut om de nutida Balkankrigen, Ont blod (2001), gjorde jag ett försök till en pedagogisk sammanfattning av krigens orsaker och utveckling, på tre boksidor utan att låta komplexiteten gå alltför mycket förlorad. På dessa tre sidor (s. 56-58) nämns överhuvudtaget inte USA. Och inte heller Nato.

Min slutsats är att Ambjörnssons påstående om Balkandebatten stämmer väldigt lite överens med verkligheten. Påståendet tyder snarare på att Ambjörnsson i sitt huvudexempel ytterst lite satt sig in i 'politiska realiteter' och att han knappast alls utfört 'en intellektuell ansträngning'.

Jag tvingas rent av fråga mig vem det egentligen är som 'bortser från komplikationer, dels för att övertyga andra, dels för att övertyga sig själv' — är det vänstern, som Ambjörnsson syftar på, eller är det professorn själv?

Utöver själva debatten beskriver Ambjörnssons huvudtes också själva krigen. För det första att Natos insatser 1995 och 1999 handlade om att skydda Bosnien respektive kosovoalbanerna — och inget mer. Här är inte plats att ifrågasätta professorns tes, jag kan bara undra vilken 'intellektuell ansträngning' som ligger bakom detta påstående eftersom det är exakt samma påstående som Nato själv anförde som motiv för sina bombningar.

För det andra påstår Ambjörnsson att USA inte bär huvudansvaret. Jag vill inte säga emot honom, framför allt för att de olika krigen (det handlar om åtminstone fyra olika krig mellan 1991 och 1999) kräver olika förklaringar. (Jag förutsätter att Ambjörnssons omskrivna nyanseringsförmåga tagit in detta, även om det inte framgår av intervjun). Men jag kan inte köpa det enda belägg Ambjörnsson lägger fram för sin tes: 'I fallet Jugoslavien kan det till exempel inte gärna vara den ekonomiska vinningen som styr insatserna.'

Dels tycks argumentet ta för givet att USA kan vara ansvarig endast om ekonomiska intressen står på spel och då blir det precis så dogmatiskt som vi inte vill vara. Även om ekonomin är ytterst viktig och ibland avgörande skulle jag inte göra det till ett absolut villkor för amerikansk inblandning.

Dels tyder argumentet på en något inskränkt känsla för politiska realiteter. För det är väl inte en fördom om att Balkan bara är fattiga bergstrakter? Även om det senare vore sant förblir det häpnadsväckande att en professor i en historisk disciplin inte kan se en krigsinsats komplexa betydelse: som prejudikat (då Nato för första gången agerar utanför sitt eget territorium) som stormaktsspel (mellan USA, EU och Ryssland efter murens fall) och som motor för de militärindustriella komplexen över hela världen, vilket alltsammans direkt eller i förlängningen får stora konsekvenser för ledande ekonomiska intressen.

Det är naturligtvis svårt, även för det mest skolade ödmjuka sinne, att motstå en reporters smicker, om inte annat av artighet. Men nästa gång Ambjörnsson tänker inkarnera komplexitet, verklighetsförankring och blygsamhet borde han utgå från tillämpningar som i åtminstone någon liten mån präglas av just detta.


Publicerad på www.fib.se 2004-12-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.