Utskriven 2022-01-24 11:41:03

En björntjänst gör ju ingen glad

Av LARS DRAKE
Docent i miljöekonomi

Antisemitism är en otrevlig företeelse som bör bekämpas. Det är därför tråkigt att den statliga myndigheten ”Forum för levande historia” publicerar ett vetenskapligt svagt arbete om antisemitism i Sverige av Henrik Bachner och Jonas Ring. Det kan slå tillbaka på syftet. Judar kan bli skrämda och antisemiter kan få vatten på sin kvarn och bli mer aggressiva när de fås att tro att de ingår i en stor minoritet.

Huvudproblemet med studien är att svaren på utsagor om sakförhållanden behandlas som attityder. Effekten blir att de som svarar rätt riskerar att klassas som ambivalenta antisemiter. I vissa fall kan man hamna i samma grupp om man svarar sakligt sett fel på enskilda frågor. I båda fallen är det metodiskt fel. På sin höjd mäter man hur kunniga de som svarar är eller deras föreställning om verkligheten, inte deras attityd. Observera att det inte är den statistiska behandlingen som kritiseras utan frågornas innehåll och tolkning av resultaten.

Författarna har inte visat att de frågor de ställer är bra mått på antisemitism. Det räcker inte att man som författare tycker att frågorna är uttryck för fördomar som är typiska för antisemiter. Försöken att motivera valet av ”attitydfrågor” är synnerligen bristfällig. Argumentationen är full av tolkningar, förutsättningar och logiska krumbukter. Om det är en normal uppfattning bland antisemiter att 1+1="2," eller 1+1="3," betyder inte det att jag är antisemit för att jag har samma uppfattning. Man kan däremot analysera om påståendet är rätt eller fel. På motsvarande sätt är det tveksamt att klassa dem som anser att ”judarna har stort inflytande över medierna” som antisemiter. Det är ju faktiskt så att två av landets största tidningar ägs av judar. Att svara ”stämmer ganska bra” på ett sådant påstående är rimligt. De flesta tänker nog på Sverige men enligt tolkningen av resultaten ska den frågan avse medierna internationellt.

Det finns flera ”attitydfrågor” av samma typ, t.ex. att ”judarna styr USA:s utrikespolitik”. Det är nog svårt att förneka att judar har stort inflytande över USA:s utrikespolitik, utan att för den skull diktera den. Det måste vara uppenbart att många svarande har svårt att uppmärksamma skillnaden mellan judar och judarna, där det senare ses som ett grupputpekande (se Ulf Bjerelds kritik i SvD 17/3 2006). Ett annat exempel är att ”judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) för ekonomiska och politiska syften”. Det är ju uppenbart för alla som kan lite historia. Det var ett av huvudargumenten bakom bildandet av den judiska staten Israel. Man blir inte antisemit för att man tolkar historien så och det innebär på intet sätt ett förnekande eller förringande av det fruktansvärda brott som Förintelsen utgjorde. ”Det är Israels politik som orsakar judehat” kan man besvara jakande eftersom det uppenbarligen har bidragit till ökningen av antisemitism. Det gäller speciellt muslimer och araber som tidigare, till skillnad från européer, levde fredligt sida vid sida med judar.

Flera andra frågor är dåligt formulerade och ger stort utrymme för olika tolkningar varför de inte heller är lämpliga att ha med. Ett mindre antal av ”attitydfrågorna” kan anses vara tydligt relaterade till det som ska mätas, t.ex. om man kan tänka sig en jude som statsminister eller ”judarna korsfäste Jesus och deras lidande är ett straff för detta brott”. Endast 5 av 15 av ”attitydfrågorna” är tydligt relaterade till intoleransfaktorn enligt den faktoranalys som redovisas. Ingen av dessa har ett värde över 0,5.

En separat grupp av frågor som inte ingår i rapportens ”antisemitskala” avser intolerans mot judar. Här mäts det som bör mätas. En fråga lyder ”det flesta judar är säkert hyggligt folk”. Resultaten är att 0.7% inte instämmer alls och 0,7 anser att det stämmer ganska dåligt. När samma fråga ställs om muslimer är resultaten 3,0 respektive 4,3%. I påståendet ”judar kan man inte lita på” svarar 1.0% ”ja, stämmer precis” och 1,6 ”stämmer ganska bra”. För muslimer är motsvarande resultat 4,0 respektive 5,5%. Skillnaden är likartad mellan judar och muslimer för 6 av 6 frågor om intolerans. Islamofobin är avsevärt mer utbredd än antisemitism, vilket nämns men det lyfts inte fram.

När svaren på grupper av ”attitydfrågor” relateras till svaren på frågor om intolerans mot judar visar det sig att sambandet varierar från 0,59 och neråt (1,00 motsvarar fullständig överensstämmelse). För gruppen av frågor som handlar om judarnas inflytande i massmedia, ekonomi och politik, är sambandet så lågt som 0,19 för vuxna och 0,13 för ungdomar. Detta borde vara en varningsklocka eftersom det indikerar att dessa variabler är olämpliga som mått på antisemitism. Sambandet mellan intolerans mot judar och mot muslimer är det starkaste som redovisas (0,75), dvs starkare än sambandet med alla enskilda grupper av ”attitydfrågor”. Det innebär att om man hittar en person som är intolerant mot muslimer har man sannolikt stött på en person som är också är antisemit.

I datamaterialet finns det några mycket intressanta samband som det inte görs någon poäng av i studien. Måttet på intolerans mot judar, som verkar vara ett bra mått på antisemitism, visar låga värden för sympatisörer till alla partier utom de högerextrema. De som fick höga värden för ”attitydfrågor”, t.ex. muslimer, Palestinasympatisörer och utrikes födda, har mycket lägre värden för intolerans. Detta är ytterligare ett tecken på att ”åsiktsfrågorna” inte mäter rätt sak. Författarna måste ha svårt att se det uppenbara. Muslimer är även mindre intoleranta mot judar än vad såväl kristna som övriga är mot muslimer.

De som sympatiserar med Israel är något mer intoleranta mot judar (!) än vad de som sympatiserar med Palestina är. De som sympatiserar med Israel är avsevärt mer intoleranta mot muslimer (hög intolerans 19,6%) än de som sympatiserar med Palestina (2,1%). Det kan vara intressant att notera att mer än dubbelt så många uttalar stöd för Palestina jämfört med stöd för Israel. Om författarna hade gjort två logistiska regressionsanalyser med intolerans mot judar och muslimer, som oberoende variabel skulle detta klarläggas än tydligare. En sådan analys har endast gjorts för ”attitydvariablerna”.

Jag tror inte att någon kvalificerad sociolog, psykolog, statsvetare eller ekonom som har egen erfarenhet av attitydstudier skulle godkänna denna studie som trebetygsuppsats, trots att den statistiska analysen i sig är överkurs? Låt mig framföra en förhoppning om att planerade studier av homofobi och islamofobi inte blir så dåliga att de kan användas av grupper som representerar sådana strömmingar. Forum för levande historia borde ta sig en ordentlig funderare. Om de inte vidtar lämpliga åtgärder borde regeringen fundera på vilka som ska sitta i denna styrelse.



Publicerad på www.fib.se 2006-03-19

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.