Utskriven 2022-01-24 12:24:18

Var och en som har, åt honom skall varda givet
- eller frågan om europanormen och de försvunna procenten.

Av KENNETH LUNDGREN

August Strindberg skrev i sin ”Lilla katekes för underklassen” om samhällets tankelagar, d.v.s. de osynliga band och bojor som fjättrar och håller underklassen nere. Även i vår tid pågår det en kamp om tänkandet. De där uppe – etablissemanget — försöker få oss tänka på ett visst sätt. Vi får den vidsträcktaste frihet tänka bara vi håller oss inom reglerade tankebanor. Jag funderade på dessa mentala järnvägar när Kommunals kamp i våren 2003 avslutades med konstaterandet att: en lågavlönad undersköterska är en lågavlönad undersköterska.
    De härskande klasserna har alltid – att efter skiftande förhållanden – försökt få sina idéer om fördelningen av produktionsresultatet upphöjt till allmänna sanningar. Så var det under 50- och 60-talet då monopolkapitalet, statsledning och de fackliga ledarna upphöjde lönekaksteorin till en vetenskaplig sanning. Det gäller idag, då etablissemanget försöker göra den sk europanormen till en i sten huggen dogm som lönearbetarna måste acceptera som ett oomkullrunkligt faktum.

EFO- och FOS rapporterna
Under 60-talet – klassamarbetets gyllene tid – pågick det i de nordiska länderna i bland ekonomer och politiker en livlig diskussion om inflationens roll då det gällde utrikeshandel. Man var rädd att den starka inflationen skulle minska möjligheterna till att både bibehålla exportandelen och hålla importen stången. Men det blev aldrig någon kostnadskris med minskad export och ökad import för de nordiska länderna under 60-talet. En norrman, Odd Aukrust, forskningschef i Statistisk sentralbyrå 1953-1984, utarbetade en tvåsektormodell som förklarade varför detta inte skedde.
    Hans tanke var att man delar in ekonomin i två sektorer en som var utsatt för konkurrens från utlandet en som inte hade någon sådan konkurrens. Den sektor som var utsatt för konkurrens kallade Odd Aukrust den utsatta sektorn (exposed) och där ingick bla delar av skogs, fiske, gruvnäringen, delar av livsmedelsindustrin, metall och verkstadsindustrin. Den andra sektorn kallade han den skyddade (sheltered industries) där ingick transporter, jordbruk, delar av livsmedelsindustrin (tex mejerier), byggnadsindustrin, de privata tjänsterna mm.
    Modellen förutsatte fasta växelkurser och att priserna för den konkurrerande (utsatta) sektorn bestämdes av den internationella marknaden. Om denna sektors priser ökade mer än världsmarknadspriset förlorades marknadsandelar. Om nu Norges prisnivå steg med 6 procent men världsmarknadspriset bara steg med 2 procent, varför förlorade då inte Norge exportandelar? Jo därför att produktivitetsökningen i den utsatta sektorn var minst 4 procent. Förutsatt att inte prisstegringarna i den skyddade sektorn påverkade den utsatta sektorns priser. Gör den det? Mycket lite enligt Aukrust. Mycket i den skyddade sektorn handlar om konsumtion (livsmedel, handel, hyror för bostäder mm) och den ingår inte som input i den konkurrensutsatta sektorn.
    Odd Aukrust kallade sin första ansats till analys för PRice Income Model I (PRIM I). Det var en ganska enkel men kraftfullt verktyg som den klurige Odd Aukrust funderat ut. Han kom sedan att utveckla sin modell och verifiera den med statiska undersökningar och hans modell kom att utgöra det teoretiska underlaget för vad som kallades den skandinaviska modellen för öppna ekonomier. Den blev förebild för den finska s.k. Input-Output Framework.
    I Sverige kom den att heta EFO-modellen efter begynnelsebokstaven i de tre upphovsmännen efternamn, Gösta Edgren (TCO), Karl-Olof Faxén (SAF), Clas-Erik Odhner (LO).
    Under 1960-talet använde de svenska centrala arbetsmarknadsorganisationerna denna modell som en norm för den svenska lönebildningen. Modellen syftade, liksom dess norska förlaga, till att beskriva lönebildningen och dess förenlighet med s k samhällsekonomisk balans. I EFO-modellen delas också ekonomin upp i två sektorer. Den ena sektorn som konkurrerar med utlandet, den internationellt konkurrensutsatta K-sektorn, bestämmer utrymmet för löne- och vinstökningar i ekonomin. Den skyddade S-sektorn, där även den offentliga sektorn ingick, är den sektor som inte är utsatt för konkurrens från utlandet och som antas följa den löneledande K-sektorn i sin lönebildning. Enligt modellen är det därmed lönekostnaderna och produktiviteten i K-sektorn som bestämmer landets internationella konkurrenskraft. Modellen kan därför inte tillåta att lönekostnadsökningar i S-sektorn driver upp lönerna i K-sektorn. Lönebildningen i den offentliga sektorn, som alltså är en del av S-sektorn, får således inte påverka lönesättningen i den privata sektorn.
(FOS- rapporten som kom i slutet av åttiotalet är en analys som bygger på EFO- rapporten. Det är nästan samma grupp har gjort den men Roland Spånt från TCO ersatte Gösta Edgren De försökte anpassa analysen de förändrade förutsättningarna)

Högre lön på profitens bekostnad
Men det viktigt att påpeka att alla dessa analyser, PRIM, Input-Output Framework, EFO och FOS byggde på att monopolkapital, stat och de fackliga ledningarna var överens om att den relativa fördelningen produktionsresultatet mellan arbete och kapital inte skulle förändras dvs att arbete och kapital skulle få relativt lika mycket av produktivitetsökningen. Och utifrån detta propagerade de för att det fanns en objektiv grund för att fastställa hur stort löneökningsutrymmet var - teorin om lönekakan. Marxistleninisterna inom KFML opponerade sig mot resonemanget och drev en intensiv och en delvis framgångsrik propaganda mot lönekaksteorin. Mot denna teori ställde de parollen ”Högre lön på profitens bekostnad”.

Europanormen
Nu gäller inte länge överenskommelsen om att arbete och kapital ska ha lika mycket av produktivitetsökningarna. Nu härskar istället europanormen och den verkar vara skriven i sten. Under mitten av 90-talet utarbetades denna norm av en grupp chefsekonomer från arbetsmarknadens centrala organisationer och de tre största fackförbunden. Gruppen som leddes av LO-ekonomen Per-Olof Edin la fram en rapport kallad ”I takt med Europa. Samhällsekonomiska aspekter på lönebildningen” . Där stipulerades att de genomsnittliga löneökningarna inte fick var högre än 3,5 procent inklusive ”allt”, nominella löneökningar, arbetstidsförkortning mm. Normen, som fungerar som en tvångströja för lönearbetarna och deras fackliga organisationer, har skapats genom en informell överenskommelse mellan regeringen, ledande ekonomer, näringslivets spetsar och fackföreningsrörelsens ledningar, utan någon diskussion ute bland fackens medlemmar.
    Det ekonomiska resonemanget bakom denna 3,5-procentregel är kort enligt följande: Med en inflation på 2,0 procent och en långsiktigt hållbar produktivitetsökning på 2,5 procent ger det att ekonomin tål löneökningar på 3,5 procent utan att konkurrenskraften påverkas negativt. Då skapas också utrymme för en investeringsökning.
    Siffrorna i denna kalkyl var realistiska eftersom att 2 procent i inflation är ju den styrnorm som riksbanken använder och den genomsnittliga produktivitetsökningen för näringslivet från 1991 till 2001 var ca 2,5 procent per år. Detta betyder att fackföreningarna redan innan förhandlingarna har börjat gå med på en relativ inkomstöverflyttning från lönearbetarna till kapitalägarna. Ty om produktivitetsökningarna inom näringslivet är 2,5 procent och inflationen är 2 procent så får lönearbetarna - enligt europanormen - som kollektiv 3,5 procent dvs 1 procent mindre än ”utrymmet” på 4,5 procent. (Dvs om status quo ska råda)

Men det är troligen värre ändå
Sedan 2001 har de genomsnittliga produktivitetsökningarna inom näringslivet ökat. Enligt en rapport som LO nyligen publicerat ( "NORM FÖR LÖNEBILDNINGEN" ) har produktiviteten mellan 1991 till 2004 ökat med mer cirka 3 procent (sid. 11 i AA).
    Om facken fortsätter att följa europanormen betyder det alltså att arbetare och tjänstemän går med på en årlig relativ omfördelning av produktionsresultatet från de arbetande till kapitalägarna på cirka 1,5 procent av det totala förädlingsvärdet. Ty av om produktivitetsökningarna inom näringslivet är 3 procent och inflationen är 2 procent så får lönearbetarna som kollektiv realt 1,5 procent av de 3 procenten i produktivitetsökningen. [(3+2) -3,5) = 1,5]
    Detta skulle betyda omfördelning från de ca 2 miljoner anställda i näringslivet till kapitalägarna - på ca 15 miljarder per år. Detta ser kanske inte så mycket ut men för de anställda i näringslivet är det efter 5 år en genomsnittlig överflyttning av inkomster på ungefär 35 till 40 tusen kr per år och anställd.
    Allt detta gör att jag kommer att tänka på Jesus liknelse om de tio punden som den återberättas i Lukasevangeliet: ”Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” (Lukas 19:26, 1917 års Bibelöversättning.)
    En fackförening med självaktning borde inte gå med på att kapitalägarnas andel av produktionsresultatet på löntagarnas bekostnad skulle öka varje år. Då kommer bland annat skandalerna - med Skandias svindelekonomi, cirkusen kring direktörernas löner, bonus, optioner och lägenhetsaffärer – med rätta upplevas som småpotatis.
Inför de kommande löneförhandlingarna vintern och våren 2007 borde lönearbetarna därför skjuta den sk europanormen i sank.



Publicerad på www.fib.se 2006-09-18

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.