Utskriven 2021-12-02 16:10:35

En blatteförenings längtan

Av DAN KOTKA

"Stor jubileumsfest när svensk Kubanska Föreningen fyller 39 år." Så annonseras det i media. Jag går dit i Tensta på Tenstträffen. En dyster ödslig kall värld möter mig utanför tunnelbanan. Ytorna tycks spela mig spratt. Kom och ta mig ropar ytorna mot mig. Jag frågar mig fram. En ung man i sina bästa ungdomsår säger "jorå, gå dit över bron där är det."

Två små facklor utanför dörren markerar festlokaliteterna. Jag knallar in till Tenstaträffen som jag känner den, här där vi hade möte om somaliesvenskarna med Anders Björnsson som konfrencier. Här sitter en massa somalisk ungdom och tittar på fotboll, här kan det inte vara.

Nej, våningen ovanpå, där är det. Här har ännu inget gjorts i ordning. Ska det verkligen kunna bli nåt tänker jag medan jag samtalar med en gammal kompis, som visar sig vara 84 nu. Det kan man inte tro säger jag.

Nå, efter ett tag börjar det fyllas och borden göras i ordning. En av huvuddeltagarna Hasse Nilsson går omkring och ler och donar. Han är pianist till Svenne Wollter senare på kvällen. En venezuelansk orkester börjar sjunga eleganta sånger från latinamerika. En konferencier som inte håller måttet, kan inte skapa något och försöker inte skapa något. Och hans brutna dansksvenska irriterar mig, liksom det fräcka sorlet från barens anställda som bryter in bakom ryggen. Har dom inte vett och hålla käft, tänker jag. Kan dom inte viska?

Här i detta hav av somalier och andra afrikaner i Tensta lyser de alla med sin frånvaro de är hemma och tittar på teve eller i våningen under. Kopplingen mellan organisationerna finns inte. Min gamle vän, jag tillsammans med Eva Björklund är de enda svennarna i lokalen, från den vita sidan s.a.s. Det beror mer på vår politiska räckvidd än på vänskapliga relationer s.a.s. Det är så som Svensk-Kubanska föreningen fungerar, som de latinamerikanska vännernas hemlängtan, till det soliga Karibien. Och de har valt Fidel Castro som reseledare, om än på avstånd där han dirigerar den stora längtan efter frihet under palmerna och vid strändernas svall och den evigt gnistrande karibiska sanden.

Politik och längtan går mycket riktigt ihop och bildar en dröm, drömmen om den bättre värld vi alla strävar efter i våra dagdrömmar eller hopsvettade respengar till en tillfällig turistexil där förekomsten av olikhet dränks i reseledarens försäkran att kubanerna har det bra. Sprickorna i muren ser vi som jätten i västs försök att öka sprickorna med alla medel nästan.

Vi håller emot och vi agerar. Orättvisorna i USA är så mycket större där känslan av att befinna sig i ett uland i nästa vägskäl kan övergå till rikedom och diamanter i aldrig sinanande ström.

Sven Wollter förhöjer kvällen men vi i publiken är inte lättflirtade, vi nojsar när ambassadören snackar, ja paret mittemot mig verkar mer intresserade av varandra i sitt försök att dela kycklingen med plastkniv. Vinflaskan vill dom inte bjuda av. Vi är främlingar, vi har politik gemensamt men oroande främlingsskap ger eftersmak.

Sven höjer oss med sången om Vingen som har kopplingar till den nyss avlidna älskade Kent Andersson i Göteborg. Sången Vingen handlar om allas vårt försök att gå genom grottekvarnen med hälsan i behåll så att säga, tåla kamraters nidvisor som i olika grad försöker få oss osäkra och underställda den som vet bäst HSB (han som vet bäst) syndromet som inte bara Göran Persson utstrålar, utan den finns överallt där kollektiv uppenbarar sig.

Temperaturen i lokalen fylls med artistens värme. Sven Wollter ingjuter oss i förtröstan och har nu förvandlat föreställningen till en mot kapitalet och dom som drar nytta av vår svett utan att betala tillbaka med ränta.

Svens huvudporträtt är den kubanska poeten jag nu glömt namnet på, men som stred mot den tidiga spanska och amerikanska ockupationen.

Sen, ja sen går jag hem, innan festen är slut. För det är ju då man ska gå och Eva Björklunds korta tal Leve Kubanska revulutionen klingar ikapp med regnglittrande tenstasten som ånyo hotar mig, innan tunnelbanans varma innanmäte slukar mig.

Hoppas mina bilder jag tog lyckas, man vet ju aldrig det där med kameror och webredaktörer och allra mest min valhänta behandling av densamma.  



Publicerad på www.fib.se 2006-06-20

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.