Utskriven 2022-01-18 01:34:37

Kost och folksjukdomar.

Tyvärr, Cecilia Irefalk!
    Nu måste jag nog börja med att göra dig besviken! Jag lobbar inte för Atkinskonceptet!
Det är egentligen ett ganska dåligt koncept, i vars recept bl.a. ingår den sjukdomsframkallande soja du talar dig varm för.
    Dock är Atkinskonceptet närmare människans naturliga föda, än den vegetariska- eller vegankost du tycks förespråka. Det är nämligen människans naturliga föda jag förespråkar.
    Man brukar tala om militanta veganer. Kosten tycks dessutom göra folk argsinta.
    Utan att veta något om min person, stuvar Irefalk ihop mig med ”slavföreträdare, kvinnofientliga präster och andra förvridna högerhjärnor”. Dessutom sägs min argumentation inte vara bara ovetenskaplig, utan dessutom imbecill.
Irefalk uppmanar mig att, om jag orkar, ta mig till närmaste bibliotek och läsa på.
    Efter att ha skrivit av sig den värsta ilskan, lämnar Irefalk ändå de fläskigaste(!) invektiven bakom sig och försöker sig på en del påståenden med sakinnehåll:

”Människan är en allätare, med både tänder, tarmar, matsmältningssystem et cetera, mer lika gräsätarnas än rovdjurens.”

Jag måste här deklarera en avvikande mening.
Människan är ett rovdjur, men som genom att lära sig bemästra elden, också lyckats hantera en för arten främmande föda som många vegetabilier och det på ett sådant sätt, att också vår för animalisk föda anpassade matspjälkning kan dra nytta av den. Växternas cellväggar är av cellulosa och vi kan normalt inte bryta ned dessa, utan att vi först kokar sönder dem.
    Vår matspjälkningskanal liknar inte allätaren grisens. Grisen har en mycket större tjocktarm och blindtarm och kan därför hantera födoämnen som människan inte klarar av.
    Människan har betydligt mindre tjocktarm än människoaporna. Under fosterutvecklingen tillbakabildas människans tjocktarm medan den förlängs hos människoaporna.
    Ett av de djur, vars matsmältningsapparat mycket liknar människans, är vargen.
    Människa och varg blev jaktkamrater, inte av en tillfällighet, utan därför att de jagade samma villebråd.
    Vi har aldrig varit vegetarianer.
    Människan måste t.ex. äta animalisk föda, för att få i sig vitamin B12.
    Människan har ofullständig förmåga att syntetisera A-vitamin från betakaroten (som finns i växter) och därför är A-vitaminbrist vanlig i länder där vegetabilier dominerar födan. Människan tar företrädesvis upp järn i form av det hem, som man får genom att äta kött. Järnbrist är den vanligaste bristsjukdomen där födan domineras av vegetabilier.
    Människan kan också i mycket liten utsträckning syntetisera de för hjärnutvecklingen så viktiga omega-3-fettsyrorna EPA och DHA, vilka bara finns i animalisk föda. De mer kortkedjade omega-3-fettsyrorna i växter kan syntetiseras av växtätarna till de långkedjade EPA och DHA och vi får i oss dessa genom att äta växtätarna.
    Irefalk tycks företräda uppfattningen att man blir fet av fett, men håller sig smal om man äter kolhydrater. Christer Enkvist, överläkare i Västra Götalandsregionen, har i en debattartikel i DN uttryckt:

”Det är lika begåvat att påstå att man blir fet av fett, som att säga att man blir grön av grönsaker”

Man blir inte fet av fett, utan man blir smal av fett, därför att fett triggar igång fettförbränningen. Däremot blir man fet av en kombination av fett och snabba kolhydrater, som t.ex. i snabbmaten. Västvärldens konsumtion av fett tillgår huvudsakligen på detta sätt. Däremot blir man inte fet av fett kombinerat med protein och långsamma kolhydrater, vilken är en kombination som vi genetiskt är anpassade till.
    Bakgrunden till att man blir fet av snabba kolhydrater eller kombinationen fett och snabba kolhydrater, är att kolhydraterna omvandlas till blodsocker, som får det fettinlagrande hormonet insulin att utsöndras.
    Insulin har tre huvudsakliga funktioner, dels att sänka blodsockret och föra ut detta i cellerna. Blodsocker lagras också som glykogen i muskler och lever. När dessa lager är fyllda, genomför insulinet sin andra uppgift: det lagrar överskott av blodsocker som kroppsfett!
    Den tredje funktionen hos insulin är, att det stoppar fettförbränningen genom att hindra utsöndringen av det hormon som sköter fettförbränningen, glukagon.
Och man överäter gärna när kosten består snabba kolhydrater. De höga insulinnivåerna gör, att hela hormonsystemet kommer i obalans, aptitregleringssystemet sätts ur funktion och man drabbas av hormonell hunger, sötsug, vilket leder till att man äter ytterligare snabba kolhydrater för att döva detta. Hos många människor leder detta till sockerberoende.
    Förutom fetma leder detta också till följdsjukdomar som diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, vilka sammanfattningsvis kallas det metabola syndromet.
    Fett leder inte till fetma, därför att det inte höjer insulinnivåerna och därmed tillåts fettförbränningshormonet glukagon att utsöndras.
    I nästa ”ovetenskapliga och imbecilla” (som Irefalk så finkänsligt uttrycker det) inlägg, lovar jag att återkomma till detta. Då tänker jag också beröra de ekonomiska och politiska krafter, som ligger bakom denna utveckling och som har fått så många välmenande men naiva förespråkare bland veganer och vegetarianer.

Frank Nilsson

Cecilia Irefalk svarar »

Till hela matdebatten »



Publicerad på www.fib.se 2007-03-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.