Utskriven 2022-01-27 08:32:45

Konfrontation till varje pris

Av HENRIK LINDE

När FN:s Generalförsamling den 11 maj 1949 medgav Israel medlemskap i Förenta Nationerna noterade Generalförsamlingen "att, enligt säkerhetsrådets bedömning, Israel är en fredsälskande stat samt är i stånd att och villig att iaktta de förpliktelser som ingår i stadgan". Ett märkligt orwellskt nyspråk för att beskriva den stat som just hade skapats på ruinerna av mer än fyrahundra palestinska byar och på mark som tillhör mer än sjuhundratusen fördrivna palestinier.
    För den som följt staten Israels göranden och låtanden under årens lopp är de senaste veckornas händelser inte förvånande men som alltid förskräckande. Israels ledarskap har nämligen alltid valt krig, inte enligt Clauzewitz principer som fortsättning på politiken med andra medel, utan som grunden för sin politik. Att uppnå fred och säkerhet genom att ständigt terrorisera sin omvärld är givetvis dömt att misslyckas. Det är i Israels eget samhällssystem det krävs en genomgripande förändring. Inte i omvärlden.
    Den förändring som först och främst krävs är då vad Israel fruktar allra mest. Att enligt FN:s resolutioner låta de palestinska flyktingarna återvända till sina hem. En helt självklar åtgärd som har sitt stöd i de principer och värderingar som folkrätten kommit fram till från att de första deklarationerna och konventionerna antogs i slutet av 1800-talet och fram till våra dagar.
    Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan
en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida.
    Den rätt som Israel åberopar för sin existens i nuvarande form, baserad på ett mytiskt löfte av en gudom och en kartbild som existerade för tvåtusen år sedan, har givetvis ingen folkrättslig verkan i vår tid. Vilket också bekräftas av de resolutioner som antagits av FN. Några folkfördrivningar har FN aldrig sanktionerat. I delningsplanen för Palestina från 1947 regleras endast rätten till frivilliga förflyttningar mellan de två tilltänkta områdena och när Israel medgavs medlemskap i FN 1949 betonades särskilt flyktingarnas rätt att återvända.
    Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser upprepas som ett mantra i debatten men de flesta tycks lyckligt omedvetna om vad som egentligen utgör förutsättningen för denna existens. När man hävdar Israels
rätt att vara en judisk stat, reserverad för de som enligt judisk tradition räknas som judar, accepterar man nämligen etnisk rensning som metod för att skapa en ny statsbildning. Israels karaktär av judisk stat har bara kunnat uppkomma och vidmaktshållas på basis av den storskaliga etniska rensning som inleddes 1948 och som fortfarande pågår. Klart i strid med vad som såväl i det allmänna rättsmedvetandet som i den formella folkrätten anses tillåtet.
    Det finns ett politiskt föredöme där en konfliktfylld statsbildning, baserad på rasdiskriminering, kunnat ändra sin karaktär med fredliga medel. Det är staten Sydafrika där boerna, med rötter i landet sedan mitten av 1600-talet, valde att gå in i en dialog med afrikanerna och därigenom skapa förutsättning för ett verkligt demokratiskt, ickediskriminerande statsskick. En klokt utformad försoningspolitik möjliggjorde denna förändring.
    Israel har i stället valt grymmast tänkbara konfrontationspolitik på samma sätt som en gång de franska kolonisatörerna i Algeriet. En politik som skapade olösliga motsättningar mellan folkgrupperna och ledde till att europeerna hals över huvud lämnade landet vid algerietkrigets slut år 1962. Efter hundra år av kolonisation.
    När Israels bomber nu ödelägger Libanon lyser medierapporterna om utvecklingen i Gaza helt med sin frånvaro. Men redan för flera veckor sedan larmades om att Israels bombningar av kraftverken skulle drabba vattenförsörjning och avloppssystem. Att sjukhusen bara hade olja till sina reservkraftverk för ytterligare en vecka. Nu dör människorna i detta världens största fångläger i medieskuggan av bombmattorna över Libanon.

Publicering är artigen avböjd av SvD



Publicerad på www.fib.se 2006-12-26

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.