Utskriven 2022-01-27 09:20:15

En utväg - för USA, inte för Irak

Av ANDERS PÜSCHEL

Den plan för USA:s tillbakadragande från Irak som George McGovern och William Polk har lagt fram innebär visserligen ett slut så småningom på just USA:s ockupation av Irak, men inte på ockupationen, som ska fortsätta med andra trupper under annan ledning, och inte heller på Iraks fortsatta politiska och ekonomiska underordning under USA och den övriga västvärlden. Än mindre innebär den förstås att den irakiska motståndsrörelsen erkänns. Planen betyder genomgående en legitimering av den irakiska quisling-regimen i Bagdad. Det är de slutsatser man måste dra då man läser den.

George McGovern är tidigare presidentkandidat för USA:s demokratiska parti. Han förlorade mot Richard Nixon i valet 1972, där den kanske största frågan var det då pågående Vietnam-kriget. William Polk var utrikespolitisk rådgivare under första halvan av 1960-talet till presidenterna Kennedy och Johnson och är så kallad mellanösternexpert.
    Han skrev för två år sedan en översiktlig men innehållsrik bok om Iraks historia. Sitt förslag på hur USA ska dra sig tillbaka från Irak har McGovern och Polk presenterat för USA:s kongress, i en artikel i Harper's Magazine under rubriken Vägen ut ur krig [1] och i en bok. I det följande utgår jag från presentationen i Harper's Magazine , som jag har översatt alla citat ifrån.

Hela planen bygger på att det är "den irakiska regeringen" ("the Iraqi Government"), det vill säga den av USA installerade quisling-regimen i Gröna zonen i Bagdad, som ska vara USA:s och den övriga omvärldens irakiska motpart under och efter USA:s och dess allierades trupptillbakadragande. Därmed legitimerar McGovern och Polk invasionen.
    2003 och den följande och fortfarande pågående ockupationen, eftersom det är genom dessa folkrättsbrott som quisling-regimen upprättades och upprätthålls.
    Med detta som utgångspunkt vill McGovern och Polk att USA:s trupper ska "dras tillbaka i omgångar" ("phased withdrawal") över ett uttänjd tidsperiod av ett halvt år[2]. (Som en följd av detta kommer givetvis trupperna från USA:s allierade också att lämna landet, även om McGovern och Polk inte nämner det.) Under och efter detta halvår behövs det enligt deras plan "en internationell stabiliseringsstyrka som ska ta ansvar för lag och ordning i landet" ("an international stabilization force to police the country"), vilket är liktydigt med fortsatt ockupation, om än av andra länder än de nuvarande och mindre tungt beväpnad: "bara lätt utrustning" ("only light equipment"). Denna förnyade ockupation behöver enligt planens författare pågå "inte mer än två år efter att USA:s tillbakadragande har avslutats" ("no more than two years after the American withdrawal is complete"), och den bör enligt dem ställas "under Förenta Nationernas beskydd" ("under the aegis of the United Nations"), trots att det är FN som bär ansvaret för att i storleksordningen en miljon irakier, därav minst en halv miljon barn, dog under sanktionerna (1990-2003)[3], och trots att det också är FN som, genom säkerhetsrådets resolution 1546 (8 juni 2004), har godkänt USA:s pågående ockupation, som har lett till ytterligare ett antal hundratusen döda. Vad irakierna själva tycker om FN visade de med eftertryck när de sprängde FN:s högkvarter i Bagdad den 19 augusti 2004.
    Den förnyade ockupationen ska enligt planen finansieras av USA, och trupperna tänks komma från "arabiska och muslimska länder" ("Arab and Muslim countries"), närmare bestämt Marocko, Tunisien och Egypten i första hand, samt Jordanien och Syrien i den andra. I tredje hand nämner planen också Pakistan, Bangladesh och Indonesien. Således finns i förslaget flera USA-allierade stater och båda de två arabstater som har förrått Palestina genom att kapitulera för det sionistiska Israels kolonialvälde. 
    Inte torde den irakiska quisling-regimen ha något att invända mot detta, men det är annat med det irakiska folket och dess väpnade motståndsrörelse, som är konsekvent antisionistiska. 

Vidare innebär planen att USA ska utöva fortsatt inflytande över Irak även på andra sätt.
    USA ska finansiera "upprättandet och stärkandet av en irakisk landsomfattande polisstyrka" ("[t]he creation and solidification of an Iraqi national police force").
    USA ska försöka påverka Irak att inte återupprusta sina militära styrkor, eftersom dessa tidigare "ofta har handlat i strid med Iraks civila institutioner" ("have frequently acted against Iraqi civic institutions") och därmed "har varit en källa inte till försvar utan till oroligheter" ("have not been a source of defense but of disruption"). Istället ska USA försöka uppmuntra Irak att överföra sina soldater i en styrka som ska bidra till återuppbyggnaden av Iraks infrastruktur, med ingenjörskåren inom USA:s armé som förebild.
    USA ska delvis ge, delvis låna Irak pengar till återuppbyggnaden.
    Detta bistånd bör vara "generöst" ("generous"), skriver McGovern och Polk, som uppenbarligen inte förstår att Iraks folk inte ser något "generöst" i bidraget, när det kommer från det land som har förött Irak genom sanktioner och krigshandlingar sedan 1990, och när återuppbygget ska ske medan regeringsmakten utövas av den föraktade quisling-regim som detta land har installerat genom sin krigföring.
    Man kan i sammanhanget notera att McGovern och Polk själva inte litar på quisling-regimens hederlighet, eftersom de inte vill att biståndet ska gå dit, utan istället ska fördelas till irakier på lokalplanet, uttryckligen för att motverka "omfattande slöseri, inkompetens och fullständigt bedrägeri" ("massive waste, incompetence, and outright dishonesty").

USA ska också "erbjuda" ("offer") Irak pengar till annan återuppbyggnad, såsom universitetsstipendier för utbildningen av bland annat jurister (advokater och domare) och journalister, och bidrag till intresse- och yrkesorganisationer för att "uppmuntra" ("encourage") kvalificerade yrkesmän och -kvinnor som lämnade landet under 1990-talet att återvända. Dessa insatser kommer, enligt planens formulering, att "återställa det irakiska samhällets välmåga och livskraft och [...] förbättra USA:s anseende världen över" ("restore the health and vigor of Iraqi society and [...] improve America's reputation throughout the world"). McGovern och Polk säger ingenting om hur de tror att det irakiska folket, vars majoritet på goda grunder hatar USA:s inblandning i sina angelägenheter, kommer att se på dessa USA-finansierade personer och organisationer, men de har sannolikt tänkt på det problemet, för de påpekar att USA:s pengar ska ges "inte direkt, utan genom lämpliga internationella eller ideella organisationer" ("not directly but through suitable international or nongovernmental organizations"). 

Vidare är det "nödvändigt" ("a necessity") att USA betalar ut "skadestånd till civila irakier för förlorade liv och förlorad egendom" ("reparations to Iraqi civilian for lives and property lost"). Enligt planen ska dessa betalas ut av "ett delvis oberoende organ, bestående av både irakier och respekterade utlänningar, som kanske underställs någon internationellt erkänd organisation" ("a quasi-independent body, composed of both Iraqis and respected foreigners, perhaps operating under the umbrella of an internationally recognized organization"). Det är alltså bara "civila irakier" respektive deras efterlevande som kan komma ifråga för dessa utbetalningar, trots att efterlevande till de irakier som dött i strid under försvaret av sitt fosterland har lika rättmätiga anspråk på skadestånd från den stat som har lett det illegala angreppet och ockupationen. Dessutom begränsar McGovern och Polk de civila dödsfall för vilka skadestånd kan utgå till gruppen "oberättigade dödsfall" ("unjustified deaths"), som om det funnes några irakier som USA har haft berättigade skäl att döda under den invasion och ockupation som i sig utgör ett uppenbart och odiskutabelt brott. Planen räknar med att antalet "oberättigade dödsfall" utgör 50.000, till vilket kommer ett beräknat antal "allvarligt skadade" ("seriously wounded") på 100.000.
    Var och en kan ställa rimligheten i denna uppskattning mot den vetenskapliga uppgiften att till och med juli 2006 hade 655.000 irakier dött till följd av ockupationen[4]. McGovern och Polk föreslår att kompensationen per oberättigat dödsfall ska vara 10.000 dollar. Om samma kompensation utsträcks till alla de dödsfall (till och med juli 2006) som deras plan inte erkänner existensen av, eller det oberättigade i, skulle således skadeståndssumman bli drygt sex och en halv miljarder dollar för dödade till och med juli 2006. Detta kan sedan ställas mot de i runda slängar 300 miljarder dollar som USA vid samma tidpunkt hade lagt ut på det krig som har åstadkommit dessa irakiers död. Och då kan man säga att USA:s statsledning värderar en irakiers död mellan 40 och 50 gånger så högt som dessa två ömma liberala samveten och krigskritiker värderar en irakiers liv, vilket är en insikt värd att meditera över.
    Även torterade och långtidsfängslade irakier ska få skadestånd enligt planen. Dessa skadestånd ska beslutas och utbetalas av något "respekterat internationellt organ" ("respected international body").
    McGovern och Polk beklagar att det inte finns någon vedertagen uppfattning om vad som är en skälig ersättning för att ha torterats eller suttit fängslad i strid med de mest grundläggande rättsprinciper, men säger att detta måste undersökas "politiskt och moraliskt" ("politically and morally"), och att en sådan undersökning "skulle i sig själv vara en del av läkeprocessen" ("would, in and of itself, be a part of the healing process"). Fan tro't.

USA ska enligt planen även lägga sig i Iraks arkeologiska forskning.
    Eftersom dess militär har förstört eller skadat ett antal flertusenåriga arkeologiska lämningar vill McGovern och Polk att USA ska anslå medel för att återställa den orsakade förstörelsen, och att dessa medel ska administreras gemensamt av arkeologiska institutioner från Irak, USA och Storbritannien. Detta är lite grand som att utse en pyroman till ledamot av brandförsvarsnämnden, men McGovern och Polk menar att syftet är att visa att USA inte är "ytterligare en barbarisk invadör i det land som länge har kallats civilisationens vagga" ("yet another barbarian invader of the land long referred to as the cradle of civilization"). Lite sent, mina herrar, skulle jag vilja säga.
    Irakierna kommer inte på mycket länge
om ens någonsin att glömma det USA (och stora delar av omvärlden i övrigt, under USA:s ledning) har gjort mot Irak. Det sedan 1990 pågående kriget mot det irakiska folket är nu och kommer för en lång rad framtida generationer av irakier att vara en av deras centrala historiska erfarenheter; medvetenheten om detta krig kommer att vara en grundläggande del av vad det är att vara irakier.

Givetvis är mycket av det McGovern och Polk säger helt rätt, om man tar det i och för sig - till exempel att USA är skyldigt irakierna skadestånd och pengar till återuppbyggnad, liksom att Irak ska kunna omförhandla eller riva upp de oljekontrakt som ingåtts under USA:s ockupation. Men man kan inte ta planens förslag i och för sig, man måste ta dem i deras sammanhang. Och när sammanhanget är att USA:s inflytande över Irak ska befästas med andra medel än militär trupp från USA, att ockupationen ska förnyas med trupper från andra (ofta USA-allierade) länder, och att den av USA installerade regimen ska bli kvar på sin post, då är deras plan i sin helhet förkastlig.
    Man måste också fråga sig hur stora utsikterna är att denna plan
eller liknande planer som har lagts fram före och efter denna[5] kan vinna stöd. För det första är det inte USA:s kongress, idag under det demokratiska partiets majoritet (men majoritetsförhållandena i senaten är bräckliga), som beslutar om truppernas tillbakadragande (eller deras förstärkning), utan presidenten. För det andra finns det knappast något opinionstryck i USA för att landet ska dra sig ur. Det demokratiska partiets seger vid kongressvalen i november var mindre ett uttryck för krigsmotstånd och fredsvilja hos väljarkåren som för övrigt bara omfattade lite drygt 40 procent av de som har rösträtt[6] och mer en manifestation av missnöje med att USA inte vinner kriget. (Man kan också undra om frågan om Irak-kriget över huvud taget var den avgörande för de som röstade[7].) Många av de som lät sin inställning till kriget göra att de röstade på demokrater i valet, är mottagliga för president Bushs argument att kriget går att vinna om USA:s strategi förnyas och dess truppstyrka utökas.

Men oavsett opinionsläget i USA är McGoverns och Polks plan inte en lösning, utan en del av det grundläggande problemet. Den kan bara ses som någonting bra för Iraks folk om man fullständigt bortser från att folket vill att ockupationen ska upphävas och att den väpnade motståndskampen i praktisk handling uttrycker denna vilja.
    För solidaritetsrörelsen med det irakiska motståndet är denna plan ingenting att sätta sitt hopp till eller stödja. Istället för att sätta sin lit till krigskritiker inom USA:s topside, måste solidaritetsrörelsen utgå från vad den irakiska motståndsrörelsen själv vill: nämligen förhandlingar mellan motståndsrörelsen och ockupanterna[8]. Det synsättet är oförenligt med denna plan.

---------------
NOTER:

[1] McGovern, George S, and William Polk: "The Way Out of War", Harper's Magazine, October 2006; även webbpublicerad, http://www.harpers.org/TheWayOutOfWar.html

[2] Den före detta USA-amerikanske armésoldaten och numera anti-imperialisten Stan Goff, som har deltagit i Vietnam-kriget, i USA:s invasion av Grenada och i interventionen i Somalia 1992, hävdar att det är praktiskt möjligt att ta alla USA:s trupper ut ur Irak på en månad, och ur regionen på två. Han påpekar också att problemet för USA:s statsledning inte är praktiskt, utan politiskt, eftersom USA inte vill ge upp och erkänna sig besegrat, allra minst av araber, och att även amerikanska krigskritiker inom och kring det demokratiska partiet hyser denna rasistiska inställning. Se hans sarkastiska kommentar till en tidigare plan av liknande slag som McGoverns och Polks, Goff, Stan: "Containing the Anti-War Movement", Counterpunch.org, August 24, 2005, http://www.counterpunch.org/goff08252005.html

[3] Morran (Richard), Roger Normand, James Paul, John Rempel and Christoph Wilcke: "Iraq Sanctions: Humanitarian Implications and Options for the Future", Global Policy Forum, August 6, 2002, http://www.globalpolicy.org/security/sanction/iraq1/2002/paper.htm

Se särskilt kapiteldel 5.7 (underrubriken "Deaths").

[4] Burnham, Gilbert, Riyadh Lafta, Shannon Doocy, Les Roberts:

"Mortality after the 2003 invasion of Iraq: a cross-sectional cluster sample survey", www.thelancet.com, October 11, 2006, http://www.thelancet.com/webfiles/images/journals/lancet/s0140673606694919.pdf

I denna undersökning beräknas den totala överdödligheten efter invasionen och under ockupationen jämfört med tiden dessförinnan, och antalet omfattar därför inte bara de som dött direkt på grund av USA:s och dess allierades våldshandlingar, utan även alla som dött av svält och andra umbäranden i krigets spår, och därtill de som har dött av annat våld än ockupanternas.

[5] Hayden, Tom: "An Exit Strategy for Iraq Now", Los Angeles Times, August 16, 2005, http://www.commondreams.org/views05/0816-24.htm

Kucinich, Dennis: "The Kucinich Plan For Iraq", Kucinich For President website, January 8, 2007, http://kucinich.us/node/1780

[6] McDonald, Michael: "2006 Voting-Age and Voting-Eligible Population Estimates", United States Election Project web site, (Last Updated:

12/22/06), http://elections.gmu.edu/Voter_Turnout_2006.htm

[7] Se "Corruption named as key issue by voters in exit polls", CNN web site, November 8, 2006, http://www.cnn.com/2006/POLITICS/11/07/election.exitpolls/index.html

Där redovisas en vallokalsundersökning som pekar på att tre andra frågor var viktigare för väljarna än Irak-kriget.

[8] Åtminstone var det vad den ville innan ockupanterna och deras quislingar mördade president Saddam Hussein; detta brott - ockupanternas enskilt värsta sedan själva invasionen - kan ha ändrat dess inställning.



Publicerad på www.fib.se 2007-01-21

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.