Utskriven 2022-01-24 12:29:06

1700-talets mest hatade kvinna

Av MATS PARNER

Marie AntoinetteDeras äktenskap hade planerats, sanktionerats och bemyndigats på högsta ort, och det hade genuint politiska och enbart politiska förtecken: ytterst handlade det om att foga samman det anrika huset Bourbon i Frankrike med de lika mäktiga habsburgarna i Centraleuropa för att den vägen få slut på alla förödande krig parterna emellan.
    Därför var det inte i första hand två människor av kött och blod, som firade bröllop i Paris den sköna vårmånaden maj 1770; det var snarare två härskardynastier som långt om länge beslutat att förena sina öden med varann.
    Bruden, ännu bara fjorton på sitt femtonde, naiv, dansant, frimodig, kvicksilverlik och stilfullt uppklädd i vit sidendress, var den österrikiska kejsarinnan Maria Theresias älsklingsdotter och en påfallande charmig liten backfisch. Som vidare försigkommen kan hon inte beskrivas, mera då som kräsen och grätten. Mörkblå var hennes blodkroppar, ödsligt tomma hennes bokhyllor, glitter och glam hennes särmärken och Marie-Antoinette (”Toinette”) hennes namn. De många defekterna i hennes monarkistiska pansar kunde t v anses ursäktliga: som nygift kronprinsessa och ärkehertiginna var hon som sagt blott ett barn och fem år senare alltjämt bara en tonåring.
    Brudgummen, en stadig herre på sexton, därtill tvättäkta dauphin, alltså fransk tronföljare, var lika sävlig och svårtillgänglig som hans tillkommande var flink och utåtriktad. Något annat än jakt, smide och regelbundna måltider, inklusive rejält tilltagna mellanmål, intresserade strängt taget aldrig stackars Louis-Auguste, vars hela reaktionsmönster osökt minde om en boren grottmans eller ett slumrande lamadjurs.
    Inga andra programpunkter än ”rast vila” fanns inristade på den blivande konungens agenda så länge han levde. ”Rien” (ingenting) är den vanligaste notisen i hans bevarade dagböcker.
    Till detta kom att Louis-Augustes äktenskapliga pliktuppfyllelse i sju långa år och tre månader hämmades av vad hans många levnadstecknare oftast diagnosticerar som ”impotens” men som rätteligen bör kallas ”fimos”. Han led kort sagt av den bagatellartade åkomma som på modernt läkarspråk benämns ”förhudsförträngning på grund av otillräcklig elasticitet”. Vårt upplysta tidevarvs legitimerade penisförhudsexpertis hade utan vidare kunnat avhjälpa detta funktionshinder över en natt, men på 1700-talet var det kliniska forskningsläget som bekant ett annat.
    Nu förblev det majestätiska äktenskapet vitt, eller på sin höjd grått, ända fram till hösten 1777.
    Den österrikiske humanisten Stefan Zweig, upphovsman till standardverket Marie-Antoinette (1932), definitivt en av de mest formidabla biografier som någonsin kommit på pränt, gör stor affär av den manlige kontrahentens tillkortakommanden. Han betonar att Ludvigs misslyckade ”trial and error”-taktik i den furstliga sänghalmen under de sju magra åren kom att bestämma såväl hans egna som hans unga hustrus karaktärsdrag, i viss mån på gott - men fr a på ont:
    Han blev för varje dag som gick alltmer inbunden, rådvill, osäker, ambivalent och undflyende; hon blev i sin (o)tur lättjefull, obekymrad, rastlös och outtröttlig i sin ständigt lika oanständiga lustjakt på allsköns förströelser och förlustelser. I åratal kunde Marie-Antoinette icke skilja liv från rörelse. Ja, hon var rentut den personifierade rörelsen: blick stilla satt och stod hon aldrig. 
    Ingenting av detta skall nu tolkas som att partiet mellan bourbonen L-A och champagneflickan M-A var olyckligt och infekterat. Sant är visserligen att de bägge makarnas personligheter och kynnen saknade alla tänkbara beröringspunkter, men de två höjde aldrig rösterna mot varandra (Ludvig f ö sällan mot någon). Deras samvaro innefattade varken passion eller het lidelse men kännetecknades desto mer av tillgivenhet och ömsesidig respekt, inte minst under olycksåren i Tuilerierna och Le Temple 1789-93.
    Tids nog föddes två jäntor och lika många piltar i äktenskapet. Stefan Zweig och de flesta med honom tvivlar inte en sekund på att äkta mannen bar alstringsansvaret för samtliga dessa barn, medan Herman Lindqvist i känd stil ”tippar svenskt” beträffande andre sonen Louis-Charles. 

Ifall Liemannen till äventyrs hyllat egenskaper som obönhörlighet och konsekvens, så skulle gamle rucklaren och rikshärskaren Louis XV ha avlidit i dubbelsidig syfilis flera gånger om; nu blev i stället smittkopporna hans öde på våren 1774. I samma stund promoverades L-A till Frankrikes konung med ordningsnumret XVI, och Marie-Antoinette avancerade till samma rikes drottning. Alltifrån sin första tjänstedag på den posten kom hon att leva i ett rökelsemoln av måttlös förgudning och (själv)härlighet. Etthundra gemak, trehundra kläduppsättningar och en tjänarstab på fyratusen män och kvinnor stod till hennes förfogande i det stolta Versailles.
Trianon    Dessutom lät hon uppföra ett sannskyldigt M-A-slott med dammar, vattenflöden och en väldig park nära huvudresidenset för sina höga nöjens skull. Palatset döptes till Trianon och kostade skjortan i likhet med allt annat, som drottningen investerade i. Maskeradbaler, teaterpremiärer, hasardspel och kapplöpningshästar blev i flera år hennes verkliga livsluft, och hon var i ordrätt mening rädd, ”rädd för att ha tråkigt”.
    Man kan utan vidare slå fast att la reine var slösaktig men därmed inte, väl att märka, lösaktig. Med ett lysande undantag förblev hon sin herreman trogen som guld. ”The dancing queen” var ju fallen efter Österrikes myndiga kejsarinna och hoppade sannerligen inte över skaklarna med vem som helst och hur som helst.
    På försommaren 1778 befann sig Marie-Antoinette, äntligen, i välsignat tillstånd, och hon gav sin furstlige make klart besked om denna sin efterlängtade status på typiskt M-A-maner: ”Sire, jag vill djupt beklaga mig över en av era undersåtar, som har fräckheten att oupphörligt sparka mig i magen!” Men att spilla ordkulor och formuleringskrut av det slaget på den XVI:e lönade sig inte över hövan:
  - Hur då/vad då spark i magen och spik i foten!?
    Icke desto mindre föddes Marie-Thérèse den 19 december i en förlossningssal belamrad av c:a femtio högättade vittnen. Luften blev småningom så kvav att den nyblivna modern svimmade. Det pryda 1800-talet hörde alltjämt framtiden till, och en äkta majestätisk barnsbörd hade nära nog samma officiösa prägel som en nutida Champions League-final på franska nationalarenan.
    Än mindre hemlighölls konungens förhudssyndrom under de sju magra åren. Ludvigs problem var kända i slott och kojor över hela landet liksom på majoriteten av de utländska legationerna och beskickningarna i hjärtat av Paris.
    ”Halsbandsaffären” anno 1785 kom att bli den slutliga vändpunkten i Marie-Antoinettes korta dubbelliv. Länge och väl älskades hon av gemene man i sitt nya (frank)rike, men från och med nu blev hon var mans niding och utsattes för ideliga hatkampanjer utan historiska motstycken.
    Dessvärre är det stört omöjligt att redogöra för halsbandsaffären i hela dess komplicerade vidd - men så mycket skall ändå sägas att det rörde sig om en fullständigt osannolik bedrägerihärva (lika vidlyftig som tjugo ordinarie berättelser i denna MP-svit!) med både synliga och osynliga rot- och ledtrådar åt alla existerande håll och kanter. Bland personagerna i dramat märktes den troskyldige kardinalen Louis de Rohan, banditen madame Lamotte (för övrigt med rojalistiskt blod i sina smutsiga ådror), två uppskörtade guldsmeder, en promiskuös jänta från de parisiska glädjekvarteren samt åtskilliga därtill.
    Rekvisitan dominerades fullt ut av ett gediget pärlhalsband med 647 gnistrande ädelstenar från Sydafrika till det facila priset av 1.600.000 livres.
    Klenoden var ursprungligen avsedd för madame Dubarry, den femtondes sista älskarinna, men genom monarkens smittkoppsdöd blev hans gamla flamma automatiskt diskvalificerad som de 647:s ägarinna. (An)budet gick i det läget till Marie-Antoinette, som dock tackade nej älskvärt men bestämt. Hennes smyckeskrin var redan välfyllt, och dessutom hade kungaparet, äntligen, börjat vända en smula på nödmynten så här på tröskeln till Den stora revolutionen.
    Emellertid förfalskades drottningens namnteckning, Rohan tappade koncepterna, Lamotte fick spader, parlamentet intervenerade, och det ena gav det andra. Summan av kardemumman blev att M-A kom att utmålas i alltmer negativ dager, ja, som en presumtiv svindlare och riksskurk.
    Ett gav som sagt ett annat, och orosmolnen fortfor att torna upp sig vid horisonten. Kränkande tillmälen, vidriga rykten och rått förtal spreds som löpeldar genom huvudstadens kloaksystem, där figurer som Marat, Hébert och deras lakejer rände runt som skållade ulvar från morgon till kväll med varggrinet spelande på läpparna. Allt befintligt hat riktades nu mot drottningen, den infama ”österrikiskan”, roten till allt det onda i det efterblivna feodal-Frankrike.
En annan Madonna    I sista hand framställdes Marie-Antoinette rentav som den babyloniska skökan, som den galna tribaden och som all pornografis urmoder. En boulevardtidning namngav trettiofyra av hennes manliga och kvinnliga älskare/älskarinnor och beskrev i motbjudande tirader rikets första dam som alla tiders sexuellt mest besatta, och påsatta, varelse. Andra opinionsförmedlare vandrade vidare i M-A-erotikens kväljande träskmarker. Död åt den perversa ”österrikiskan”!
    Numera vet man att drottningen var utan all juridisk skuld i halsbandsfallet. Hennes moraliska ansvar för den katastrof som följde tål däremot att ventileras än i dag: just genom hennes noga ådagalagda Trianon- och Versailles-slöseri under halvannat decennium kunde hatkampanjerna mot la reine bli så framgångsrika. Bara alltför länge rann kulorna mellan drottningens fingrar.
    Numera tror man också, med näst intill hundraprocentig visshet, att Marie-Antoinettes älskare utom äktenskapet gick att räkna på ena handens tummar. Han var en svensk adelsman, 190 cm lång, talade sju språk, ägde gods och guld hemma i det fagra Östergötland (Ljung och Löfstad) och fyllde aktningsvärda 250 söndagen den 4 september i år (2006). 
    Jag tänker inte bli särskilt mångordig om greve Hans Axel von Fersen. Som politisk tänkare stod han sig ovanligt slätt, och för hans med åren allt djupare (och väldokumenterade) avsky för det enkla folket - ”pöbeln” och ”packet” - kan man inte ha några som helst sympatier. I hela sitt liv var han fast organiserad i urtidsandarnas bataljon, den tidens ohjälpliga moderatfalang.
    Det oaktat kan man känna djup beundran för några av greve Axels rent mänskliga egenskaper. En håg så dristig, ett mod så behjärtansvärt och en drottningkärlek så värdig och högromantisk som von Fersens återfinner man bara i gamla hjälteromaner från tidernas gryning. Hans sätt att i månader förbereda den politiskt så huvudlösa ”(kungs)flykten till Varennes” i juni 1791 med uppenbara och återkommande risker för det egna livet är förvisso ett glansfullt stycke historia. För den (o)gärningen borde greven, postumt, tilldelas Svenska Dagbladets bragdmedalj: sällan eller aldrig har verkligheten så grundligt överträffat dikten som i detta furstliga flyktförsök.
    Marie-Antoinette och Hans Axel träffades bara sporadiskt under sina vandringar på livets stig. Det hindrar inte att deras kärlekssaga är en av samtidshistoriens mest tjusande och fängslande.

Med tiden blev det vonfersenska modet och livsmodet också drottningens arvedel. En av de främsta poängerna i Zweigs levnadsteckning är just den energiskt framförda synpunkten att Marie-Antoinette, under sina fyra sista år, reste sig i sin fulla längd och steg i graderna från vederstygglig ankunge till fullfjädrad sångsvan, låt vara att hennes rent kroppsliga förvandling snarare var den motsatta. Hon inledde sin bana som inkarnerad medelmåtta och fortsatte länge på den vägen - men levde under de grymma fängelseåren med ett huvud som bars högt och, fr o m den 16 oktober 1793, inte längre bars av någon alls. Sådan är den giljotinerades lott.
    Per den 5 oktober 1789 tillfångatogs kungafamiljen i Versailles av ”det stora kvinnouppbådet” och satt därefter inhyst i Tuilerierna fram till augusti 1792. I den vändan överflyttades man till Le Temple (Templet), och den 21 januari 1793 avrättades nummer XVI. De 77 sista dygnen i livet satt M-A fängslad i det stinkande Conciergeriet , och den 13 september (med bara fem veckor muck) började hon läsa böcker dag och natt - efter att dessförinnan högst sällan ha läst någonting som helst.
    Bland tidens lidelsefulla revolutionärer återfanns, grovt räknat, två skilda sorter: de idealistiskt sinnade och de notoriskt hämndlystna. Det var inte herrar Camille Desmoulins eller Saint-Just som avgjorde drottningens öde; dessvärre gick sista ordet till existenser som Fouquier-Tinville och ovannämnde Hébert . Den mannen höll stilen in i det sista och anklagade M-A för incest!
    När lek utvecklades till allvar och man stal hennes krona, blev Marie-Antoinette alltigenom en drottning. Hennes brev från perioden 1789-93 är gripande läsning. ”I olyckan lär man äntligen känna sig själv”, skrev hon utan sentimentalitet. ”Först då inser man vem man egentligen är!”
    Onsdagen den 2 november (2006) är det precis 250 år sedan "Toinette” föddes nere i valsernas Wien. 1755-11-02 är också den dag då Lissabon hemsöktes av den stora jordbävningen, raserades till två tredjedelar och miste 60.000 invånare.



Publicerad p www.fib.se 2007-01-26

Prenumerera p tidningen.

Fr allt material inom FiB/K:s ntutgva gller upphovsrttslagen.