Utskriven 2022-01-18 02:34:11

Gilad Atzmon — Från skuld till ansvar

Anförande i Stockholm den 18 mars 2007 vid konferensen "AFGHANISTAN, PALESTINA, IRAK - Samma ockupation?", arrangerad av Folket i Bild/Kulturfront, ABF och Broderskapsrörelsen)

Översättning: Anders Püschel

Den omöjliga situationen att vara före detta israel och samtidigt en etiskt inriktad människa leder oundvikligen till ett svårartat skuldkomplex. Jag syftar här på den uppenbara omständigheten att man känner skuld för de brott som begås å ens vägnar av ens släktingar.

Ändå måste jag erkänna att skuld, även om den kan vara behaglig, åtminstone för stunden, är ett långt ifrån fruktbart sinnestillstånd i längden. Skuld är ett egocentriskt företag som inte syftar till förändring. Enbart skuld ger inte mycket hopp om en bättre framtid.

Faktum är att det enda sättet att göra skuld till någonting fruktbart är att omvandla samvetskval till ansvar.

Åtminstone för min del utgår ansvar från den grundläggande insikten att de av den judiska staten givna förutsättningarna gör att varje illdåd som Israel begår faktiskt, om än fullständigt mot min vilja, begås i mitt namn och för min skull. Med andra ord kommer mitt engagemang i den palestinska saken ur mitt erkännande av mitt ansvar.

Även om jag hade kunnat bidra till att frigöra min egen person från ansvar genom att skrika "inte i mitt namn", skulle det inte ändra på det mycket dystra faktum att varje israelisk krigsförbrytelse faktiskt utförs i det judiska folkets namn. Därför har jag aldrig förespråkat parollen "inte i mitt namn". Uppenbarligen strävar jag inte efter återupprättelse för min egen personliga del utan snarare efter en medveten förändring i vår världsbild. Således är ansvar för mig ett slags ingripande som överbryggar den nödvändiga klyftan mellan stillatigande acceptans och etiskt engagemang. Mitt ansvar är mitt löfte att göra allt jag kan för att föra palestiniernas lidande till ett omedelbart slut.

Uppenbarligen ställer jag mig därmed inför en allvarlig utmaning. Med tanke på att mina vapen är min saxofon och min penna, kan den till och med förefalla något löjlig. Man kan fråga sig om det är möjligt att detronisera en kärnvapenbestyckad regional stormakt med en sopransaxofon eller ens med en penna. Även om jag inte har det slutgiltiga svaret på den frågan medger jag att jag under de senaste sju åren har gjort ett försök.

För mig betyder ansvarstagande att granska Israels illdåd och samtidigt se att jag själv tillhör problemets kärna. Medan jag förut på något sätt brukade hålla mig själv på avstånd från konflikten, och ta ställning som en fristående iakttagare, söker jag nu händelsevis svaret inom mig själv, i min egen själ, i min egen specifika erfarenhet. I Otto Weiningers efterföljd är jag benägen att tro att konstnärers upptäckter om världen är det direkta resultatet av uppriktig självreflektion. Men när jag granskade mitt eget inre, insåg jag tydligt att jag kan säga en del om den israelisk-palestinska konflikten, men troligen inte egentligen särskilt mycket om dess politiska aspekter.

Allmänt sett är det långt ifrån en lätt sak att diskutera den israelisk-palestinska konflikten. Dessutom har uppgiften blivit allt svårare den senaste tiden. På grund av intensiva påtryckningar på palestinierna från Israel (med fullt stöd av en villig och lydig

västvärld) drivs palestinierna mot ett tillstånd av inbördeskrig.

Därför gör de framväxande motsättningarna inom det palestinska samhället (både i Palestina och i förskingringen) det väldigt svårt att föreslå några intellektuella eller ideologiska bidrag som kan ha relevans för en lösning på konflikten. Det palestinska samhället är nu uttryckligen delat i nästan alla avseenden. Vidare kan palestinierna till och med finna det svårt att vara ense om vad den palestinska saken är. Det verkar händelsevis som om många av oss i västvärlden hävdar att vi stödjer den palestinska saken utan att längre kunna föreslå vad denna sak egentligen är. Det är ganska vanligt att vi händelsevis delar in aktivister på grundval av deras föreställningar om hur konflikten ska lösas. Vi säger kanske "han är okej, han är för enstatslösningen, men håll dej från henne, hon är sionist och stödjer tvåstatslösningen". Med andra ord identifierar vi politisk tillhörighet med vad som för oss verkar vara palestiniernas 'sanna'

sak. Men egentligen är vår uppfattning om den palestinska saken beroende av vår egen politiska kultur, våra personliga politiska strider, personliga förbindelser och vår livsstil. Den har mycket lite med Palestina, palestinierna och deras nuvarande och framtida behov att göra.

En sådan insikt kan utmana föreställningen om solidaritet och antyder ett mått av möjlig kritik mot hela frågan om ansvar. Därför har jag nyligen accepterat tanken att jag måste vara mycket försiktig med all retorik som har att göra med Palestina. Därför undviker jag att tala i palestiniernas namn. Som före detta israel tillåter jag inte heller mig själv att blanda mig i den palestinska diskussionen om konfliktens lösning. Jag är fullt övertygad om att Palestinas framtid är en intern palestinsk angelägenhet. Palestinas framtid ska avgöras av Palestinas folk och enbart av dem själva. Däremot anser jag mig ha mer än rätt att tala om de illdåd som begås i mitt namn. Det är här mitt ansvar spelar in.

 

Min uppgift är långtifrån svår att definiera. Jag hävdar att om förbrytelserna mot palestinierna verkligen begås av den 'judiska staten' i det 'judiska' folkets namn, måste vi inse vad ordet 'judisk'

står för innan några framsteg kan göras. Med andra ord är det judiskhet som jag försöker reflektera över. Jag försöker lära mig dess metafysik, dess historiska och kulturella bakgrund. Jag försöker förstå hur judiska lobbygrupper arbetar inom olika organisationer, institut och hegemonisystem. Jag hävdar att om det är den judiska staten som terroriserar palestinierna, är det bäst att vi en gång för alla begriper vad som döljer sig bakom föreställningen om judiskhet.

Ändå finner jag det nödvändigt att utreda vad som skiljer de olika kategorier som hör samman med J-ordet.

Jag skiljer bestämt mellan judendomen (en religion), judarna (ett folk) och judiskhet (en ideologi). Jag avstår kategoriskt från att hänvisa till judar och undviker att kritisera judendomen. Skälen är uppenbara. För det första, trots att Israel ser sig själv som den 'judiska staten', är den långtifrån judarnas stat. Många judar lever utanför Israel och har ingenting att göra med Israel eller dess förbrytelser. För det andra, det är inte judendomen som tillfogar palestinierna så mycket smärta, utan snarare männniskor som följer en slags särskild modern sekulär vision, som en del kallar sionism. Det är således judiskheten, en ideologisk mentalitet och ett kulturellt ramverk, som intresserar mig. Jag intresserar mig för det gemenskapsband som förser sionismen med dess ansenliga kroppssköld.

Jag intresserar mig för det som omvandlar den globala sionismen till en ledande och segerrik samtida världsuppfattning.

Men det är just här som det verkliga problemet uppstår. Trots att jag bestämt avstår från att hänvisa till rasliga eller etniska kategorier, lägger man enorm energi på att hindra mig och andra att säga det som vi anser oss berättiagde att säga. Judiska politiska påtryckaregrupper både till vänster och till höger, både sionister och antisionister, både sekteristiska marxister och fascistiska bosättare kämpar för att skillnaderna mellan judendomen, judiskheten och judarna ska förbli så otydliga som möjligt. Jag tror att de vet vad de gör. Det är denna taktik som tillåter dem att avfärda all kritik mot Israel och dess lobbygrupper som rasistiska angrepp. Så länge skiljelinjerna mellan judendom, judar och judiskhet är oklara, är Israel skyddat från kritik.

Genom att hålla fast vid denna taktik har judiska grupper både till vänster och till höger lyckats hindra all meningsfull diskussion om Israel, den judiska staten, Palestina, världsjudenheten, den israeliska lobbyn i USA, med mera. Varje avgörande diskussion avfärdas omedelbart som ett utslag av rasism eller helt enkelt som antisemitism. Mitt ansvar är därför att stå upp och göra motstånd. Det är min plikt att framhärda i att judiskhet är en ideologi, eller åtminstone en mentalitet. Det är en idé som gjorde an-Nakba[1] möjlig, det är en ideologi som har upprätthållit en politik av etnisk rensning under sextio år, det är en unik känsla som stillatigande accepterar att 80 procent av Gazas befolkning svälter.

Det är inte judarna och inte judendomen som bär skulden till detta, men det är inte heller sionismen. Judiskhet är faktiskt en djupare föreställning än bara sionismen. Hur vet jag att den är djupare än sionismen? Jag vet för att jag reflekterar över mig själv och över mitt förflutna. Jag vet för att jag växte upp i Israel och kan säga att jag som ung pojke inte hade hört ordet sionism. Mina gelikar och jag själv var israeler, vi var det judiska folket, vi var inte sionister. Sionismen var ett främmande abstrakt uttryck, det luktade Galut (förskingring). Vi var judar och våra fiender var de 'andra', vilka det nu var för tillfället: tyskarna, goyim[2], antisemiterna, araberna i allmänhet och palestinierna i synnerhet och så vidare.

Mitt ansvar är således att avslöja den verkliga innebörden av den judiska idén i dess fulla omfattning. Min uppgift är att nå fram till det väsentliga hos denna allsmäktiga skräck som obesvärad har placerat sig i centrum av det judiska kollektiva psyket. Mitt ansvar är att avslöja de som bär upp och företräder denna ideologi. Som konstnär är det min plikt att reflektera över mig själv och spåra dess ursprung i min egen själ.

Om jag verkligen har rätt i att judiskhet är en ideologi, då kan den inte ställa sig bortom kritik. Om jag verkligen är på rätt spår, är det min plikt som intellektuell och som en konstnär som tror på andlig frihet att påpeka att diskussionen om Palestina på ett grymt sätt begränsas av en absurd sorts politisk korrekthet som hindrar varje meningsfull och fruktbar diskussion.

Jag tar också detta unika tillfället till att nämna att jag är trött på att höra folk säga till mig "Gilad, du kan säga allt detta, du är jude". Jag vägrar helt enkelt att acceptera det. Det finns ingenting i min etniska tillhörighet eller mitt biologiska ursprung som borde ge mig några särskilda rättigheter. Jag måste dessutom medge att jag aldrig har kommit på mig själv med att säga till någon muslimsk eller arabisk vän att "du kan säga det, du är arab". Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört någon föreslå någon annan att "du kan säga det, du är protestant (irländare, svart och så vidare)". Det är anmärkningsvärt att den judiska staten och de som stödjer den har lyckats placera sitt älskade land i en synnerligen privilegierad och värdefull position, långt bortom kritik. Mitt ansvar är att avslöja denna taktik som ett fullkomligt felslut.

Jag tror inte att vi kan ge något hopp åt Palestina om vi inte lär oss själva att tala fritt, om vi inte tillåter oss själva att vidga diskussionen. Jag kan också nämna att jag verkligen tror att sionisterna och israelerna kommer att ha nytta av ett sådant initiativ.

Israelerna och de som stödjer dem placerar sig själva i ett konstgjort, avskiljt himmelrike. De omger sig med säkerhetsmurar och har lyckats blockera alla vägar till kritik. I sitt fullständigt förblindade tillstånd har israelerna inte lagt märke till att de har blivit den moderna ondskan förkroppsligad. Mer än någon annan är det den judiska staten och israelerna som omedelbart behöver väckas.

NOTER:
[1] an-Nakba, arabiska för 'katastrofen', är palestiniernas benämningen på den folkfördrivning som de judiska kolonisatörerna utsatte dem för under sin erövring av Palestina 1948, en fördrivning som egentligen fortfarande pågår. (Ö. a.)

[2] goyim, flertalsformen av hebreiskans goy, som betyder 'nation', 'folk', och här syftar på alla icke-judar. På åtminstone engelska kan ordet uppfattas som en förolämpning mot icke-judar. (Ö. a.)



Publicerad på www.fib.se 2007-03-24

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.