Utskriven 2022-01-27 09:27:17

Tal hållet av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi 18 mars på ABF i Stockholm
Officielle talesmannen för Förbundet för muslimska lärare i Irak

Först vill jag tacka alla er, som är här idag för att stödja vår sak och var och en som arbetar för Irak och dess befrielse från den amerikanska ockupationens bojor. Jag skulle också vilja utvidga mitt tack till alla organisationer som kämpar mot ockupation, kolonialism och imperialism, i hela världen. Jag vill rikta ett särskilt tack och uttrycka min uppskattning till de två anordnarna av konferensen, Folket i bild och ABF [och Broderskapsrörelsen].
    Det är beklagligt att jag inte har möjlighet att vara hos er idag. Det beror på omständigheter utanför min kontroll och jag hoppas — inför den allsmäktige och upphöjde — att jag skall få möjligheten att närvara och möta alla de goda människor som stödjer vårt folks kamp och dess hjältemodiga motstånd.
    Vad som hände i Irak är bortom allt förnuft. I ljuset av det tredje årtusendet, där det förmodats att den mänskliga själen och intelligensen har nått en mognadsgrad som förebygger alla dårskaper, invaderade en supermakt ett fredligt land, som dessutom är medlem av det internationella samfundet och en av grundarna av Förenta Nationerna. Detta under förevändningar som hela världen visste att de var lögnaktiga och förfalskade. Det påstods att Irak förfogade över massförstörelsevapen och att regimen i Irak var nära förbunden med Al-Quaida. Båda påståendena har visats vara hopljugna.
    För att supermakten skulle kunna styra över Irak och av andra strategiska skäl, där ett av målen — enligt vår uppfattning — är att hjälpa och förstärka det sionistiska projektet i regionen; vidtog man åtgärder som kanske är utan motstycke i ockupationshistorien. Den tillät också diverse slödder att förstöra infrastrukturen och att plundra olika tillgångar. Irakierna var plötsligt berövade ministerier, universitet, skolor, klubbar, hotell och andra offentliga tillgångar.
    Ockupationsmakten gjorde också vad som är värre och farligare än det. Den lät allmänheten ta för sig ur de stora vapendepåer som fanns runtom i landet.  Ammunition och tunga och lätta vapen stals och fördes till olika bostadsområden och till gårdar på landet. Jag minns fortfarande och kommer aldrig att glömma vad jag såg med egna ögon, en man som stal en luftvärnskanon och lastade upp den på sin pickup och körde förbi ett amerikanskt fordon. De amerikanska soldaterna tittade bort, som om det inte angick dem.
    Amerikanarna är varken oskyldiga eller naiva och de vet vad det innebär när folk innehar tunga och lätta vapen under de omständigheterna, när det inte finns någon ordning och statens polisiära funktioner upphört. De var inbördeskrigets föregångare, något amerikanarna hoppats på sedan länge.
    Men, i alla fall förblev den irakiska sammanhållningen och de levde samman som de gjort utan problem i århundraden.
    Det irakiska motståndet mot ockupationen började tidigt. Det var så kraftfullt, att det skapade bekymmer för ockupationsmakten och tvingade amerikanarna att ändra sina planer att styra Irak direkt till att söka en lösning i ett politiskt spel som gick ut på att bilda en så kallad regering. 
    Irakierna blev förvånade när de bildade en rådsförsamling på sekteristisk och etnisk bas. Det var första gången i historien det fanns politiker som representerade shiiter och sunnis, medan andra representerade kurder och så vidare. Irakierna undrade över denna uppdelning eftersom de inte har några sekteristiska eller etniska problem.
    Ja, det fanns problem med den förra regeringen, men bland de olika delarna av det irakiska folket fanns det inte problem; kurder lever bland araber (och ingen trakasserade dem) och shiamuslimer lever bland sunniter och tvärtom. Irakierna förstod att det var ett smutsigt spel där man utnyttjade den gamla kolonialistiska regeln: Söndra och härska.
    Ockupationsmakten förväntade sig av rådsförsamlingen att den skulle gräva ner sig i etnisk och sekteristisk splittring. Bland fria irakier hittade de inte någon som ville hjälpa till i detta ohederliga spel. Så de tillgrep de figurer bortifrån, som kommit med amerikanarna för att föreställa irakier. De var okända för de flesta irakier och ingen visste något om dem innan dess, men ockupationsmakten tvingade dem på det irakiska folket för att de skulle föreställa representanter för ”irakiska fraktioner”.
    Och på detta bildades den så kallade ”Irakiska interimsregeringen”, som stadfästes helt mot det irakiska folkets vilja. Författningen skrevs av främlingar och översattes sedan till arabiska och rådet tillsades att ratificera det efter en kort tid, då diskussioner tillåtits över några ämnen.
    Det värsta nederlaget för den så kallade rådsförsamlingen, var att dess medlemmar utsågs av Bremer — den amerikanske ambassadören, som var den värste av de usla amerikanska ledare som tjänstgjorde i Irak — det fanns diskussionsämnen han sade nej till. Det gjorde rådet till den amerikanska politikens följeslagare, antingn dess medlemmar visste det eller ej. (Detta utöver vad jag sade nyss, att rådet hade delat Irak efter etniska och sekteristiska gränser - en annan olycka.)
    Och så visade rådet sin belåtenhet genom att det vid sitt första möte med det irakiska folket i media förklarade den 9 april 2003, den dag Bagdad ockuperades, för en nationell helgdag. Detta var halmstrået som knäckte kamelens rygg. Då såg man den bittra verkligheten: Rådet var ett ”amerikanskt projekt” — och allt vad det innebär av mening och motiv.
    Det var början till en politisk process i skenet av den amerikanska ockupationen eller — om ni vill vara tydligare: början till förstörelsen som Irak utsattes för.
En noggrann betraktelse av situationen i Irak visar lätt att sådden de flesta irakier får leva med av allvarliga kriser, dilemman och efterdyningar på politisk, ekonomisk och säkerhetsnivå från början planterades av rådet och dess usla projekt (den interimistiska regeringen). Det var ett överlagt slag av ockupationsmakten och genomfördes av politiker, var och en med sina egna mål och intentioner.
    Vi var övertygade att rådet inte kunde lyckas med att sätta det irakiska folkets intressen i första rummet, före ockupationsmaktens eftersom det inte var konstruerat för det ändamålet, för att börja med det. Dessutom tänkte de flesta av dess medlemmar från början inte ens på det (det irakiska folkets intressen).
När rådet gick vidare i att utöva sina funktioner, började rötan dyka upp och sprida sig genom den irakiska samhällskroppen. För första gången började sekteristiska och etniska motsättningar breda ut sig och tränga in i det irakiska livet efter en genomtänkt plan för att åstadkomma splittring och nedbrytningsprocesser. Nedgång i alla vitala delar av livet började visa irakierna vilken verklighet som gällde.
    Det blev tydligt att amerikanarna räknade mycket med detta projekt och gjorde det till grunden för sin irakstrategi. Därför baserades alla politiska processer efter tillkomsten av rådsförsamlingen, från interimsregeringen och till den nuvarande, på denna.
    Det första valet, som resulterade i att Ibrahim Al-Jafari blev premiärminister och det andra, som gjorde Nuri Al-Maliki till premiärminister, var bara skeenden som arrangerades för att det skulle se ut som demokrati, men i verkligheten var det ingenting mer än att fastställa reglerna för hur amerikanarna kunde uppnå sina mål och intressen.  
    De regler de hade fastställt för att göra dessa val framgångsrika för amerikanarna, kom inte ens upp till minimikraven för val som skulle ställts på andra håll i världen. Så till exempel hade de inga internationella kontrollanter. I stället skickades en liten grupp tjänstemän från FN, som inte ens kunde täcka en liten stad. Samtidigt lämnade de problemen med att leda valen, skydda boxarna med röstsedlar, övervakning, kontroll av väljarna och rösträkning till de deltagande partierna och deras milis. Allt detta förvandlade valen till en fars som inte ens hade kunnat utspela sig i de minst demokratiskt utvecklade länderna i världen.
    Förfalskningarna — med den amerikanska regeringens stöd — trotsar all fantasi. På så sätt var det möjligt att eliminera det nationella blocket och föra USAs allierade till makten.
    Av den anledningen var det samma politiska figurer som vann valen varje gång. De som bildade regering var samma i interimsregeringen och i de följande valen, som om Irak aldrig kunde föda andra politiker. Med av den ohederliga politiken i den politiska processen flammade motståndet upp. Amerikanarna blev helt rasande och försökte eliminera motståndet med alla medel.
    Det första de gjorde var att ta till massivt våld; bombning som dränkte hela städer och bostadsområden med olika slags bomber. Vad de gjorde i Fallujah borde fylla hela mänskligheten med skam. Fallujah förstördes på ett sätt som liknade vad som hände de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Tragedin i Fallujah upprepades i andra delar av Iraq, men erhöll inte den mediala uppmärksamhet som Fallujah gjorde.
    De amerikanska ockupations-styrkorna tvekade inte att använda förbjudna kemiska vapen, som fosfor och klusterbomber och offren var alltid civilpersoner. Antalet dödsoffer enligt statistik framlagd av några amerikanska studiegrupper var närmare 600 000, enligt våra beräkningar kanske ännu högre.
    Det var oundvikligt att en internationell observatörsgrupp anklagade de amerikanska ockupationsstyrkorna för folkmord. Vad som sker i Irak är folkmord. Vi förstår inte riktigt varför detta inte fördöms av omvärlden, särskilt av européerna. Vi uppfattar det som om européerna inte bekymrar sig om mänskliga rättigheter eller att opponera sig mot sådana brott mot mänskligheten. USA hävdar att de bekämpar terrorism, men det är faktiskt USA som är terroristiskt.
    I de flesta fall kan amerikanarna inte nå de irakiska motståndskämparna, så istället ser vi hur de angriper städer och civila som hämnd. 
    Trots att president Bush tillkännagav att kriget skulle ha upphört efter de första månaderna, bombar hans styrkor fortfarande tättbefolkade städer med attackflygplan och med helikoptrar.
    Under de två senaste valprocesserna gick irakierna in i en mörk tunnel, skapad av ockupationsmakten. Inrikesministeriet leds av sektledare med egna miliser. Dessa enrollerade sina miliser i säkerhetsstyrkorna och sedan började de behandla irakierna efter sekteristiska mönster. Därför upplever Irak nu ett av sina värsta skeden under ockupationen.
    Förutom de tortyrmetoder irakierna pinades av i ockupationsfängelser som Abu Ghraib, inrättades säkerhetsfängelserna av Al-Jaafaris och Al-Malikis regeringar och deras miliser. Dom införde nya tortyrmetoder, metoder som skulle skrämma satan själv. Några metoder som praktiseras där, är att köra elektriska borrar genom fångarnas kroppar och huvuden, bränna dem med järn, lägga dem i syrabad, krossa deras huvuden mellan tunga metallblock. Till detta kommer våldtäkter av kvinnor och män, gamla och unga, allt i fullständig avsaknad av moraliska överväganden som annars utmärker normala människor.
    Eftersom dessa tortyrcentraler har officiell status, var det lätt för dem att jaga och fånga in människor på sekteristisk basis. Plötsligt kunde man sätta upp en vägspärr under en falsk förevändning om vägkontroll och sedan gripa människor med särskild identitet (detta kom att kallas identitetsrensning). I andra fall trängde de in i hemmen under förevändning att det fanns terrorister där, och förde folk till tortyrkamrarna. Det enda människor var skyldiga till, var att de tillhörde en speciell religiös grupp. Därför skaffade många människor falska identitetskort och bytte namn. 
    Efter gator och vägar hittas dagligen i genomsnitt 150 till 300 döda kroppar med tecken på tortyr. De ligger vid vägkanterna, i diken eller flyter i vattendragen. De flesta, men inte alla, är sunniter.
    Det har bekräftats av organisationer för mänskliga rättigheter att regeringens säkerhetsstyrkor ligger bakom dessa brott.
    Allt detta sker med den amerikanska ockupations-maktens tillskyndan och gillande. UNAMI-programmets officielle talesman John Paci varnade för detta ungefär två veckor efter att han fått avgå från sin post. Amerikanarna vill hämnas på dem som står emot dem, i hopp om att med maximalt våld bryta motståndet och rikta skador mot folk och infrastruktur.
    Vi kan erinra oss händelsen som utspelade sig i ett område kallat Mahmudiyah. Milisen angrep en marknad och sköt 70 personer på en dag. Sedan kontaktade folk den amerikanske befälhavaren i området för att anföra klagomål mot milisen och framhålla att det var hans uppgift att upprätthålla säkerheten och att komma på hur man skulle hindra milisen från att ge sig på oskyldiga civilpersoner. Han svarade: Era söner dödar mina soldater och om de slutar med det, skall vi skydda er mot milisen. Det var ett klart budskap att det är amerikanarna som ger milisen grönt ljus och ger den tillfälle att utföra sekteristiska mord.
    Inte bara det, milisen började i samarbete med säkerhetstjänsten göra folkomflyttningar av sekteristiska skäl — amerikanarna uppskattar och övervakar sådana operationer. På så sätt har amerikanare och engelsmän gjort oss delaktiga av sitt arv — barbari. Vi anser att det är en skam för mänskligheten att tillåta sådana ondskefulla gärningar.
    Nu är det nödvändigt med en gemensam inställning över hela världen för att förhindra sådana orättvisor. USA är ingen Gud, inte heller Storbritannien. De får inte tillåtas att kontrollera folkens framtid. Vi väntar på er modiga vilja och ert mod att rädda vad som finns kvar.
    Mitt folk valde motståndets väg och kommer att fortsätta på den vägen. Människorna är övertygade om att befrielsen är nära.
    Men, de måste finna fram till de i Europa som vill dela vår möda och hjälpa oss att uppnå målet. Alla är vi ändå barn till Adam och Eva. Vi måste arbeta tillsammans för att lägga grunden för fred i världen och förhindra några få glupska länder att suga blodet ur andra folk.

Jag önskar er alla fred och Guds välsignelse!



Publicerad på www.fib.se 2007-03-30

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.