Utskriven 2021-12-02 10:47:03

En kris som väst själv skapat

Av Neil Clark | The Australian, 24 december 2007

Neil Clark, som medverkar regelbundet i The Spectator och The Guardian i Storbritannien, undervisar i internationella relationer vid Oxford Tutorial College.

Mäktiga västliga länder hotar Serbien. Serbien, med stöd av Ryssland, avvisar deras ultimatum. Krig utbryter. Det var scenariet sommaren 1914, då världen störtade in i kriget som skulle göra slut på alla krig. Nära ett århundrade senare är situationen skrämmande likartad. 

Trots västliga hot om att de måste acceptera Kosovos oberoende, står Belgrad fast. Serbiska väpnade styrkor står i beredskap för att återta provinsen med våld om det blir nödvändigt. Ryssland har lovat Serbien sitt stöd.
    Om följden blir krig, kommer Serbien utan tvekan att beskyllas av västliga regeringar för att inte ha gjort som man skulle. Men det vore ett orättvist omdöme.
    Den nuvarande krisen i Kosovo har orsakats inte så mycket av serbisk omedgörlighet, utan av västs politik att intervenera i suveräna staters interna angelägenheter, vilken under det gångna decenniet har orsakat kaos inte bara på Balkan, utan världen över.
    För tio år sedan var Kosovo relativt fredligt. Albanska krav på oberoende från Belgrad kanaliserades genom Ibrahim Rugovas fredliga parti Demokratiska Förbundet, medan de små grupper av albanska paramilitärer som förekom var isolerade och hade litet stöd från allmänheten.
    Enligt en rapport av informationsbyrån Jane’s 1996, tar Kosovos Befrielsearmé (UÇK), den mest extrema av albanska paramilitära grupper, inte hänsyn till sina offers politiska eller ekonomiska betydelse, och de tycks heller inte alls förmå skada sin fiende.
    De har inte kommit i närheten av att förändra regionens militära balans. Så sent som i november 1997 kunde UÇK, officiellt klassad av USA som en terroristorganisation, enligt uppskattning räkna med insatser från bara 200 man.
    Sedan, i en omläggning av politiken vars verkningar vi bevittnar idag, började väst blanda sig i i stor skala. USA, Tyskland och Storbritannien såg i växande utsträckning UÇK som en ombudsstyrka som kunde hjälpa dem att uppnå sitt mål att destabilisera och så småningom avsätta från makten Slobodan Milosevics regim, som inte visade någon lust att ansluta sig till euro-atlantiska strukturer.
    Under det följande året genomgick UÇK en drastisk omstrukturering. Gruppen togs bort från USA:s utrikesdepartements lista över terroristorganisationer och blev, liksom mujahedin i Afghanistan ett årtionde eller så tidigare, fullfjädrade frihetskämpar.
    Storskaligt bistånd gavs till UÇK av västliga säkerhetsstyrkor. Storbritannien organiserade hemliga träningsläger i norra Albanien. Den tyska säkerhetstjänsten tillhandahöll uniformer, vapen och instruktörer.
    Sunday Times i Storbritannien publicerade en rapport som uppgav att amerikanska underrättelseagenter medgav att de hjälpte till att träna UÇK före Natos bombning av Jugoslavien. Samtidigt fick Rugovas Demokratiska Förbundet, som stödde förhandlingar med Belgrad, kalla handen.
    Då UÇK:s våldskampanj, riktad inte bara mot jugoslaviska statstjänstemän, serbiska civila och albanska samarbetsmän som inte stödde deras extremistiska dagordning, ledde till militärt svar från Belgrad, var britterna och amerikanerna beredda att utfärda sina ultimatum.
    Under de 79 dagar av Natobombning som följde gav väst löften om oberoende till UÇK, som åtta år senare kommer tillbaka och spökar för dem.
    Att erkänna ett oberoende Kosovo kommer att stöta ut Serbien ur den västliga sfären samtidigt som det skapar en påtaglig möjlighet till krig. Och det kommer att skapa ett prejudikat: om rätten till självbestämmande för kosovoalbanerna erkänns, hur blir det då med rätten till självbestämmande för serberna i Bosnien, som vill ansluta sig till Serbien?
    Att göra en U-sväng och försöka få oberoendet uppskjutet medför en risk för våld från Kosovos albanska majoritet. Det är en allsmäktig röra, men en som väst själv skapat.
    Om de inte hade intervenerat i Jugoslaviens interna angelägenheter för tio år sedan, är det troligt att en fredlig kompromisslösning på Kosovoproblemet så småningom skulle ha uppnåtts mellan regeringen i Belgrad och Demokratiska Förbundet. Rugovas mål var oberoende för Kosovo från Serbien, men bara med alla parters samtycke.
    Det som är säkert är att utan västs beskydd skulle UÇK aldrig ha växt till den kraft det så småningom blev.
    Genom att matcha den mest hårdnackade kraften i Kosovo hjälpte väst inte bara till att driva fram krig, utan gjorde frågan om Kosovo mycket svårare att lösa.
    Det är ironiskt att de som stödjer liberal intervention fortfarande ser västs agerande i Kosovo som en stor framgång. Det var vid höjdpunkten av Natos bombkampanj mot Jugoslavien 1999 som den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair höll sitt berömda tal i Chicago i vilket han presenterade sin doktrin om världssamfundet.
    Blair argumenterade att principen om icke-inblandning i suveräna staters angelägenheter – som länge ansetts som en viktig princip för internationell ordning – borde revideras. ”Jag säger er: fall aldrig igen för doktrinen om isolationism”, vädjade Blair.
    Men när vi nu överblickar det globala sönderfallet från ett decennium av västlig inblandning, från Balkan till Afghanistan och Irak, är det märkligt att isolationism och iakttagande av principen om ickeinblandning i suveräna staters angelägenheter åter tycks så tilltalande?

Artikeln i original »

Översättning: Christer Lundgr en



Publicerad på www.fib.se 2008-01-07

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.