Utskriven 2021-12-02 10:16:06

Stefan Lindgrens reportage i Bild Kulturfront 2/1980 (17 januari 1980)

Resan till Pol Pot

■ Lever Pol Pot, Demokratiska Kampucheas störtade ledare? Har han några soldater under sitt kommando? Hur länge kan han hålla ut?

■ Det var för att ta reda på svaren på dessa frågor som jag 3 december, hals över huvud, lämnade Sverige på en resa till Pol Pot som skulle bli mer än åtta dygn lång, fylld av omskakande händelser.

■ Längs livsfarliga stigar gick jag in i gerillaland i norra Kampuchea. Tre försvarslinjer av unga soldater ligger gömda i bergen och på savannerna runt basen där jag hoppades finna Pol Pot.

■ ■ Under mig breder Asiens risfält ut sig, när flygplanet närmar sig Bangkok. Det är åkrar av grönt guld som foder åt Thailands 44 miljoner. Är det nästa mål för Vietnams strateger? Kommer de vietnamesiska stridsvagnarna i natt, kan soldaterna äta frukost i Bangkok i morgon, skriver en oroad tidning i Bangkok. 
   I Bangkok är min uppgift att få kontakt med Demokratiska Kampucheas representanter, som ska föra mig till gerillan och - hoppas jag - Pol Pot. 
   För min del blir väntan lång och oviss. Min kontakt tycks osäker och det går flera dygn utan besked. Men mitt uppdrag är att lyckas och jag söker nya vägar. 
   På Thailands försvarsstab utverkar jag - efter förfrågningar på åtta olika kontor - ett tillstånd att åka till gränsområdena.

Oväntat möte
Klockan är 10 på kvällen när jag med snabbuss kommer fram till den lilla gränsstaden Aranyaprathet. Hotellen är fullbelagda av journalister och turister som vill titta på kriget, men på Röda korsets expedition stöter jag på två nyanlända svenska läkare och tropikexperter - Johan Brohult och Hugo Cedraeus. Det visar sig att även deras uppdrag är att försöka ta sig in i Pol Pot-kontrollerade områden i syfte att öppna kanaler för hjälpsändningar av malariatabletter in i Kampucheas djungler. 
   Långt in på natten samtalar vi med den amerikanske läkaren Time Curping som arbetar i det stora flyktinglägret Kaeo I Dung, i ett hus som en thailändsk bonde upplåtit åt Röda korset. Time berättar att det nu finns 100.000 flyktingar i de etablerade lägren i Thailand men mer än en halv miljon i provisoriska läger precis på gränsen, som snart kan drivas över av Vietnams offensiv:
- Vi tar hand om 7.000 nya flyktingar varje dag. Dom är friska jämfört med vad jag hade väntat mig. Men malaria, TBC, blodbrist, inälvsmask, hudinfektioner är folksjukdomar här. 
- Folk kommer ända  från Phnom Penh, en fotvandring som tar minst två veckor. Trots de stora hjälpsändningarna dit så flyr människor undan svälten. 
   Time försöker beskriva den livskraft som ändå dessa människor visar:
- 1.300 kvinnor i vårt läger är gravida, säger Time. Vi har 4-5 förlossningar varje dag medan dödsfallen sjunkit till 2-3 om dagen. 

Nästa dag följer jag med ett sjukvårdsteam till de läger som ligger söder om Aranyaprathet, i hopp om att finna en snabb inkörsport till gerillans områden och mitt möte med Pol Pot.
   Tillsammans med den belgiske läkaren Maurice Legrand besöker jag lägret "Bananfältet" med 300 personer.

Försök ett
Det ligger precis vid en gränsflod till Kampuchea. Maurice berättar att han dagen innan varit inne i Kampuchea i ett sjukhus i djungeln med 400 patienter som gerillan byggt upp där: 
- De är mycket välorganiserade men har brist på materiel. Den hjälp som vi ger folk nära gränsen transporteras till stor del vidare in i gerillans basområden. Jag är personligen övertygad att om hjälp släpptes ner från flygplan vid gränsen skulle den tas om hand effektivare än all den hjälp som nu forslas in till Phnom Penh. 
   I "Bananfältets" läger visar Maurice hur han och hans team på bara några veckor lyckats få kontroll över hälsoläget bland flyktingarna. Men antalet barn under 10 är chockerande få - mindre än ett dussin. 
   Några kilometer längre söderut styr mig Maurice till en av de gränsövergångar gerillan använder för transport av förnödenheter. Här är ett rislager och som ett svart pärlband ser jag khmerkvinnor försvinna ner mot gränsfloden och djungeln på andra sidan, bärande ris och dunkar av matolja på sina huvuden.

Kvinnokompani
Det är ett av Demokratiska Kampucheas kvinnliga transportkompanier. Chefen för kompaniet beklagar att han inte kan låta mig gå in. Jag har vad han vet inget visum och de thailändska gränsposteringarna skulle skjuta mig ögonblickligen om jag försökte gå över utan tillstånd. 
   Men kompanichefen lovar att hjälpa de svenska läkarna. Dagen efter ska de få träffa en delegation läkare från det kampucheanska sjukhuset för att överlämna medicin och instruktioner på khmer. (I efterhand har jag försäkrat mig om att det lyckades svenskarna att behandla 10.000 människor på den kampucheanska sidan med en enkel malariakur.) 
   Men när 2,5 miljoner människor inne i Kampuchea svälthotas och undersökningar visar att ca 40 procent har malaria är det en droppe i havet. Maurice berättar att Röda korset varnat sina medarbetare för att gå över gränsen eftersom Vietnam hotat att kidnappa Röda korspersonal som "hjälper Pol Pot". I ett stort tal 18 november förklarade juntan i Phnom Penh triumferande att "resterna av fiendens styrkor dött som flugor av hunger och medicinbrist". De organisationer som ger hjälp via Phnom Penh avkrävs löften om att inte ge hjälp till "Pol Pot-anhängare" och de förbjuds verka utanför en 8 km-radie runt huvudstaden.

Försök två
På natten åker jag tillbaks till Bangkok för att inleda försök nr 2 att ta mig in till gerillan. Nu fungerar kontakterna och fyra journalistkolleger från Sverige är också på plats. Klockan tio på kvällen den 9:e hämtas vi alla på mitt hotell. En Toyota-pickup lastas full med ryggsäckar svällande av konserver och nödproviant, för vem vet hur länge besöket varar? 
   Och vart är vi på väg, frågar jag vår kampucheanske guide när vi dånar fram i 100 km hastighet i mörkret över slätten. "Till Aranyaprathet", svarar han. Men dit är det bara 4-5 timmars bilfärd. Vår resa varar 8 timmar. Naturen blir allt ödsligare, vägarna av röd sand. 
   På lastbilsflaket är det omöjligt att sova. Bönderna börjar tända sina eldar för frukost redan vid tretiden på morgonen. Vår väg blir allt smalare. Med hjälp av en turistkarta räknar jag ut att vi måste närma oss treriksröset Laos-Kampuchea—Thailand. 

Det är fortfarande mörkt när vår guide säger: 
- Nu är vi i Kampuchea. Välkomna! 
   Farten saktar och jag ser nu hur vi passerar den ena posteringen av unga gerillasoldater efter den andra.
- Följ mig! säger en vänlig röst på franska när jag kliver av lastbilsflaket osäker på om mina inälvor sitter på samma plats som vid bilfärdens början. Det är Keat Chhon som visar vägen. Han utnämndes några dagar efter mitt besök till minister i Khieu Samphans nya regering med ansvar för premiärministerns kansli. 
- Ni måste gå tätt i hälarna på mig, säger han. Annars kan ni träffas av förgiftade pilar. Överallt är det snaror som utlöser fällor. 
   Efter en halvtimmes marsch öppnar sig en glänta i djungeln. Utrikesministern och vice premiärminister Ieng Sary och hans fru Ieng Thirit kommer emot oss. Ieng Sary nästan viskar:

"Känn er lugn"
- Ni kan känna er lugna hos oss. Vi har tre försvarslinjer runt detta läger och spanare ända ner till väg 6. Om något skulle hända, följ då So Hong här, som är ansvarig för vänskapliga förbindelser med utlandet, så ska han sätta er i säkerhet. 
- Men bli inte panikslagna om ni hör explosioner. Ibland utlöses minor av vilda djur. 
   Vice premiärministern följer mig till min "bungalow" av lövad bambu. Han lovar att radiovägen meddela sina posteringar vid "Bananfältet" att nästa dag ta väl hand om de svenska malariaexperterna. (En kontakt som fungerade.)  

Nu galer tupparna i lägret och jag inleder ett tolvtimmars intensivt program i gerillans basområde. Lägret ligger minst 10 mil från den plats jag väntat att gränsövergången skulle ske. Men inte heller min guide visste vart ni skulle, skrattar Keat. Det var bara chauffören som visste.
- Vår slogan är "lätt" (ingen tung organisation), "hemlig" och "alltid på marsch", förklarar han och för mig längs nya farliga stigar till ett gerillaförband som jag ska få träffa. 
   Am Soeurn för befälet över bataljon 55, som nyss har varit ute i strid: 
- Allt som allt är vi 130 man nu. Vårt förband består av folk från många provinser, mellan 19 och 30 år gamla. Vi är indelade i tre kompanier, om vardera tre plutoner. 
   Am är vald till befälhavare av sina kamrater på grund av sina meriter - han sprängde fem vietnamesiska stridsvagnar i luften vid ett bakhåll i Takeo-provinsen i februari.

Trettio stupade
Hans soldater tycks välutrustade med AK47:or (Kina-tillverkade pansarvärnsskott, några gamla USA-tillverkade granatkastare och vid striden i Takeo hade Am också förfogat över 105 mm haubitser. 
   För några veckor sedan genomförde Ams bataljon en lyckad attack i Siem Reap-provinsen. De anföll ett regemente av vietnamesiska ingenjörssoldater på 600 man. Två vietnamesiska soldater, som jag fick träffa, tillfångatogs. 
   Huu Xuan Kieu, 24 år, för ordet medan Huu Van Tap, 19 år, nickar: 
- Vi arbetade på ett plåtslageri i Saigon, men tvångsenrollerades hösten 1978. I december sa vår officer att Kampuchea hade angripit Vietnam och att vi måste försvara oss. När vi kom hit varnade han oss för gerillan. Blev vi tillfångatagna skulle vi torteras och dödas, sa han. 
- Jag älskar mitt hemland, men vill inte återvända dit som det är nu. Jag vill till Thailand, för att fortsätta till ett tredje land. 
   Keat förklarar att regeringen ännu inte beslutat vad som skulle göras med de här krigsfångarna. 
   Vi går vidare ut ur djungeln, uppför en bergssluttning. Här öppnar sig utsikten ända bort till slättlandet och bortom horisonten Mekong. Nere i det höga gräset på savannen ser jag hur unga flickor gömmer sig, de är inte säkra på vilka vi är. Det slår mig hur svårtillgängligt detta område är. Immunt mot både stridsvagnar och kanonbeskjutning.

Tre månader till fots
Jag förs till ett läger för civila flyktingar med nära 1.000 människor, alla svartklädda med rutiga halsdukar, den kampucheanska nationaldräkten. 
   Mat, en 27-årig kvinna, berättar: 
- Vi har bott här en månad. De flesta är malariasjuka, och vi har bara små mängder malariatabletter. 4 stycken har dött i malaria på två veckor. Många har dött av svält eller skjutits ner av vietnameserna på vägen. Men vi vill inte gå till Thailand, vi vill stanna i Kampuchea. Vi längtar efter våra byar och våra risfält. 
   Pojken Ren, 25 år, har av skärvan från en vietnamesisk granat förlorat sitt ena ben. 
   Av lägrets innevånare är 300 barn, 50 stycken därav är under tre år och 20 stycken under ett år. I lägret har ett särskilt hem för dussintals föräldralösa barn upprättats. 
   Medan jag samtalar med några kvinnor på stigen samlas lägrets invånare runt omkring för att lyssna. Ren, den enbente, stiger fram och håller ett improviserat tal: 
- Akun! Tack för ert besök. Vi har alla förlorat släktingar och jag har förlorat benet på grund av Vietnams aggression. Ni hjälper oss genom att tala om för världen vad ni ser.

Inga kineser
Efteråt frågar jag Keat vad folk livnär sig på. Han säger att ris odlas nedanför bergets fot. I djungeln odlas cassavarötter och man plockar vild sötpotatis. En del ris kommer också från Unicef. Tillsammans blir det två burkar på några deciliter kokt ris per person och dag. 
   Keat far också frågan om Kampucheas armé lärt av kineserna: 
- Nej, vi bygger bara på egen erfarenhet, svarar han. Teorier om gerillakrig har bara funnits på engelska, franska och kinesiska språket. Våra kämpar kan bara khmer. 
   Han påpekar också att Kampuchea inte har någon gräns till Kina: 
- 1973 ansökte kineserna i Hanoi om att få skicka en fotograf tillsammans med prins Sihanouk utmed Ho Chi Minh-leden för att besöka Kampuchea. Prinsen fick tillstånd men inte kinesen. Han fick vänta i två år för att göra sitt reportage.  

Toaletten i vårt läger vore värt ett eget reportage. Den är byggt som en lövad bambuhydda, men själva toalettstolen är gjord av stengods, infälld i sanden, buren på en soldats axlar någonstans ifrån. Denna toalett är liksom det mesta i lägret renare än något jag sett i Thailand. Men renheten och den serena stillheten som breder ut sig till cikadornas musik är tillfällig. 13 november började Vietnam angripa detta basområde. Flera tusen man pressar på söderifrån och detta kan snart vara ett blodigt slagfält, en stinkande massgrav.

Han var där!
Min resa närmar sig nu sin höjdpunkt. Genom en lång bambukorridor kommer han gående, Pol Pot, målet för min resa. Han är klädd i en grå vadmalsliknande jacka och vit skjorta. Han hälsar med ett mjukt leende: 
- I Demokratiska Kampucheas regerings namn önskar jag er välkommen i vår zon. 
   Vem är han, denne Pol Pot, som får till och med utrikeschefen på konservativa Svenska Dagbladet, som deltog i samtalet, att tala om en man utstrålande "betydande värdighet". 
   Förklaringen är så vitt jag kan se endast en. Pol Pot har ju haft rätt! Redan 1973, förklarar han för mig, insåg han att Vietnam skulle försöka genomföra sin "Indokinesiska federation" och sluka Laos och Kampuchea. Ett av "de viktigaste motiven" för utrymningen av Pnom Penh 1975 var, säger han, medvetandet om det angrepp som skulle komma. Utan dessa insikter hade offren idag varit större. 
- Fast det kunde vi inte säga öppet vid den tiden. Vi tvingades skylla på USA, säger han. 
   Pol Pot förutsåg invasionen och han blev ingen Dubček. Han stod fast vid sitt folks sida och vägrade sträcka vapen. 
   Jag såg honom, han var där.

___________________________________ 
Stefan Lindgren i Dagens Nyheter 14 december 1979

Vädjan från Pol Pot:
FN-trupp till Kampuchea

Förenta nationerna bör snarast sätta in trupper i Kampuchea. Sådana trupper skulle kunna bidra till att stoppa den totala utplåning av mitt folk som Vietnam syftar till.

Denna vädjan om internationellt ingripande framförde Pol Pot, premiärminister i Demokratiska Kampuchea, vid en unik intervju i en gerillabas nära nationalmonumentet Preah Vihear, ett tempel från 1100-talet i norra Kampuchea.

Kanske var valet av mötesplats med fyra svenska journalister symboliskt Templen i Preah Vihear återtogs från Thailand 1963, samma år som Pol Pot alias Saloth Sar för första gången gick ut i djungeln för att organisera gerillakamp. 
   När Vietnam invaderade Kampuchea för ett år sedan tvingades Pol Pot att lämna Phnom Penh, där han lett sin regering sedan befrielsen från en USA-stödd militärregim år 1975. Samma dag som Vietnam trängde in i huvudstadens östra delar lämnade Pol Pot staden västerut. 
   I mars förklarade Vietnam att Pol Pot var död och i augusti hölls en rättegång i Phnom Penh, där Pol Pot och hans närmaste man, Ieng Sary, dömdes till döden för "folkmord" på tre miljoner människor. 
   Och vid Thailands gräns till Kampucheas Kardemummaberg i väster ligger journalister och väntar på att en slagen Pol Pot ska komma ut.

Solbränd och lugn
Men här var han alltså. En 54-årig ledare, solbränd, med gråsprängt hår, lugn och segerviss. Han kom åkande på motorcykel till vårt möte i ett läger med sex bungalows byggda av bambu och löv. 
– Vid invasionen samlade Vietnam en styrka som var sex gånger större än vår. Därför var vi tvungna upplösa vår reguljära armé i gerillaförband och dra oss tillbaka till basområden. 
– Sedan hade Vietnam en plan att utplåna oss under, den förra torrperioden fram till april. Den misslyckades. Därefter sa man att det avgörande slaget skulle stå under nästa torrperiod. Men den är redan här sedan två månader och vi är inte slagna, trots att Vietnam ökat sina trupper till 220.000 man.

Vapen finns
Vietnams förluster i döda och sårade uppgavs till 70.000 samt 10.000 som blivit stridsodugliga av malaria och som deserterat. Pol Pot-sidans egna förluster uppgavs till 30.000 fram till april. Under, regnperioden som följde var de bara 4.000, men bakom fronten skördade malarian enorma offer. Under de senaste två månaderna har förlusterna varit endast 2.000 man och problemen med malaria har minskat, sade Pol Pot. 
   Pol Pot trodde inte på spekulationerna att en vietnamesisk storoffensiv är på gång: 
– De har inga reserver kvar. Inte ens med en halv miljon man skulle de kunna skära av oss från gränserna. Det är lika svårt som det en gång var att stänsa gränsen mellan Nord- och Sydvietnam. 
   Vapen och ammunition, förklarade Pol Pot, är inte något problem för gerillan. Stora mängder hade gömts undan före invasionen. Fortfarande har gerillan ett överskott på ca 10.000 kinesiska AK-47:or.

Katastrof
Förnödenheter skaffar gerillan själv genom att odla ris och cassavarötter. I djungeln och på savannerna finns dessutom vild sötpotatis och mängder av frukt. 
   Eftersom Thailand håller fast vid sitt diplomatiska erkännande av Demokratiska Kampuchea existerar det också handelsförbindelser mellan dem och gerillans basområden. Från Unicef har det kommit mindre mängder ris och matolja, medan malariatabletter nästan saknas helt. 
   Pol Pots vädjan om FN-trupper ska ses mot bakgrund av den katastrofsituation som råder nere i de tättbefolkade områdena. Jag såg kvinnor och barn både i detta läger och i Aranyaprathet som vandrat till fots från landets sydöstligaste, hörn, Takeo, för att undgå svältdöden. Röda korspersonal jag talade med i Aranyaprathet uppgav att varje dag anländer undernärda, svältande från de Vietnamkontrollerade områdena.

Svårt lidande
Vårt folk lider på ett sätt som aldrig förut i vår historia, sade Pol Pot. Vi har alltid varit ett rikt land som till och med kunnat exportera ris. Men svälten är ett led i Vietnams försök att utplåna vår nation. 
   När vietnameserna säger att vi har dödat tre fyra miljoner så tror jag att det är det antal de själva tänker döda. 
   Jag bad Pol Pot kommentera den bild som journalister, som släppts in i det Vietnamkontrollerade Phnom Penh, gett av hans regim. 
– Vi förstår att den bild som skapats av oss är ett allvarligt hinder för att motstå Vietnams invasion ute i världen. Och visst har vi begått misstag. Men det antal människor som dödades, när vårt folk begick sådana misstag, var bara några hundratal - inte tiotusentals eller mer. 
– Det har sagts att vi mördat 90 procent av landets läkare. Sanningen är att vi varje år utbildade mellan 2.000 och 3.000 sjukvårdsarbetare på olika nivåer ända upp till läkare. 1977 fanns det en sjukvårdare och en apotekare med kunskap om traditionell medicin i varje by.

Större enighet
Pol Pot hävdade att många av hans tidigare fiender nu enar sig med eller närmar sig honom. Om Sihanouk, som anklagat Pol Pot för att ha mördat medlemmar i kungafamiljen, sade han: 
– Om någon har förolämpat oss bryr vi oss inte om det. Så länge som det finns en gnutta patriotism i dem kommer vi att kunna enas. 
   Denna ökade uppslutning bakom sin politik såg Pol Pot som ett resultat av bl a det utspel hans regering gjorde 21 augusti. I ett programutkast för en vidgad nationell front sades det att framtidens fria Kampuchea ska vara en stat med fria val och flera politiska partier. 
– Och utländska investeringar ska välkomnas för att hjälpa oss; öka folkets levnadsstandard, sade Pol Pot.

Is i whiskyn
Beträffande de begärda FN-styrkorna insåg Pol Pot att Sovjet, som sägs pumpa in 2,5 miljoner dollar i kriget varje dag, skulle inlägga veto i säkerhetsrådet mot varje sådant förslag. 
– Men generalsekreteraren kan besluta att skicka observatörer omedelbart. Och generalförsamlingen kan besluta om att skicka trupper, som ska övervaka Vietnams tillbakadragande och de fria val vi har föreslagit. 
   Vårt fem timmar långa samtal avslutades med en magnifik lunch av inhemska produkter. Men den krossade isen i whiskyn som vi skålade i?  
– Den har vi importerat från ett vänligt grannland, skrattade protokollchefen Keat Chhon. 
   Keat som utbildades till kärnfysiker i Paris på 50-talet ville inte kommentera den svenska debatten. Men på frågan om ett framtida fritt Kampuchea skulle komma att använda kärnkraft, svarade hem:  
– Certainly, gentlemen (Säkert, mina herrar).

Hårda strider i väster
Premiärminister Pol Pot hävdar att hans styrkor idag kontrollerar en fjärdedel av Kampucheas yta, med två miljoner invånare. Den vietnamstödda regeringen behärskar främst ett område i söder och provinshuvudstäderna.  

...

Pol Pot förklarade: 
– Vad som hänt under de senaste två månaderna är att vietnamesiska styrkor trängt in i våra områden i Kardemummabergen och ett av våra norra basområden, väster om Mekong. 
– Å andra sidan har våra styrkor öppnat väpnat motstånd i Vietnamkontrollerade områden öster om Phnom Penh. Vi räknar med att före torrperiodens utgång i april nästa år ska våra styrkor ha öppnat strider över hela landet. 
   Pol Pot gjorde också en detaljerad beskrivning av det militära läget provins för provins. I de fyra nordostligaste provinserna har fyra vietnamesiska divisioner kört fast och kan inte förflytta sig till västfronten som planerat I norr pågår strider, men Pol Pot ville inte kalla det en "het" front. 
   Utmed väg nr 8, söder om de stora sjöarna, pågår strider, och på hela västfronten från gränsstaden till Thailand, Poipet, ner till hamnstaden Kompong Som är striderna "energiska". 
– Och Vietnam påstår nu att vi bara är aktiva i de västra delarna i landet. Ni kan se med era egna ögon att vi också är aktiva på andra ställen.

_____________________________
Artikelförfattaren Stefan Lindgren har tidigare varit chefredaktör för tidningen Gnistan och arbetar nu på Folket i Bild/Kulturfront



Publicerad på www.fib.se 2006-11-01

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.