Utskriven 2021-12-02 11:39:58

Enhetsfronten
(Ur 80-talets Kulturfront s. 70-73, 1981)

Av Jan Myrdal

FOLKET I BILD/KULTURFRONT är en enhetsfront. Den grundas på våra tre paroller och vårt program. Vi har gått in i föreningen och arbetar inom den då vi anser att dessa tre paroller är väsentliga. Vi är medlemmar för att vi anser att föreningen och dess tidning har en viktig uppgift.

Men om vi tänker efter vet vi att i den avdelning vi tillhör är vi visserligen överens om våra tre paroller men vi är inte stöpta i samma form. Vi har olika uppfattningar i många frågor och dessa olikheter kan vara mycket djupgående.

Inom enhetsfronten finns alltså ingen enighet och denna brist på enighet rör inte blott tycke och smak och sekundära frågor. Den kan röra frågor som tillhör de livsavgörande för många av oss. För den kristne är Guds existens ingen sidofråga men inom vår enhetsfront finns både kristna och ateister och därtill såväl religöst som allmänt indifferenta som troende av annan tro än den kristna. Vi söker inte ena oss i dessa frågor. Vi ingår ingen kompromiss. Vi tiger heller inte. I tidningen trycks både religiöst och ateistiskt material. Men vi är överens om att gemensamt verka inom ramen för våra tre paroller.

Men om vi är överens om detta och om vi är överens om att tidningen har en viktig uppgift att fylla är vi dock inte alltid överens om att den fyller denna uppgift på ett riktigt sätt. Vi är heller inte alltid överens om vad som bör göras. Under ett årtionde har vi nu diskuterat dessa frågor. Ibland har diskussionen varit häftig. Så ser demokrati ut och det finns ingen väg att lösa problemen annat än genom diskussion och beslut. Dock är det med enhetsfronten som med demokratin inom föreningen; den visar sig genom sin mångfald.

Att tidningen bara kan fylla sin uppgift om den styrs under diskussion genom ständig förnuftig kritik och att denna kritik omfattar både vad som upplevs som bra och vad som upplevs som mindre bra och att tidningen är ett kollektivt ansvar förtjänar att sägas.

Utifrån sett är fronten en enhet. Det är riktigt. Det är för denna enhets skull vi gått samman och bildat Folket i Bild/Kulturfront. Det finns både bredd och gräns inom enheten. Båda är viktiga. Man kan säga att vi är som en utfälld solfjäder. Vi omfattar en stor sektor och samtidigt har vi skarpa gränser.

Vi står enade när det gäller att försvara yttrande- och tryckfriheten till exempel. I och för sig kan det tyckas som om det inte är så kontroversiellt. Det är svårt att leta upp personer som inför offentligheten är beredda att säga: "Jag vill verka för begränsad yttrandefrihet." Men i verkligheten arbetar många personer och grupper för att på olika sätt inskränka yttrandefriheten och för att skapa olika korporativa organ för att minska utrymmet för offentlig debatt och för att till och med införa förbud mot vissa slag av apparatur som gör det möjligt att ta emot meddelanden som inte kontrollerats av myndigheterna. Man hävdar också att det bör vara förbud på att yttra "felaktiga" eller "avskyvärda" åsikter och komma med "oriktiga" fakta.

När vi försvarar yttrandefriheten då försvarar vi också motståndares rätt att yttra felaktiga och avskyvärda åsikter grundade på oriktiga fakta. Motståndare skall bemötas och deras uttalanden vederläggas. De skall icke spärras in eller beläggas med munkavle. Det är en principiell ståndpunkt som är långt ifrån okontroversiell.

Men vi skiljer på våra motståndares allmänna samhälleliga rätt att offentliggöra oss avskyvärda åsikter och deras rätt att yttra sig i vår tidning. Vi styr vår tidning i enlighet med våra paroller. Alltså är vi beredda att ta strid för att också censurvänner skall få yttra sig offentligen samtidigt som vi inte tillåter dem att använda vår tidning för censurpropaganda utan använder vår tidning för att bemöta dem och slå vakt om yttrandefrihetens principer.

Vår enhet när det gäller yttrande- och tryckfriheten innebär att vi är överens om att dessa friheter - och med dem de olika medborgerliga fri- och rättigheterna - är viktiga. Vi vill försvara dem mot angrepp och utvidga dem. Därmed har vi faktiskt också sagt att vi i handling visar att vi är överens om att sådana fri- och rättigheter inte är några likgiltiga papperslappar. De är inte några nådegåvor som delats ut av höga herrar och getts till folket utan erövringar som det arbetande folket vunnit i en tung och hård kamp som pågår varje dag och varje stund.

Detta bestämmer också det gemensamma i vår syn på hur framtiden måste formas. Yttrandefrihet och demokratiska grundprinciper är inte bara något som tillhör det förflutna och ett tillfälligt nu. Ett framtida Sverige där det blott funnes yttrandefrihet för några få eller blott yttrandefrihet för riktiga åsikter eller där yttrandefriheten bestämdes som frihet för opartiska och sakliga yttranden eller som frihet blott för åsikter som överensstämde med våra egna eller där det inte rådde full frihet att bilda organisationer för samhälleliga målsättningar eller där medborgarnas rätt att besluta över sina gemensamma angelägenheter begränsades; ett sådant Sverige vore en despoti, ett fåtalsvälde - det oavsett om det kallade sig en verklig socialism eller ett folkvälde eller en socialistisk republik eller en folkdemokrati eller en republik av ny typ eller ett organiskt närsamhälle. Vi kan ha olika uppfattningar om hur samhället skall utvecklas och hur de nuvarande fri- och rättigheterna skall utvecklas men vi är enade om att de icke får begränsas eller avvecklas.

Vår enhet är således mer än en formell enhet kring vissa krav. genom att vi enas kring vissa krav visar vi att vi också har en gemensam uppfattning om grundläggande konflikter i samhället. Bakom våra paroller finns - precis som våra motståndare säger - en gemensam ståndpunkt. Man skulle kunna säga att vi i alla frågor står på det arbetande folkets sida. Man kan säga att detta är en vänsterståndpunkt. Det är sant. Det är en ståndpunkt med rötter i bondeståndets frihetskamp, i folkrörelsernas väldiga omdaningsarbete under adertonhundratalet, i fackföreningsrörelsens och arbetarrörelsens arbete. Men detta innebär inte - som våra motståndare hävdar - att vi har en gemensam partipolitisk ståndpunkt. I någon sådan mening är vi inte "vänster".

Detta bör redas ut. Vi är en del av den stora samhällsströmning som sedan sjuttonhundratalets sista år kallas vänster Våra paroller ingår i en demokratisk och folklig tradition med förfäder på vänstra sidan av plenisalen i franska revolutionens nationalförsamling. Det var då ordet fick sin politiska betydelse. Men vi är inte knutna till den ena eller den andra av de grupper i Sverige som kallar sig vänster eller till och med utnämner sig själva som "vänstern". Ty vi har enat oss kring våra paroller. De är inga tillfälligt hopsnickrade plankor. De uttrycker ett grundläggande ställningstagande.

Det är därför vi tar strid i frågorna om de medborgerliga fri- och rättigheterna; det är därför vi tar strid i kulturfrågorna och det är därför vi tar strid för det nationella oberoendet och mot imperialism och erövringspolitik. Vi är överens med personer och grupper som tar likartad ställning i dessa frågor men däremot inte överens med sådana som går mot våra paroller. Det oavsett om de kallar sig vänster eller inte.

Det finns en grundläggande gemensam ståndpunkt för oss alla. Men denna motiverar vi på olika sätt. Om ingen av oss kan man säga att hon eller han "helt och hållet" är fibbare. Det finns en mångfald i enheten och vi diskuterar och resonerar med skäl och motskäl. Våra paroller och vårt program omfattar det om vilket vi är eniga. Vi har inte gått vidare och försökt pressa igenom det som bara en del bland oss är eniga kring. Det är principiellt viktigt att vi håller fast vid detta ty det gör det möjligt för oss att diskutera. Inte heller detta studiematerial är annat än ett diskussionsmaterial. Det är ingen helig skrift!



Publicerad på www.fib.se 2005-01-20

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.