Utskriven 2021-12-02 11:18:10
Jan Myrdaltal

Av Stefan Jarl

Myglaren på DVDJag vill hälsa alla välkomna till Folkets Bios biograf Zita. En organisation som funnits under 41% av Födelsedagsbarnets levnad.
    Vi ska se en film som ställde till ett väldigt rabalder, för att inte säga Revolution, när den hade premiär ”Myglaren” 1966 för 41 år sedan.
    Då var tiden en annan än den vi lever i nu. Vi hade ett välfärdssamhälle – eller i alla fall ett som var under konstruktion. Ett samhälle som inte längre i första hand styrdes av överklassen och storföretag – ett samhälle där en ny klass som bar upp detta samhälle var synlig. Arbetaren behövde inte längre skämmas för den han var.
Stefan Jarl (vie ett annat tillfälle)    Men det var också ett samhälle som byggde på en illusion. Ett avtal i överklassens Saltsjöbaden hade lagstiftat om frid och samarbete. Vi levde i den bästa av alla världar. Vi var helt enkelt bäst i världen. Alla var överens och vi hade fått guldmedalj i konfliktlösning. Folkhemmet var ett objektivt faktum.
    Men vi hade inget språk. I Sverige fanns ingen korruption, hette det. Det ordet fanns inte i vårt språk. I den övriga världen däremot rådde i vart och vartannat land korruption. Vilken tur vi hade som bodde i Sverige!
    Då hade ”Myglaren” premiär.
    Det är en film om en högst normal byråkrat inne i detta ”friends land” med sina rejäla Institutioner. Det är ingen ond man som porträtteras. Tvärtom. Istället verkar han inom ett system som normaliserat och systematiserat ett sätt att vara som med denna film fick ett namn: Myglaren.
    Filmen ger en bild av Sverige som ett korporativt samhälle där klass-samarbete och trivselpropaganda blivit ideologi och osynliggjort de grundläggande konflikterna i detta samhälle. Här förstår vi varför vi inte behövde ett sådant begrepp som korruption, begreppet var onödiggjort i detta system.
    Det här är en film från tiden före Göran Persson börjat riva välfärdssamhället och de rikas revolt gett makten åt alliansen. Nu är vi på väg att förlora makten över våra liv och ”Myglaren” visar startskottet i denna utveckling. Vi har fått en ny klass av politiker som berikat sig själva på folkets bekostnad och mycket sker ÖPPET i godkända institutioner. Trivselideologin, samförståndshysterin odlas idag i SPA-bassängerna där de nyrika skrubbar varandras ryggar.
    Filmen ”Myglaren” gav folk språk för att kunna formulera något som tidigare var svårt att över huvud taget SE! Nu var det inte längre tyst. Filmen sågs av väldigt många människor när den sändes i tv och det blev ett jävla liv. Alla såg plötsligt myglet, hur myglarna utgjorde en hel klass i samhället, som livnärde sig i detta DRÖM-samhälle där alla motsättningar utplånats till förmån för en konfliktfri produktionsprocess där arbetaren reducerats till en maskin, där både hans röst och strejkrätt saknade betydelse.
    I denna mening är ”Myglaren” lika aktuell idag som då.
    Då ledde den inte bara till rabalder utan blev också ett inlägg i debatten om vad KONST ÄR TILL FÖR. Rune Hassner, filmens producent och fotograf, anmälde filmen till Svenska Filminstitutets kvalitetspremieutdelning, som ägde rum årligen. Vi hade några år tidigare fått ett Filmavtal med Harry Schein som konstruktör och verkställande direktör. Direktören hade dock den åsikten att filmen ”Myglaren” inte hade i detta sammanhang att göra. Där skulle vi möta våra drömmar och ägna oss åt två timmars verklighetsflykt. Därför var ”Myglaren” inte KONST såsom skönandarna såg den, ”Myglaren” skildrade ju verkligheten. ”Myglaren” hörde på sin höjd hemma i tv. Den skulle inga kvalitetspremier ha.
    En fisförnäm strid utbröt i filmvärlden. Filmavtalet var en konstruktion som byggde på att 10% av biljettintäkterna från biograferna gick till Filminstitutet som sedan delade ut dessa medel till filmbranschens aktörer. Harry Schein kallade detta system för kulturpolitik – men denna skattereform var bara ”en intern resursomfördelning” inom den kommersiella filmbranschen. Det visade sig alltså att det inte var några kulturpengar till de bästa filmerna, utan bara den kommersiella filmbranschens EGNA pengar, som ingen annan hade med att göra. Varför skulle ”Myglaren” ha del av dessa ”kulturpengar”? Så såg alltså det korporativa samhället ut i den lilla filmsektorn.
    Men debatten slutade med att ”Myglaren” ändå fick vara med i tävlan. Trycket från opinionen blev för starkt. Men filmen röstades bort för sin ”brist på estetiska värden”, som det hette. Filmavtalet hade klätts av inpå bara skelettet. Redan året därefter skulle jag och Jane Lindqvist med vår film ”Dom kallar oss mods” få ta del av samma behandling. Detta Filmavtal reglerar än idag landets filmproduktion. Myglet är än idag en del av systemet.
    Så, varsågod, mina vänner, ”Myglaren”. Och ha den äran!


Publicerad på www.fib.se 2007-09-02

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.