Utskriven 2021-12-02 11:20:54

Ett PS till diskussionen om IB

En helt avgörande fråga i IB-affären var att staten sökte förhindra att det blev en tryckfrihetsrättegång. Då hade det varit jury. Då hade det varit möjligt att hävda dels sanningshalten och dels allmännyttan. Beslutet att tvinga fram denna rättegång kom att ligga helt i Bratts händer ty han var juridiskt ansvarig för den bok han skrivit. Staten hade ju noga undvikit att ställa Greta Hoffsten, ansvarig utgivare för FiB/k inför rätta för publiceringen. Man ville från statens håll inte tillåta en grundlagsenlig tryckfrihetsrättegång. Jan Guillou kunde visserligen överklaga - vilket han gjorde och fick sitta längre i fängelse för - men han var dömd för spioneri och hade ingen juridisk möjlighet att tvinga fram en tryckfrihetsrättegång.
    När det började stå klart att staten - med hjälp av olika påtryckare - hållit på atrt förmå Bratt att avstå från sin möjlighet att tvinga fram denna för det allmänna bästa nödvändiga tryckfrihetsrättegång skrev jag den 5 januari
1974 ett brev till de fängslade kamraterna. Det gick till alla men var direkt riktat till Bratt. Allt låg ju i hans hand. Formuleringarna var överlagda. Jag ville inte alltför hårt trycka på Bratts problem och dock lirkande visa honom vilken väg som var den rätta.
    Han begrep inte. Eller han ville ge sig. Att det var han som av journalistiskt oförstånd öppnat för spionerianklagelsen genom FRA-materialet gjorde naturligtvis inte saken bättre. Att tidningen inte inför publiceringen insåg att FRA-materialet var av annan karaktär än det övriga - och innebar något som kunde betraktas som spioneri - kan sägas vara den dåvarande tidningsledningens ansvar. Men där ligger det ansvaret mest på Göran Elwin. På det utvidgade redkom-möte dit också jag kallats för att ta ställning till om materialet kunde publiceras tog Göran Elwin efter diskussionen hem det för ordentlig juridisk prövning. Han avgav sedan yttrandet att det var ostraffligt. Om jag förstår rätt av vad Jan Guillou sagt gick Elwin senare ed på att detta inte hänt. Men jag vet att han tog det. Jag såg det och hörde det, jag satt ju snett emot honom vid bordet. Talade med Gun om det efteråt.
    Här nu ordalydelsen till det brev jag skickade [1974-01-05] till de tre fängslade: 

”K  


amrater!
I Dagens Nyheter läser jag att Peter Bratt inte tänker överklaga. Frågan är allvarlig och bör övervägas noga. Jan Gehlin säger att ni inte får bli offerlamm. Det är rätt. Ni är inga får. Ni försvarar en mycket utsatt position. Mycket talar för att ni kommer att bli extra bestraffade för att ni är bråkiga om ni försöker överklaga. Det är av största vikt för regering och myndigheter att ni nu ger upp. Regeringen har redan föregripit er nöjdförklaring genom att tillsätta den utredning som skall formulera nya lagar. Advokat Gottfarb
talade en lång stund i TV i går om varför ni skulle ge upp. Det är troligt att ni släpps hem rätt snart efter det att ni gett upp. Om ni överklagar kommer ni däremot att få sitta i häkte länge till. Man kommer att hota er med stränga straff.
    Om ni anser att ni måste ge upp då skall ni noga formulera ert beslut. Ni kan nämligen utan att orsaka oss andra större skada ge upp av medicinska eller social-medicinska skäl. Det är helt rimligt. Om ni är sjuka eller om era familjer håller på att trasas sönder då kan ni lämna er post med rent samvete. Då skadar detta inte oss andra. Om ni däremot rationaliserar uppgivelsen och menar att kamp inte lönar sig längre; då orsakar ni stor skada för oss andra. Då har hela er hittillsvarande kamp varit meningslös. Vad värre är ni kommer livet igenom att gå med en stämpel på er. Ni har förklarat er nöjda med spioneridom. Ni får inga viktiga anställningar. Ni får inga visum. Ni har blivit lurade!
    Detta låter hårt. Det är hårt. Om ni inte bör hemförlovas av medicinska eller socialmedicinska skäl då skall ni kämpa vidare för allas vår sak även om detta kommer att innebära flera års fängelse för er. Så viktig är er kamp. Om ni kämpar vidare – och det förutsätter jag. Då bör hela den strategiska målsättningen förändras.
    Hittills har ni kämpat inom den juridiska ramen. Ni har icke velat gå långt utanför den. Den här vägen var nödvändig. Hade ni inte följt den hade motståndarna kunnat hävda att ni ställt er utanför rättsordningen. Likväl visste vi ju alla att domen var fixad i förväg. Det juridiska försvaret skulle inte kunna hjälpa er annat än på längre sikt. Inför hovrätten och Högsta Domstolen måste försvaret förändras. Det måste bli offensivt. Ni har inför rådhusrätten lagt en god grund på vilken man kan bygga.
    IB-kommittén har pengar. Dessa pengar måste användas för ert försvar. Från Förenta Staterna och Frankrike måste vi ta hit de bästa medborgarrättsexperter och tryckfrihetsspecialister som står att få för pengar. Från Tyskland måste vi ta hit publicister. Processen måste göras internationell. När rättegången lyfts upp ur den svenska provinsen på allvar då kommer ni till slut att bli friade. Detaljerna får anstå. Dessa brev läses ju av olika snokar.
    Än en gång: ingen kommer att anklaga den av er som av medicinska eller socialmedicinska skäl är tvungen att lämna sin post. Den som inte är tvungen bör inse den hårda sanningen att han för det allmänna bästa är tvungen att kämpa vidare om det så kommer att kosta flera års fängelse. Även om det kostar isolering i madrasserad cell. Detta samhälle är fullkomligt skamlöst. Ni kan bara segra genom att vara starka.

Hälsningar
Jan Myrdal"
 


 


 



Publicerad på www.fib.se 2007-10-03

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.