Utskriven 2017-05-30 15:04:13

De kallar sig ”marxister”

Olof Rydström
av Olof Rydström

De kallar sig ”marxister”. De säger sig kämpa för rättvisa. Men i själva verket innebär deras människosyn ett folkförakt. Jag talar om de akademiska marxisterna - de universitetsforskare som skapat sin egen subkultur av tidskrifter och seminarier där bara andra samhällsforskare har tillträde. Det är, generellt sett, få LO-arbetare som skriver i tidningar. Men bland de akademiskt marxistiska tidskrifterna är inslaget av LO-arbetare ännu mindre, ja rent av obefintligt. Samtidigt som det är den grupp man påstår sig kämpa för! Det är paradoxalt att det, historiskt sett, funnits fler arbetare som skrivit i Folket i Bild än i dessa så kallade ”marxisters” tidskrifter. Fast det kanske inte är så konstigt ändå: Folklighet är något dessa ”marxister” föraktar.
    Många akademiska debattörer, som ofta talar med uppriktig värme om förbättringar för LO-arbetarna, har svårt att förstå denna principiella kritik. De talar gärna om skribenternas kompetens, proffsighet eller vetenskaplighet. Naturligtvis är allt detta viktigt, men akademism får inte bli ett alibi för folkförakt. Om kravet på ”kompetens” innebär att ingen LO-arbetare får skriva i deras tidningar - så har man faktiskt en elitistisk människosyn fjärran från folkrörelsetanken. De tror inte att det bland alla miljoner arbetare skulle finnas ens en handfull intellektuella och skrivkunniga.
    Samhällsforskarnas enkätfrågor till ett antal slumpmässigt utvalda arbetare kan inte ersätta den kunskap som samlats under årtionden på en arbetsplats, där man dagligen umgås med massor av jobbarkompisar. Först när samhällsvetenskapen tar en dialog med LO-arbetare kan denna folkföraktande tendens övervinnas.
    Men en sådan dialog förutsätter förlusten av akademisk prestige. Eftersom denna prestige är nyckeln för tillträde till deras påstått marxistiska tidskrifter, blir de fastlåsta i sin tvehågsenhet.
    En smula provokativt och tillspetsat skulle man kunna beskriva dessa akademiska marxister som att de tror att arbetarnas befrielse inte är arbetarnas eget verk - utan akademikernas och de intellektuellas verk. Det här låter som ett skämt, men faktum är att den akademiskt marxistiska Frankfurt-skolans grundare Herbert Marcuse faktiskt beskriver tanken på ett intellektuellt avantgarde som inte tillhör arbetarklassen. Detta avantgarde skulle driva och sätta upp mål för socialismen som först i steg två ska få arbetarklassens stöd. Det är tyvärr en tanke som underförstås i många av den akademiska marxismens grupper.
    Men värre än den barnsliga övertron på den egna förmågan är en (underförstått) nedlåtande syn på intellektuella arbetare. Dessa ses som lärjungar som precis börjat sin skolutbildning och måste ledas av någon med stor akademisk erfarenhet för att inte hamna på fel politisk kurs. Själva saknar dessa akademiska marxister all koppling till sitt studieobjekt arbetarklassen, vilket de ofta tycker bara gynnar den akademiska trovärdigheten. För dem är orden viktigare än närvaron på arbetsplatserna och de akademiska kollegornas bedömning viktigare än dialogen med arbetarklassen. Därför har en LO-arbetare lättare att få in en insändare i moderata Svenska Dagbladet än i den akademiska marxismens fina tidskrifter. Moderaterna har ett större behov av att visa folklighet än de akademiska marxisterna.
    Akademikernas tanke är att arbetare kanske kan uttala sig med sakkunskap om den egna arbetsplatsen och de egna livsförhållandena, men att de inte är kompetenta att uttala sig i mer generella frågor som politik och kultur. Denna föreställning kan ses som en parallell till hur man såg på kvinnors kunskap för hundra år sedan: Kvinnor kunde få uttala sig om matlagning och barnuppfostran, men ansågs inte kompetenta att analysera politik. Än idag är det sällsynt, även i vänsterpressen, att kvinnor är utrikes- eller ekonomikommentatorer. Fördomar tar lång tid att arbeta bort.
    Men även ämnesvalen i tidskrifterna avslöjar deras skygglappar. Kultur som är typisk för arbetarklassen betraktas i regel inte som viktig att skriva om på ett seriöst sett och ger följaktligen ingen status för akademiker eller journalister. Jag har arbetskamrater som bygger modelljärnvägar, handarbetar, går på dansbandsevenemang, spelar schack m m. Alla dessa saker har hundratals, ja tusentals år av historia bakom sig, men på kultursidorna lyser de med sin frånvaro. Det har nästan blivit så i media att kultur per definition ses som något LO-arbetare inte sysslar med. Artiklar om handarbete eller modelljärnvägar skrivs inte på kultursidor; utan av tidningar som inriktas på hemmamys eller hobby. Därmed saknar kulturutövarna ofta känsla för de historiska sammanhangen. Dessa kulturformer har förvandlats från kollektiva kulturer som analyseras och diskuteras till individuella fritidssysslor befriade från sin koppling till historien och samhället. För att återigen dra en parallell: Inom genusforskningen brukar man ta som exempel att den teknik som kvinnor historiskt sett utvecklat inom typiskt kvinnodominerade arbeten som matlagning och klädtillverkning förr inte betraktades som riktig ”teknik”. Teknik har bara ansetts vara saker som män gjort. På liknande sätt kan man alltså se hur den kultur arbetare ägnar sig åt inte anses värdig en seriös analys.
    Social och akademisk prestige styr många av de akademiska skribenter som kallar sig marxister. Jag har ofta lättare att tala med en moderat FiB:are än en ”marxistisk” samhällsforskare. Här i FiB blir man bedömd efter hur väl artiklarna ansluter till FiB:s paroller: yttrandefrihet, antiimperialism och Folkets kultur. Argumentens precision är här viktigare än den akademiska prestigen.
    Trots att FiB inte är en marxistisk förening har den mycket mer av folkrörelsetradition och folkupplysning än de akademiskt marxistiska tidskrifterna.

Olof Rydström



Publicerad på www.fib.se 2010-04-05

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.