Utskriven 2017-05-30 14:47:11

Skynda att älska

Alex Schulman
Forum Bokförlag 2009

Bild Forum BokförlagAlla vet vem Alex Schulman är. Alla vet vad Alex Schulman gör. Alla tycker något om Alex Schulman. Det är i sig ett högst fascinerande fenomen. Alex Schulman har aldrig gjort någonting som på något sätt skulle rendera honom en plats i offentligheten.
    Han har lyckats skapa sig någon sorts solkig karriär genom att vara obegåvat, och ofta omotiverat, elak mot andra halvexistenser som dväljs i den värld som är halvkändisarnas egen lilla kvava kuvös av incestuös självupptagenhet och absurd självbespegling som får självaste Narcissus att likna en vissen lilja som lider av patologiskt självhat.
    Men Alex Schulman valsar runt i pressen. Han sitter i var och varannan tevesoffa och flinar med sina bävertänder och slänger ur sig någon debil elakhet, oftast på lägsta tänkbara prepubertal nivå — alltid med sikte på en punkt någonstans lågt under bältet.
    Kanske har Alex Schulman tröttnat på att vara den där olidliga lilla skitungen vars enda försvar är att falla andra och svagare i ryggen för att själv inte få sig en rejäl omgång stryk på skolgården. Han är, trots allt, trettiotre år — alltså exakt samma ålder som Dante var då han skrev "Den Gudomliga komedin".
    Så nu har även Alex Schulman skrivit en bok. Den handlar — som nästan varannan bok denna vår — om relationen till fadern. Boken bär titeln "Skynda att älska", en rad stulen från Tove Jansons vackra "Höstvisa". Skulle vi leva i den bästa av världar skulle jag nu skriva att Alex Schulmans bok är rena rama skräpet, en produkt helt och hållet värdig vår moderna tids offentlighets träskvarelser.
Dessvärre är det inte möjligt. "Skynda att älska" är — utifrån de svindlande låga förväntningarna — förvånansvärt välskriven. Alex Schulman har stunder av poetisk klarhet. Språket blänker stundtals till som en rödfärgad solstrimma över en stilla insjö i slutet av augusti månad när kräftorna är lovliga.
    Det är alldeles uppenbart att Alex Schulman älskade sin far, Allan Schulman (1919 — 2003). På sin tid var fadern — trots en naturlig skygghet i sitt väsen — en av landets mest uppburna och kända teveproducenter. Det går, utan överdrift, att säga att Allan Schulman var mannen som skapade den folkkäre Lennart Hyland. Han producerade succéer som "Hylands hörna", "Kvitt eller dubbelt" och senare även "Här är dit liv".
    Upplägget i "Skynda att älska" är annars enklast tänkbara, skrivet efter ett erkänt fungerande recept. Fadern, som var omgift och fick sin andra barnakull med Lisette Stolpe (dotter till Karin och Sven Stolpe), var redan till åren kommen när Alex och hans två bröder föddes. Alex Schulman är inte förberedd på hans död. Han förnekar känslorna av förlust och saknad. Han skyr tomheten och flyr i stället in i den sjuka tillvaro som gjort honom känd.
    Men sedan går Alex Schulman till en terapeut. Han gör det under motstånd. Han vill inte öppna dörren in till det mörker han bär på. Sedan, överraskande och fullkomligt oväntat, går korken ur flaskan och allt rinner ut. Känslorna fullkomligt väller fram. Det blir ordentligt klibbigt. Saknadens vassa hullingar rycker smärtsamt i den själ han plötsligt upptäcker att han äger. Här blir boken odrägligt sentimental, får tydliga drag av sämre Skillingtryck och sliskiga countrylåtar.
    Så sammanfattningsvis är "Skynda att läsa" en överrumplande bra bok om man tar hänsyn till de extremt låga förväntningar man har anledning att hysa inför den sortens mediala Buttrickskändisar som Alex Schulman är en förträfflig representant för. Betraktar man däremot "Skynda att älska" objektivt så är det lätt att associera till en klassisk kritikerformulering. Karl Warburg skrev en gång: att för den här boken hade Gutenberg knappast behövt uppfinna boktryckarkonsten.

Crister Enander

enander@kajen.com



Publicerad på www.fib.se 2009-04-14

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.