Utskriven 2017-07-22 20:41:05

Egendomlig historieförfalskning

Strindbergiana. Tjugofjärde samlingen
Red: Per Stam
(Atlantis)

Bild WikipediaDet var sannerligen en märklig upplevelse att läsa före detta förläggaren Per Gedins omfattande biografi över Verner von Heidenstam när den kom för snart tre år sedan. Tiden tycktes ha stått stilla. Per Gedin skrev om "Nationalskalden" – den högdragne diktarfursten på Övralid – som om det ännu var Strindbergsfejdens tumultuariska tid.
    "Verner vom Heidenstam. Ett liv" var förvisso en biografi men även en partsinlaga. Gedin drevs inte av litteraturhistorikerns strävan att blottlägga sanningen. Han ville, nästan desperat, hålla liv i myten om den store Heidenstam, den älskade och hyllade skalden.
    Per Gedin försökte till exempel dölja, bortförklara och tona ner att Verner von Heidenstam var starkt positiv till nazismen. Han skrev medvetet mot bättre vetande. Han förfalskade. Ty litteraturvetaren Jan Stenkvist har grundligt och bortom all diskussion utrett frågan i boken "Nationalskalden. Heidenstam och politiken från och med 1909". Självfallet har Per Gedin läst Stenkvists bok. Den finns för övrigt upptagen i Gedins egen litteraturförteckning.
    I årets volym av "Strindbergiana" – den tjugofjärde i ordningen – analyserar litteraturforskaren och förre chefen för Strindbergmuseet Göran Söderström hur Per Gedin behandlar relationen mellan August Strindberg och Verner von Heidenstam i essän "Lumpen, lumpnare, lumpnast. Heidenstam eller Strindberg?". Även här visar det sig att Gedin varit starkt partisk, enögt tillrättaläggande. Vårdandet av myten Heidenstam, och ett ivrigt putsande på att restaurera och förgylla skaldens skamfilade eftermäle, har varit viktigare än att skildra vad som egentligen skett.
    Strindbergs och Heidenstams relation var minst sagt komplicerad. Det framgår inte minst av deras inbördes brevväxling, som Gudmund Michanek gav ut i volymen "Brev 1884 – 1890" för tio år sedan med ett initierat förord av Magnus von Platen .
    De två träffades första gången i Schweiz när Heidenstam ännu inte debuterat, alltmedan Strindberg – som då var trettiosex år – befann sig mitt uppe i sitt livslånga och expansiva skapande. "Giftas" hade kommit ut, rättsprocessen var nyhet i hela Europa och Strindbergs var en litterär celebritet av högsta densitet. Verner von Heidenstam, tjugofemåringen, blev omedelbart lärjungen; Strindberg hans "mentor".
    När sedan Heidenstam debuterat, och intensivt och medvetet marknadsför sig själv som den moderna tidens skald, vill han markera avstånd – och krampaktig självständighet – från Strindberg. Per Gedin försöker vrida perspektivet varvet runt och understryker Heidenstams betydelse för Strindberg! "Gedin överskattar enögt den betydelse Heidenstam och hans författarskap hade för Strindberg", skriver Söderström. Varpå han sedan visar hur Strindberg redan före Heidenstam skrivit en enda rad hade varit inne på flera av de tankegångar som Heidenstam senare skulle kräva ensamrätt på.
    "Gedin framställer i sin bok Strindberg som förgrämd och småaktig, ständigt beredd att med förtal hugga den inte ont anande Heidenstam i ryggen för att slippa farlig konkurrens." Göran Söderström blottlägger därefter Gedins strategi. De negativa och frånstötande sidor som är så tydliga och framträdande hos Verner von Heidenstam – äregirighet, falskhet mot vänner, feghet i offentligheten, revirtänkande i litteraturvärlden, medveten medial lansering av den egna personen – försöker Gedin i stället förskjuta till och förstora hos Strindberg.
    "Det förefaller", sammanfattar Söderström, "som om Gedin ansett det nödvändigt att utse någon som uppträder ännu tarvligare än hans huvudperson. Strindberg får Heidenstams negativa drag, dramatiskt förstärkta."
    Exemplen på Per Gedins egendomliga historieförfalskning i sin biografi över Heidenstam är många. Hans syfte har så entydigt varit att återskapa en del av den mäktiga strålglansen kring den Verner von Heidenstam som en gång var uppburen och hyllad av etablissemanget – före det djupa fallet i samband med Strindbergfejden.
    Vad som tycks omöjligt att begripa är varför Per Gedin ägnat sig åt denna medvetet lögnaktiga framställning. Varför skarva och gömma undan citat och kända fakta? Varför vill han så envetet och kritiklöst rädda Verner von Heidenstams anseende? Varför svärta ner Strindberg? Varför ljuga om Heidenstams nazism?
    Per Gedin är skyldig läsekretsen en förklaring.

Crister Enander

enander@kajen.com



Publicerad på www.fib.se 2009-04-17

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.