Utskriven 2017-11-20 06:39:23

Proggen & politiken

Recension av Nordiska Museets utställning ”Proggens affischer” som pågår 29/4-4/10 2009, inträde 70 kr

Där står exakt 8 stolar. Framför den stora filmduken står den ensamma raden med ynka 8 stolar. På duken visas Rainer Hartlebs film från Gärdesfesten 1970. Några besökare tittar förvånat när jag sätter mig för att faktiskt se filmen. Jag förstår deras reaktion - filmen rullar kontinuerligt mest som en bild- och ljudtapet för att illustrera utställningen. Raden med de 8 stolarna illustrerar problemet med utställningen: Den är inte avsedd att ta frågeställningarna på allvar!
    Det är inte så att man är överdrivet kritisk mot proggen och de politiska affischerna. Inte heller är man positiv. Man struntar i dem! Det känns som om Nordiska Museet är på besök i ett annat land och inte alls intresserar sig för landets kulturdebatt - utan bara är intresserad av själva den kulturella fernissan. Trots att affischerna faktiskt har ett budskap så finns här ingen debatt. Ytan är allt.
    Jag fäster mig vid en kuriös detalj som visar att man inget förstår: På många ställen uppmanas besökaren att hjälpa museet genom att fylla i namn på okända som designat affischerna. Nordiska Museet tycks inte fatta att det här är politiska affischer som gjordes kollektivt. Det är ofta lika dumt att fråga vem som utformade en affisch som att fråga vilken enskild person som kom med idén att man skulle anordna en demonstration. Det är en kollektiv process där impulser kommer från många olika människor och utförandet diskuteras i gruppen. Politiska affischer är ingen konstnärlig egotripp! Franska 68-rörelsens affischer som tillverkades av L’Atelier Populaire var inte signerade av ett medvetet politiskt skäl: De skulle inte bli konstverk! Men att arbeta i en sådan tradition känns chockerande för många konstnärliga själar idag. För Nordiska Museet tycks den rent av obegriplig. Utseendemässigt skiljer sig emellertid de svenska proggaffischerna ganska mycket från de franska affischernas avskalade formspråk. Närmast kommer nog Halva himlen är vår - som faktiskt har en känd designer: Cecilia Löfström. En lyckad designad affisch alltså.
    En liknande brist är att jämföra dåtidens affischer med nutidens streetart - när konstnärer sätter upp sina verk utan att fråga om lov. Jämförelsen haltar. Affischerna var signerade av en politisk grupp eller musikrörelse. Man tog ansvar med sin grupps namn för att affischerna inte skulle klistras upp på olämpliga ställen. Affischernas budskap var på allvar. Det är något helt annat än när konstnärer, oftast anonymt och alltid som enskilda personer, sätter upp sina verk på gator. Från kollektivt ansvar till individuell konst.
    En rad affischer kallar till Gärdesfesterna. Jag minns Gärdesfesterna. De var spretiga och inte alls tydliga i sin politik. Men att, som Nordiska Museet, rakt av jämföra dem med Woodstockfestivalen är problematiskt. På Woodstock fanns en rad kända band. På Gärdesfesterna låg fokus på deltagandet: ”Spela själv!” var en viktig paroll för den progressiva musikrörelsen. Helst skulle man även göra instrumenten själv. Jag var ju bara barn och fick tillverka en rad mer eller mindre fungerande musikinstrument. Naturligtvis fick vi även testa de vuxnas instrument. Världskända artister lyste däremot med sin frånvaro. Till Woodstock såldes ursprungligen biljetter, men Gärdesfesterna var gratis.
    Politik handlar om pengar och makt. Proggen handlar om att ifrågasätta den etablerade politiken. Utan att diskutera politiken bakom affischerna så blir affischerna bara utropstecken utan ord framför. Progg utan politik är inte möjlig. Det tycks vara en mer provokativ tankegång nu än på 1970-talet.

Olof Rydström

Länkar:
Alla affischerna  
Utställningen på nätet  




Publicerad på www.fib.se 2009-06-03

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.