Utskriven 2017-09-24 21:14:01

Hornsgatan av Ernst Brunner

Natten är utan mörker. Luften är ljum, dagens hetta dröjer kvar mellan husväggar och ångar från asfalten och torgen. Staden vill inte sova. Staden kan inte sova. Natten är som ett aldrig formulerat löfte, inte olik en fantasi om en annan ordning. Ingen vill gå hem. Ingen vill vistas inomhus en natt som denna. Det är augusti månads första natt.
    Inte ens koltrastarna vill tiga. De sjunger envist sin vackra sång i kvittrande kadenser, intensivast bortåt Mariaberget till. Alltmedan massor av människor fortsätter att trängas och vänslas, skratta och prata ute på gatorna.
    Tidigare på eftermiddagen har Gus Gustavo, arkeolog till både profession och passion, precis på krönet av puckeln där Hornsgatan hickar till fått syn på en kvinna som fångat hans annars svårväckta – ja, medvetet släckta – intresse för det motsatta könets lockelser. Bilden av hennes ansikte dröjer kvar på hans näthinnor när han promenerar vidare bort mot Stadsmissionen; detta ansikte är också ett minne från det förflutna, inser han snart.
    Hon påminner honom om en ungdomskärlek, fernissat av minnets förskönande skimmer, han hade under sin tid i Florens. Senare, när klockan smidigt rinner förbi midnatt, sitter Gus Gustavo och Ingrid Dufva denna varma natt halvfulla eller rentav hellulliga under kvittenträdet på The Bishops Arms och beställer in ytterligare en flaska kallt vitt vin.
    I Ernst Brunners nya roman Hornsgatan möter oss även målaren Dressler, saggigt bakrusig och nyfull som augustimånen på en och samma gång, just hemkommen från flott kändismingel på Grand Hôtel. Hans stora utställning på Galleri Hårda Vindar närmar sig. Från sin balkong uppe på Mariaberget kan han se rakt in i Gus Gustavos lägenhet. Dressler är framgångsrik men förföljd (om han själv får säga det, och det gör han så ofta han kan). Ledaren för feministmaffian är den anonyma signaturen Hexe, verksam på Stora Bladet (läs Dagens Nyheter). Hexe leder förföljelserna. Hexe är skoningslös. Han avskyr henne. Han hatar henne. Han vill – bokstavligen – döda häxan Hexe. Men vem döljer sig bakom pseudonymen?
    Dressler har en flicka som heter Elektra – sedan födseln omhändertagen av myndigheterna – tillsammans med Katja Hammer, före detta bluessångerskan Bad Hammer, som numera är hemlös, nerknarkad och prostituerad. Men Katja Hammer har funnit något av en fristad hos Hårde Harry, tatueraren som med sitt vassa stål och bläck huserar nere i hörnet på Totem Tattoo.
    Persongalleriet i Hornsgatan är mustigt och färgstarkt. De är alla särpräglade, udda individer. Romanen utspelar sig under två heta augustiveckor, eller rättare sagt: under tretton dygn som skriker efter att regnet äntligen ska komma och kyla ner den överhettade staden och människorna vars sinnen riskerar närma sig en kritisk kokpunkt.
    Romanen är uppbyggd som en rad av tablåer. Det är stämningar och tillstånd, situationer och konkreta miljöer som skildras. Handlingen är mer underordnad syftet att fånga samtidens liv, att försöka ta pulsen på det liv som levs utmed denna Stockholmsgata. Dessutom målar Brunner upp några scener av historisk karaktär – ballongfaren kapten Viktor Wladimir Rolla (som för övrigt finns avbildad, hängande i ballongrep, vid Mosebacke Etablissemang), en av opium omtöcknad Stagnelius och kung Fredrik I:s utomäktenskapliga dotter riksgrevinnan Hedvig Amalia von Hessenstein.
    Ernst Brunners nya roman är en återkomst i flera avseenden. I år är det trettio år sedan Ernst Brunner debuterade, då som poet. Diktsamlingen, full av kraft och bångstyrig språklig vitalitet, hette Jag ändrar ställning klockan tre . Senare kom de utomordentliga och rått uppriktiga romanerna med ofta självbiografisk klangbotten, såsom Känneru brorsan? (1980), Dans på rovor (1983) och Svarta Villan (1987).
    Ernst Brunners författarskap har sedan haft en sorglig utvecklingsgång. De tidiga böckernas starka formspråk, deras tydlighet och uppenbara berättarbegåvning, vändes med Kocksgatan mot ett annat håll. En populistisk ton tycktes ta överhanden. De potentiella försäljningssiffrorna verkade viktigare än meddelelsebehovet och den litterära avsikten. Det blev förödande för kvaliteten. Brunners språk förlorade sitt fäste; förlorade i konkretion och autenticitet.
    Hornsgatan är självfallet en uppföljare till Kocksgatan. Men den är också en språklig återkomst. Återigen lever språket, det har märg och blod. Det är längesedan Ernst Brunner skrev så här bra.
    Om Kockgatan var en sorts kärleksförklaring till Stockholm är Hornsgatan snarast en modern Inferno skildring förlagd till ”norra Europas längsta stadsgata” – enligt Brunner – där den sträcker sig från Hornstull tills den rasar utför Götgatsbacken rakt ner mot Slussen.
    ”’Staden Stockholm’. Detta bedrägeri av vatten och sten som omger invånarna likt förgiftade ångor”, som Brunner skriver på ett ställe. Men vad som stöter författarens gestalter – främst då den odrägligt dryge Dressler – är feta människor, de överviktigas slappa bukar, anorektiska tjejer som utmärglade knappt förmår kippa efter luft, de piercade och avvikande – alla framställs de med ett lätt äckel gungande i halsen på författaren, likt en bulimiker som tuggar på en Big Mac.
    Det är ilskna ”statsfeminister” (som anser att ”alla män är våldtäktsmän”), graffitikonstnärer, homosexuella och transsexuella som satt själva naturens ordning ur spel (”Lesbiska kvinnor är aggressiva. En bög är mammas pojke”, kan det till exempel låta). Och ännu värre är att politikerna stryker hbtfolket medhårs och gullar med dessa avvikande varelser. Och den kvinnosyn som träder fram i romanen ska vi nog inte ens tala om. Den överlåter jag med varm hand till tidskriften Bang.
    Det finns dessutom något unket över Ernst Brunners ymnigt förekommande sexskildringar. Jag antar att de ska framstå som sensuella och livsbejakande men de ger mest en obehaglig bismak av slapp gubbsjuka.
    Som samtidsskildring är Hornsgatan skrämmande. Men inte genom sina iakttagelser eller välutvecklade känsla för nutiden. Nej, det som skrämmer är den föraktfulla och elitära människosynen som den speglar och ger uttryck för. Fördomarna sjuder hela tiden under ytan, och då och då stiger de upp som svavelstinkande bubblor från en dyig göl. Det är helt enkelt motbjudande.
    Här finns ingen politisk linje. Här finns ingen grundläggande hållning. Det är snarare gubbgnäll och inskränkt oförståelse. Det rör sig alltså inte om en konsekvent konservatism, utan om ren stagnation – stelnad till schabloner – och brist på inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser. Många av iakttagelserna och åsikterna har en hel del av halvtossig insändarskribent över sig. Signaturen ”En som fått nog” hade passat Ernst Brunners samtidsspya utmärkt.

Crister Enander
enander@kajen.com
________________________
Ernst Brunner
Hornsgatan
(Albert Bonniers)



Publicerad på www.fib.se 2009-07-16

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.