Utskriven 2018-05-25 07:02:20

De etablerade parti-erna banar väg för Sverigedemokraterna  

De är inte längre enbart några brölande och renrakade skinnskallar som ”knackar blattar” ute på staden när natten blivit sen som på nittiotalet. De är inte längre oborstade eller oartikulerade. Idag bär de kavaj med diskret slips ovanpå märkesskjortan. De kan formulera sig pregnant, ofta träffsäkert och medryckande. De läser och hämtar teoretisk inspiration från tänkare som den konservative brittiske filosofen Roger Scruton. De håller, kort sagt, på att bli alltmer rumsrena.  

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson – vältalig, korrekt och mycket medialt medveten – har lyckats ge främlingsfientligheten ett nästan civiliserat ansikte. Han har tagit sig in på debattarenan på ett sätt som var fullkomligt otänkbart för bara ett drygt år sedan. Vissa opinionsmätningar visar att de vid nästa års val kommer in i Riksdagen; de ligger till och med bättre till än Kristdemokraterna.
    Nyligen fick Jimmie Åkesson skriva på Expressens debattsida (16.10), och häromdagen på Aftonbladets (19.10). Många är upprörda. Alla fördömer Jimmie Åkesson, många även chefredaktören Jan Helin som låtit trycka artikeln. Polisanmälan mot Aftonbladet har redan gjorts, för hets mot folkgrupp.

Demokratins klassiska dilemma är att den med nödvändighet måste tolerera och acceptera ideologier som strider mot det demokratiska samhällets egna värderingar. Den paradoxen går inte att ta sig ur – inte om man vill bevara och värna de demokratiska idealen.
    Jag är däremot övertygad om att Sverigedemokraterna inte längre kan bemötas med enbart retoriska fördömanden eller tigandets taktik. De går inte att fösas undan som om de vore en sorts obehagliga insekter som plötsligt invaderar den stillsamma politiska picknicken. Det räcker inte. De har redan erövrat en position i offentligheten. De når ut. Därmed gäller det att återvända till demokratins grund. Ord ska med ord bekämpas. Argument måste möta argument. 

SD:s framgångar är inte deras eget verk. De är i stället ett direkt resultat av de etablerade partiernas misslyckanden. Det är den klassiska vägen till parlamenten för så kallade missnöjespartier i Europa (Dansk Folkeparti ligger runt tretton procent och Front National i Frankrike pendlar mellan tolv och femton procent). I media har SD:s framtoning varit ensidigt fokuserat på deras inställning i invandrarfrågor. Det är ju också ett av den svenska politikens stora tabun. Invandrarfrågor ska egentligen helst inte diskuteras över huvud taget. Att den inställningen varit i grunden felaktig visar dagens opinionssiffror tydligt.
    SD skriver i sitt principprogram: 

”De flesta svenskar erkänner idag att svensk invandrings- och integrationspolitik har varit ett monumentalt misslyckande. Sverigedemokraterna är det enda parti som vågar säga detta öppet.” 

Redan genom att artikulera detta enkla påstående attraherar de omedelbart vissa väljargrupper. Men det är de andra partiernas tystnad som gör detta alternativ attraktivt. Inte Sverigedemokraterna i sig. 

Idag är politikerföraktet en väletablerad realitet liksom en grundmurat skeptisk inställning till varje form av etablissemang. Människor känner sig helt enkelt lurade. De ständigt återkommande så kallade affärerna – lika fördelade på såväl höger- som vänsterblocken – har lagt grunden för den folkliga misstron mot makten. Även här kan SD utnyttja en växande spricka som under de senaste decennierna uppstått inom en alltmer maktfullkomlig elitkultur. Att SD säger sig vara emot EU och överstatlighet är ingen tillfällighet.
    Och här finns en av kärnpunkterna. En ny sorts rädsla sprider sig. Allt fler känner sig främmande i sitt land. Alltfler känner sig lurade av en ny roffarmentalitet med bonusar, fallskärmar och skumma avgångsavtal. I grunden handlar det dock om en otrygghet som Sverige länge varit förskonad ifrån. Hur kommer ålderdomen att bli? Kommer pensionen att räcka? Tänk om jag får sparken? Hur ska vi då klara av hyror och amorteringar? Om jag blir sjuk, hur klarar jag då ekonomin?
    Denna – fullt förståeliga – rädsla utnyttjar Sverigedemokraterna hämningslöst och cyniskt. De gör det inte enbart genom att peka ut det som kan verka främmande – alltså invandrare – som det hotfulla, även om de inte drar sig för att falskeligen framställa invandringen som en av statskassans stora utgiftsposter. 

De drar även höga växlar på hur trygghetssystemen kollapsat. I deras Principprogram står det:

”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer.”

På så sätt använder de människors oro och rädsla inför framtiden till att fiska röster bland både vänster- och högerväljare. Och fortsätter de etablerade partierna att förneka de frågor som Sverigedemokraterna driver, om de saknar politiskt mod att även diskutera problem där de riskerar att förlora några röster, ja då kommer de att vara direkt ansvariga för att ett invandrarfientligt missnöjesparti sitter i vår Riksdag inom mindre ett år.

Crister Enander
enander@kajen.com



Publicerad på www.fib.se 2009-10-21

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.