Utskriven 2017-09-24 21:28:12

Gefundenes Fressen

Nu har Expressen äntligen hittat något som ska hålla tryckpressarna igång i veckor.

Jan Guillou sovjetspion!

Klart verkar vara att Arne Lemberg på Sveriges då minst trovärdiga tidning,
FiB/Aktuellt, 1967 gjorde en angivarrapport mot kollegan Jan Guillou, för kontakter med KGB, som Guillou nu inte förnekar.

En artikel om socialdemokratins förhållande till Vietnamrörelsen är den enda konkreta beställning som Guillou sägs ha utfört. Kanske fick Guillou betalt för den. Det talas om 600 och om 800 kr och om en "bunt sedlar"...

Kanske skulle detta kunna klassas som olovlig underrättelseverksamhet. Hade någon skrivit motsvarande artikel för USA-ambassaden hade han kunnat få en orden.

Sen sägs det att Guillou i fem år höll kontakt med KGB-officeren Jevgenij Gergel. Än sen? Jag vet journalister som under hela 80-talet var stamgäster på Sovjetunionens ambassad. Som stup i kvarten gick över gatan från presshusen i Marieberg till ambassaden.

Möjligen kan man säga att Guillou med de höga ambitioner och den radikala inriktning han kom att utveckla handlade mycket omoget. Men han var 22 år och kanske hans
agentromantiska läggning bedrog honom.

I FiB/K kritiserades han 1972 för att han kort före IB-avslöjandena hade kontakter med Pierre Schori... Så att säga med fienden. Själv förvånades jag över hur Guillou långt senare kunde bli kompis med Birger Elmér.

En pojkaktig dragning till hemliga möten och
dubbelspel kan alltså ha fått Guillous annars klara omdöme att svika honom.

Eftersom KGB-kontakterna aldrig kom upp under IB-processen trodde väl Guillou att allt var dött och begravet. Han valde att tiga, när han kunde ha skrivit en bestseller och gett sin egen version av händelsen istället för att ge Expressen tolkningsföreträde.

Som Expressen så riktigt skriver kommer avslöjandena om Guillou säkert att användas för att misstänkliggöra motiven med FiB/Kulturfronts avslöjanden av IB. Expressen skyndar sig naturligtvis att leda in  resonemanget på just det förrädiska spår man varnar för...

Eftersom jag satt med i IB-kommittén som arbetade för att IB-avslöjarna  skulle friges och frikännas från spionerianklagelserna hade jag viss  inblick i hur man i ledande FiB-kretsar såg på IB-avslöjandena. Naturligtvis fanns det en fraktion
som ansåg att avslöjandena avslöjade "ihåligheten" i den svenska neutraliteten. Men den dominerande uppfattningen var att slå vakt om och värna neutraliteten - mot båda supermakter.

Ända sedan starten hade de tongivande figurerna i den svenska
Vietnamrörelsen orienterat sig betydligt mer efter Kina än efter Sovjet. 1968 uttalade sig De förenade FNL-grupperna mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. Bakom kulisserna kritiserades DFFG av vietnamesiska  diplomater och till sist även offentligt av Sara Lidman för påstådd anti-sovjetism. Det kunde inte råda någon tvekan om att vi - inklusive Jan Guillou - betraktade USA och Sovjet som huvudmotståndare mot fred och frihet i världen.

Faktiskt var en del av motsättningarna
mellan Jan Guillou å ena sidan och Peter Bratt å den andra den senares lite naiva prosovjetism. Det framgår också av Bratts memoarbok att han och Håkan Isacsson satte sig med hela IB-materialet i bagageluckan och körde bil genom hela Östeuropa kort före IB-avslöjandena. I vilken Warszawapaktstull som helst skulle man ha kunnat fånga upp IB-materialet - vilket lyckligtvis inte skedde.

Men jag vill ändå utesluta att vare sig Isacsson, Bratt eller Guillou hade någon dold agenda för IB-avslöjandena. Jag hade ingående samtal med dem alla och vet hur genuint förbannade de var på brotten mot svensk neutralitetspolitik och det olagliga spionerandet mot svenska politiska och solidaritetsrörelser.

Guillou hade skäl att tro att den gamla KGB-historien aldrig skulle komma upp, när den inte ens kom upp som tillhygge i IB-processen. Men han misstog sig rejält på Säpoledningens hämdlystnad.

Naturligtvis måste oförrätten med IB-avslöjandet återgäldas av den svenska statsbyråkratin. Och nu kom det, efter 37 år. Ett tack för senast. Hade Guillou skrivit en rolig bok om KGB-incidenten hade han effektivt kunnat sänka skandalvärdet på uppgifterna, som väl måste ha cirkulerat länge i Marieberg innan "jättescoopet" gick i lås.

Den nu intressantaste frågan, 49-dollarsfrågan, är
på vilka grunder Säpo har frisläppt dessa handlingar som Jan Guillou själv tidigare vägrats att få se, när man utlämnade hans personakt till honom.

Kommer Säpo att lämna ut alla akter om alla journalister som regelbundet träffat tjänstemän med KGB-anknytning vid sovjetiska ambassaden? Det tvivlar jag på.

F d överåklagare Sven-Erik Alhem (fp) säger i ett uttalande att det Guillou har gjort är preskriberat. Ett djävulskt sätt att säga att det finns något att preskribera, att skänka trovärdighet åt spionerianklagelsen. Alhem är en synnerligen opportunistisk
herre som alltid uttalar sig så som makten vill ha det.

Dvs Guillou går fri från det obevisade brottet. Det är inte Guillou som slipper en prövning av "bevisen". Det är Säpo.

Den selektiva användningen av hemliga polisens arkiv påminner om FBI-grundaren J. Edgar Hoover och hans "blackmail files". Den strider mot rättssäkerheten och framkommer det att regeringen gett sitt godkännande är skandalen ett faktum. En STOR skandal.

Stefan Lindgren
 är författare och var redaktionssekreterare på Folket i Bild/Kulturfront 1979-1983. Vid tiden för IB-affären var han redaktör på Gnistan. Han har även suttit med i den så kallade IB-kommittén.

Denna artikel är hämtad från Stefan Lindgrens blogg och publiceras här med författarens tillstånd.

Mer att läsa:
Ulf Bjereld: Jan Guillous makt och vanmakt
Knut Lindelöf: Varför läckte Säpo just nu?



Publicerad på www.fib.se 2009-10-26

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.