Utskriven 2017-05-30 14:59:06

Vems talan för Ali Esbati?

Ali Esbati skissar i Aftonbladet den 26 november en bild av hur ett stort mediebolag, Bonniers, indirekt sprider och uppmanar till högerextrema åsikter. Verktygen är dels Newsmill, som i år var nominerade till Bonniers Stora Journalistpriset. Dels personer som Ali Esbati menar passar ”på krogrundan efter ett Sverigedemokratiskt partimöte”, dvs. de som kommenterar Newsmills texter. Drar sitt strå till stacken gör enligt Esbati även PM Nilsson och Leo Lagercrantz, tidigare tongivande personer på liberala och tillika Bonnierägda Expressen.
    I Ali Esbatis värld är gradskillnaderna i helvetet små, och likt vilken fördömande religion som helst är världen uppdelad i goda och onda; arbetarna, och dem som för deras talan å ena sidan, kapitalets företrädare på andra sidan. I sina texter visar Esbati ovanligt frankt på samhällets orättvisor och inte minst de medel med vilka kapitalägarna bringar den arbetande massan till undergivenhet. I texterna ekar Mikael Nybergs idéer om hur världen styrs av ett fåtal vita rika män, och Noam Chomskys tankar om en vanmäktig underklass.
    Hans kritik mot Newsmill och i förlängningen Bonnier, är en del av detta. I botten ligger uppfattningen om att vi är förledda. Vi ser inte hur vi är i profitörernas grepp, eftersom de tagit ett hårt grepp om vår främsta källa till information kring hur vår omvärld ser ut. Mediemakten sätter agendan och riggar problemställningen, den som vill säga sin åsikt får följa efter. Att han har möjlighet att ohindrad säga detta i landets största dagstidning tycks dock inte intressant. Faktum är att som medielandskapet utvecklats är åsikter pengar. Inte rätt åsikt nödvändigtvis, det är viktigare att den är apart. Det säljer helt enkelt.
    Att Esbati har fel avseende ägandets betydelse för vilka åsikter som ryms i media må vara en sak. Betydligt värre är hans syn på de människor som kommenterar Newsmills artiklar. Samma människor som ofta kommenterar artiklar i andra stora medier. Många är de i Sverige som tycker saker och ting. Många med samma patos som Ali. Men de har inte Alis språk eller kunskaper, och kanske uttrycker sig lite burdust. Tillhör de samhällets elit, som den brukar definieras? Nej. Det är dina människor Ali Esbati. Människor utan egen plattform, som försöker göra sin röst hörd. Det må vara att åsikterna ibland får dig att sätta kaffet i vrångstrupen, men det är ändå röster som kommer från socioekonomiskt svagare grupper i samhället. Enda skillnaden jag kan se hos kommentarerna på Newsmill, är att de håller högre kvalitet än de brukar göra hos de större kvällstidningarna.
    Det är väl känt att extremhögern och vänstern i mångt och mycket delar på väljarna hos denna grupp. Tyvärr går Ali Esbati i samma fälla som många andra inom den intellektuella vänstern. Klyftan mellan arbetarna och dem som gjort det till sin sak att föra deras talan, är lika stor som någonsin förr. Hånfullt tal om högljudda reaktionärers nya tummelplats är en synnerligen dålig metod att mota högerextremism i grind, och bidrar till utanförskap och stigmatisering. Vad är egentligen viktigast: att vara arg vänsterdebattör som slår hårt mot allt som ser blått ut, eller att föra svagare gruppers talan?

Magnus Bredelius



Publicerad på www.fib.se 2009-12-01

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.