Utskriven 2017-07-22 20:38:20
Läs Gitta Sereny!

Gitta Sereny

Läs också Mats Parners analys av fenomenet Albert Speer (1905-1981) och hans besinningsfulla kamp med/mot 
Sanningen »   

Egentligen förstår jag inte varför den här diskussionen om nazismens massmord på judar (samt zigenare, sjuka/handikappade, homosexuella, kommunister etc.) blossat upp just nu. Men eftersom den nu gjort det vill jag meddela titlarna på de böcker av Gitta Sereny som jag rekommenderar till läsning:

  • ”Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse” (1974, handlar om Franz Stangl, kommendant i förintelselägret Treblinka), sv. övers. 2000.
  • ”Albert Speer och sanningen” (1995), sv. övers. 1997.
  • ”Tyskt trauma” (2000), sv. övers. 2003.

Det finns naturligtvis många andra böcker i ämnet att konsultera. Men Sereny är bra på så vis att hon själv har dykt djupt i arkiven, intervjuat bödlar, överlevande samt vittnen och över huvud taget bedrivit en synnerligen gedigen research. Hon har också tagit sig tid att bemöta de ”revisionister” som antingen förnekar nazisternas massmord helt eller försöker reducera omfattningen därav.
    Sereny förklarar, tålmodigt och pedagogiskt, hur det kommer sig att uppenbara historiska fakta ständigt ifrågasätts. Här har ”revisionisternas” arbete underlättats av en allmän, utbredd okunskap. Det har länge rått en vida spridd, men likafullt felaktig, uppfattning att Hitlerregimen hade gaskamrar eller liknande avrättningsavdelningar i alla sina koncentrationsläger, alltså även dem som låg på tysk mark.
    Men så var det inte. Det fanns bara fyra renodlade förintelseläger där gasning var den enda och allenarådande avrättningsmetoden. De låg alla på ockuperad polsk mark (osynliga för den tyska, och i stor utsträckning även för den polska, civilbefolkningen) och var i drift under mycket kort tid, vart och ett av lägren i högst sjutton månader. Dessa läger hette Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka.

Läs också  Gunnar  Olofssons recension av boken Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse »  

    I Chelmno påbörjades det industriellt bedrivna mördandet av judar i december 1941 och avslutades i oktober 1942. Belzec var i gång från mars 1942, Sobibor från maj och Treblinka från juni samma år. När gaskamrarna hade fullgjort sin tjänst revs byggnaderna helt och där planterades skog och anlades bondgårdar för att kamouflera vad som förevarit. Naziregimen avlönade rentav polska bönder för att odla (och bevaka) marken. Enligt officiell polsk uppskattning, som anses vara i underkant, mördades cirka 2 miljoner judar i dessa fyra förintelseläger (bara i Treblinka rörde det sig om runt en miljon).
    Anledningen till att dessa läger uppfördes i Polen, och inte i Tyskland, var hemlighetsaspekten. Ingen utomstående skulle få känna till denna hantering. Därför placerades lägren långt från det tyska territoriet, i glest befolkade polska skogsområden. För placeringen talade också att Polen hade ett väl utbyggt järnvägsnät med många stationer på (för detta ändamål) lämpliga ställen.
En annan orsak till att dessa fyra läger är så — relativt — okända är de ytterligt få överlevande (82 personer enligt Sereny). Offren transporterades med tåg till ända fram till lägren, där det över huvud taget inte fanns några bostadsbaracker. De dödades omedelbart efter ankomsten, sedan de fråntagits alla sina tillhörigheter och kläder och piskats att springa det fasansfulla gatloppet den sista biten fram till gaskammaren.
    Av de ”vanliga” koncentrationslägren fanns det endast två som hade gaskamrar: Majdanek samt Birkenau vid Auschwitz. I Birkenau/Auschwitz mördades totalt cirka 1,1 miljoner judar samt många zigenare.
    Gitta Sereny berättar att det i arkiven finns dokument om denna vidriga hantering, trots att Hitlerregimen gjorde allt för att sopa igen spåren. Det är exempelvis järnvägens signalmeddelanden där det finns antecknat vilka tåg som avgick och ankom och vad de haft för last. Sereny har också intervjuat trafikövervakaren på stationen i Treblinka, Franciscek Zabecki, som förde mycket noggranna anteckningar över tågtrafiken vid sin station och där han även antecknade antalet judar i varje tågtransport.
    Att siffran sex miljoner mördade judar ifrågasatts beror på att många inte räknar med det stora antal judar som arkebuserades i öst, på sovjetisk mark. Men de ingick också i ”den slutgiltiga lösningen på frågan om Europas judar”, avhandlad och beslutad i Wannsee utanför Berlin i januari 1942. Så här skriver Gitta Sereny i boken om Speer:
    ”En sällsam psykologisk selektivitet har gjort att de två massmorden, i Ryssland genom arkebusering och i Polen genom gasning, ända tills relativt nyligen behandlats som skilda och olika fenomen. Detta har fått till resultat att termen ’den slutgiltiga lösningen’ för en stor del av världen, inklusive många judar, i princip har kommit att identifieras med gaskamrarna i det ockuperade Polen, eller ännu mer inskränkt, med dem i Auschwitz. I närmare ett halvt århundrade har arkebuseringen av mellan en och en halv och två miljoner judar i de ockuperade delarna av Sovjetunionen på något sätt kommit att behandlas annorlunda. Dessa arkebuseringar har ofta försetts med den prydliga men groteska etiketten ’krigshandlingar’, en häpnadsväckande förvrängning av historien som spelar rätt i händerna på de så kallade revisionisterna, som för att uppnå sina nationalistiska politiska mål på något sätt måste försöka rentvå Hitler. Eftersom de inser att morden i gaskamrarna har gjort Hitler historiskt oacceptabel tvingas de låtsas att morden aldrig har begåtts, att gaskamrarna aldrig har funnits.
    De olika invändningar som framförts mot antalet döda judar, och som inte bara kommer från nynazister och revisionister, härrör från ett missförstånd om hur man kommit fram till denna siffra. Det är riktigt att sex miljoner människor inte kan ha gasats ihjäl i de sex förintelselägren (Aktion Reinhards fyra läger i Polen, plus Auschwitz och Majdanek) under den relativt korta tid som de var i bruk. Det är svårt att komma upp i denna siffra även om man inkluderar dem som dog i epidemier, av överansträngning och svält i de tyska koncentrations- och arbetslägren.
    Men det som förklarar siffran sex miljoner, som så ofta och så ihärdigt har förnekats eller betvivlats (och som enligt ryska experter kan komma att öka med så mycket som en miljon när de ryska siffrorna väl blir tillgängliga), är det enorma antal människor som nazisterna sköt ihjäl i Sovjetunionen och de baltiska republikerna.”
    Ursäkta detta långa citat, men jag vill helt enkelt locka till läsning av Gitta Sereny. Hon är en metodisk och ihärdig journalist och författare som ägnat en stor del av sitt liv åt denna fråga, och hon är verkligen värd att läsa. Långt viktigare än alla dessa ”revisionister” som med försåtlig advokatyr söker förneka eller ifrågasätta uppenbara historiska fakta.

Margareta Zetterström



Publicerad på www.fib.se 2009-12-04

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.