Utskriven 2017-05-30 14:58:03


1 majdemonstration i Göteborg 1904

Om jag ...

Om jag säger att det är fel att folk svälter, då kallas jag socialist. Om jag hävdar att det är skändligt att människor tvingas leva på gatan i ett välfärdsland, då kallas jag socialist. Om jag anser att det är orättvist att våra pensionärer inte kan klara sig på sin pension, ja då är jag socialist.
    Om jag inte är beredd att acceptera att människor inte kan äta fast föda då deras tänder vittrat sönder och de saknar nödiga medel för att gå till tandläkaren, då är jag att se som samhällsomstörtare.
    Om jag blir uppriven av hur cyniskt sjuka människor behandlas genom utförsäkringar och tvångsarbete, då är jag antagligen i de flestas ögon socialist. Om jag reagerar på att bankdirektörer gör oskäliga vinster på bekostnad av småspararna, ja då är jag väl nästan kommunist i detta marknadsekonomins förlovade land.
    Om jag blir upprörd över att människor tvingas ställa sig i gathörn och vid järnvägsstationer och tigga, blir jag nog också kallad socialist.
    Om jag blir skakad i mitt inre när de hemlösa fryser ihjäl i portgångar och källartrappor när nätterna är kalla och minusgraderna får blodet att stelna i deras kroppar, ja då är jag säkerligen en ondsint socialist. Om jag blir heligt förbannad när ensamstående mödrar inte kan försörja sig och sina barn på sin lön och vägras hjälp från det allmänna, ja då är jag nog en ovanligt störig typ i största allmänhet.
    Om jag tycker att en bostadspolitik som driver människor ur sina hus och lägenheter är orättvis och grym, blir jag säkerligen återigen kallad socialistisk samhällsomstörtare.
    Ändå handlar det om en enda grundtanke – en tanke som hela vår västerländska civilisation grundar sig på. ”Du skall taga vara på Din Broder”, som det står redan i Bibeln. Med en statsmakt utan medmänsklighet, utan omtanke och en vilja till omsorg om de som har det sämre ställt, vad förvandlas ett sådant samhälle till? Vill vi verkligen – vad de än kallar oss eller blir kallade för – leva i ett land där karriäristisk egoism och förmåga till egen vinning är egenskaper som beundras och belönas? Vill vi leva i ett roffarparadis, ett land som förvandlats till ett eldorado för myglare och parasiter?
    Jag vill det inte. Jag har fått nog. Kalla mig precis vad ni vill. Men nu räcker det.
    Och minns: ”Du skall taga vara på Din Broder.” Ingen annan gör det åt dig.

Crister Enander



Publicerad på www.fib.se 2009-12-09

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.