Utskriven 2017-11-20 06:37:03

Ur fib.se bildarkiv

Olof Palme - klassförrädaren...

Det är få svenskar som inte vet vem Olof Palme var. Men i det myller av fakta - och förvridna sådana - som finns om honom är det bra att förlaget Leopard gett ut en levnadsteckning som antagligen kan kallas för standardverk. Det är Kjell Östberg som i två delar i den politiska biografins form speglar Olof Palmes liv och leverne. 2008 kom I takt med tiden Olof Palme 1927-1969 (427 sidor) och 2009: När vinden vände Olof Palme 1969-1986 (447 sidor). Som god akademiker har Östberg försett böckerna med ordentliga notförteckningar och personregister. 
    Men vem var då Olof Palme - politikern som kom att dominera efterkrigstiden i Sverige, kanske mer än någon annan?
    Född in i Sveriges överklass, på mödernet adelssläkt (modern Elisabeth var av tysk-baltisk adel), utbildad på svensk internatskola - Sigtuna humanistiska läroverk - och efter utbildning till reservofficer kunde naturligtvis Palme valt företagsledaren eller ämbetsmannens väg.
På fädernet har vi farfar, patriarken, Sven Palme, direktören vid livförsäkringsbolaget AB Thule - numera inkorporerat i Skandia. Olof Palmes far, Gunnar, gick i sin fars fotspår, men dog redan 1934.
    Några år efter detta trauma, 1937, skrevs Olof Palme in på Sigtuna. Drabbad av tuberkulös knölros under tidig barndom hade Olof Palme ofta legat till sängs och i en intellektuell miljö fick han en slags snillestämpel på sig. För övrigt uttryckt i ett omdöme av psykologen Arne Trankell, vilken också i ett personlighetstest skrev: "Passar väl egentligen mindre väl bra till officer och trivs nog mkt dåligt med de militära formerna ..."
    En USA-vistelse 1947-48 vid Kenyon Cole i Ohio, nämnt som "ett college i liberalartstraditionen" formade OP. Och i ett USA tillvänt perspektiv stod naturligtvis högborgerlighetens tidning Svenska Dagbladet nära. Pseudonymen "SOJ" stod för Sven Olof Joakim". En förkortning av typ Sven Olof Palme hade troligen fungerat sämre. Han började på sporten. Senare blev det "allt ifrån pianokonserter till nordiska mästerskapet på dragspel för damer" - för att citera Östberg.
    Efter en artikel i SvD tog SFS (Sveriges förenade studentkårer) kontakt med Palme som snabbt fick ledande uppdrag och blev engagerade i internationellt studentarbete. 1952 blev OP ordförande i SFS. Redan vid denna tid var OP berest i Europa och inne i olika former av lobbyism. T ex. kom Pragkonferensen i augusti 1950 "för ett helt liv att prägla hans inställning till kommunismen" skriver Östberg. Fast vän av ordning måste peka på en central mening i första boken s. 54:

"Men våren 1947, när socialdemokraterna nyligen gått till val på sitt radikala efterkrigsprogram (under trycket av Sovjetunionens seger i andra världskriget och SKP:s starka inflytande, KM anm.) är Olof Palme varm anhängare åt det privata näringslivet och en kraftfull motståndare till förstatligande av produktionsmedlen."

Det är kanske onödigt att påpeka att denna inställning, som OP så att säga fick med modersmjölken, aldrig tycks ha föranlett honom något synbart tvivel. 
    Frågor som reses i boken om olika betalningsströmmar av typen: är det möjligt att OP, som var den nya organisationens självklare ledare, inte förstod varifrån de tiotusentals dollar som mot slutet av hans ordförandeperiod plötsligt strömmade in i organisationen (FYSA, Foundation for Youth and Student Affairs) kom? OP har senare dementerat och förklarat att han inte förstått detta.
    Men frågan kvarstår: Borde OP inte förstått detta?
    1967 avslöjades i den amerikanska tidskriften Ramparts - att CIA under lång tid finansierat amerikanska studentförbundets NSA:s (National Student Association) verksamhet. Och i exempelvis ISC (International Student Conference) hade CIA år 1953 betalt ca 90 procent av budgeten.
    Nåväl. Inom familjen sågs naturligtvis inte med blida ögon att OP fjärmat sig den öppna borgerligheten och tog köksvägen 1953 upp till statsministern Tage Erlander med fast tjänst på regeringskansliet sommaren 1955.
    Vägen till statsministerposten låg utstakad och 1969 tog OP över ordförandeklubban i SAP.
    Högkonjunkturen efter andra världskriget födde och underhöll en socialdemokratisk politik och inte ens den s.k. oljekrisen i början av 1970-talet lyckades riktigt hejda denna våg. Det är i denna tid socialdemokratins ökända paroll "Ökad jämlikhet" står högt på programmet. Något som den växande progressiva rörelsen efter maj-68 skämtsamt avfärdade med ett: Fast först måste det väl finnas någon jämlikhet?
    "Gruvstrejken och den svenska modellens fall" heter ett kapitel. IB avslöjades. Geijeraffären, med justitieministerns umgänge med en prostituerad briserade, och krävde kraftiga dementier och som senare visat sig vara rena lögner från Palmes sida.
    Den politiska vändpunkten kom vid 1976 års val när Torbjörn Fälldin och hans borgerliga garde tog över. Efter en förlust som Olof Palme reagerade på med ursinnig vrede började en slitsam period som oppositionsledare - en helt ny och ovan situation för honom.
    Men efter regn kommer solsken … regeringsbildningen efter valet 1982 var OP:s revansch. Dock en phyrrhusseger, eftersom Palmes krafter börjat sina och där flera medarbetare vittnat om "världspolitikerns" utbrändhet och brist på koncentration. I kapitlet "Trött, trött, trött" sammanfattas debaclet. Som den s.k. grädden på moset kom så den famösa Harvardaffären, där Jan Guillou agerade skarprättare i direktsänt radioprogram. OP framställdes som en fifflare med skatten …
    Sista akten vet vi. Eller rättare: Vem har sanningen om det ouppklarade mordet med dess otaliga irrgångar.

Kjell Martinsson



Publicerad på www.fib.se 2009-12-28

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.