Utskriven 2017-11-20 06:34:53

Världens springnota

Flera böcker om finanskrisen med likartat grundinnehåll har utkommit på svenska på sistone. De beskriver som regel finanskapitalets tillväxt under de senaste decennierna, tidigare kriser och några gör historiska utblickar. De kritiserar den nyliberala politiken och dess överdrivna tilltro till marknadskrafter och avregleringar för att sedan begrunda varför så få lyssnade på varningarna om den kommande kraschen, utan i stället lät bubblorna spricka. Slutligen brukar stödåtgärder förespråkas i Keynes anda.
    Dessa ingredienser har även Stefan de Vylders nyutkomna Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt . Men boken har därutöver flera förtjänster som kanske förklaras av författarens sociala patos och bakgrund: ett långt förflutet som internationell ekonom på SIDA och som lärare, skribent och konsult. Han har arbetat i länder som Chile, Etiopien och Vietnam och har skaffat sig god insikt i hur den internationella handeln verkligen fungerar och regleras.
    Detta återspeglas i boken där finanskrisen beskrivs utifrån världen som helhet. Till exempel behandlas de ekonomiska relationerna mellan Kina och Förenta staterna liksom konsekvenserna för länderna i tredje världen. Åtskilliga djupdykningar görs i enskilda fattiga länders ekonomier. Den nuvarande krisen är den första verkligt globala ekonomiska krisen någonsin, som de Vylder mycket riktigt påpekar.
    Sammanhangen förklaras enkelt och pedagogiskt och författaren belägger dem med sifferunderlag i klargörande tabeller och diagram. Han är välgörande källkritisk och tar rapporter och statistik från till exempel Världsbanken, FAO eller Internationella Valutafonden med en stor nypa salt — de är ofta friserade för att inte misstänkliggöra institutionernas egen verksamhet.
    Världsordningen är orättvis och finanskrisen skärper ojämlikheten såväl inom som mellan olika länder. Författaren diskuterar därför ekonomisk-politiska åtgärder på olika plan för att lindra krisens verkningar och undvika att den upprepas. De rör allt från att nationella bidragssystem bör utformas ”kontracykliskt”, dvs. så att de inverkar dämpande på konjunktursvängningarna, till en möjlig ”Tobinskatt” på stora internationella kapitaltransaktioner. De rör behovet att reformera Internationella Valutafonden och Världsbanken likaväl som centralbankernas oberoende ställning och en effektivare (men gärna enklare) reglering av bankväsendet. Men vi måste även tackla ”mänsklighetens stora ödesfrågor: mat, vatten, miljö och klimat”, menar de Vylder. ”De rika och mäktiga måste bli mindre rika och mäktiga. Jag ser ingen annan utväg”.
    Författaren ser med oro på framtiden. Krisen har genererat stora vinster som framför allt har ökat och koncentrerat de privata förmögenheterna. Men insatserna världen över under det senaste året (i storleksordningen tiotusentals miljarder dollar) för att lindra den, har främst varit statliga och byggt upp ett enormt skuldberg för världens folk. ”De som berikat sig efterlämnar en gigantisk räkning till framtida skattebetalare”, menar de Vylder och han fruktar vad som kommer att hända när alla skulder skall regleras inom några år. När ”springnotan” skall betalas, kommer ytterligare krav på lönesänkningar och statliga nedskärningar av den sociala välfärden. De resulterar troligen i stora folkliga protester och en ordentlig skjuts nedåt för konjunkturen, vilket i sin tur kan utlösa nästa stora finanskris.
    Stefan de Vylder är på ett sätt typisk för professionella ekonomer, de svenska såväl som de som översatts till svenska. De söker finanskrisens orsaker i finansvärlden och vill motverka krisen främst med en bättre politik inom denna värld. Därigenom motverkas också, menar de, finanskrisens negativa effekter på den reala ekonomin (produktionen och handeln med varor och tjänster) i form av nerläggningar och ökad arbetslöshet. De Vylder jämför med en hund (den reala ekonomin) och dess svans (finansvärlden). Förr viftade den friska hunden på svansen. Men numera är det svansen som viftar på hunden och i dagens ekonomi riskerar ”även ganska friska jyckar att råka illa ut”.
    Liknelsen visar att de Vylder ser den reala ekonomin som den viktigaste, den vi egentligen lever av. En allt sjukare hund kan inte överleva med en ständigt växande svans. Och i slutet av boken skriver han: ”Det är hög tid att låta hunden vifta på svansen och inte tvärtom.” Därmed har han också formulerat problemet.
    Den reala ekonomin stagnerar och befinner sig i ständig kris (som helhet men inte i varje bransch eller land i samma omfattning eller samtidigt). Där bör framför allt förklaringen sökas till både finansvärldens snabba expansion och dess kris. Om finansväsendet ”rehabiliteras” utan att något görs för att motverka situationen i den reala ekonomin, permanentas problemet. Finansvärlden kan växa ytterligare en tid tills nya bubblor spricker och krisen slår till med ännu större kraft. Svansen fortsätter att växa men orkar knappt längre vifta på den allt sjukare hunden. Den framtiden ter sig inte ljus. Men vem formulerar en ekonomisk politik som motverkar krisen i den reala ekonomin? Vad behövs för att åtminstone hjälpligt stabilisera ekonomin som helhet och inte bara finansväsendet och ”kasinoekonomin”?
    Stefan de Vylder ser och påpekar problemet men tacklar det inte. Jag skulle gärna ha läst ytterligare ett kapitel för att få höra hans uppfattning.

Åke Kilander

______________________
Källa: de Vylder, Stefan: Världens springnota (Ordfront)
Artiklen publicerad i politiken.se 14 januari 2010



Publicerad på www.fib.se 2010-03-04

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.