Utskriven 2017-03-30 12:42:27

Farsoter och furstliga krämpor
En läkande text om förödande epidemier, livsfarliga smittämnen, medicinska framsteg samt de högättades plågoris och prövningar

”Hela kroppen från huvudet till fötterna är översållad med ett otal sammanflytande koppor, som bränner likt eld. Ansiktet är svullet och vanställt, och svalget andas en härsken stank. Ur ögonen flyter tårar och var, ur munnen beständigt en skarp saliv, ur tarmarna rutten avföring, uppblandad med var och blod. Kroppen är förvandlad till en böld. Man ser inte längre en människa i den sjuke.”

(Leg läk E Z Munck af Rosenschöld (1775-1840) om den typiske smittkoppspatienten)

Under de sista skälvande 1400-talsåren fick lepra, pest och spetälska vika för ännu en ödeläggande epidemi här i Europa. Denna gång rörde det sig om en fruktad könssjukdom, kort sagt om en dåtida aids-pest.
    Farsotens namn var till en början nästan lika mångskiftande som himlens irrbloss och markens blomprakt. Länge talade man om spanska kopporna. Men även benämningar som venussjukan eller venuspesten, franzosen, ”mal francese”, neapolitanska sjukan och ”morbus gallicus” stod högt i kurs. I den brittiska övärlden drabbades man av ”greatpox”, hos oss i Sverige av pocker, och i latinska cirklar hemsöktes man av lues venera. En av de många ökända 1500-talspåvarna utlät sig harmset om ‘turkarnas sjukdom’, och sultanen kvitterade artigheten genom att lansera gisslet som ‘de kristnas’ speciella plågoris.
    Den vedertagna och vetenskapliga beteckningen är numera syfilis.
    Namnbricka och dopfunt tillhandahölls av den italienske läkekonstnären och poeten Gerolamo Fracastoro (1478-1553). I 50-årsåldern komponerade denne man en formfulländad lärodikt om den upproriske svinaherden Syphile, som av gudarna med rätt eller orätt (sannolikt med orätt), straffades med en ohygglig sjukdom. Detta märkliga Fracastoro-poem kom långt senare att ge upphov till den medicinska termen syfilis.
    Under 1490-talet och ett gott stycke in på 1500-talet härjades Europa och stora delar av Afrika epidemiskt av den nya farsoten. Dödsoffer skördades i parti och minut. Själva smittobegreppet höljdes alltjämt i ett fjärran töcken, men folk i gemen kände ändå till att spridningsvägarna var sexuella. Därmed hamnade den enskildes sexualdrift med ens på kollisionskurs med hans eller hennes självbevarelsedrift. Följderna blev vittgående: De gemensamma tallrikarna, dryckeskrusen, badbaljorna och inte minst sovplatserna förlorade plötsligt erövrad terräng och tvingades, bildligt talat, vika ned sig. Ja, på jämförelsevis kort tid ändrades vårt beteende. Enklast kan man säga att vi brådstörtat förvandlades till individer efter att tidigare ha varit flockvarelser med samfällda och kollektiva vanor och ovanor. På det sättet blev svinaherden Syphile med sina vidriga sår själva sinnebilden för en social revolution.
    Den personliga särprägel och individualitet som kom att utmärka Nya Tidens människor fanns det i praktiken nästan ingenting av under Medeltiden (ens i Europa). Vi stöptes om till jag, och även de trägnaste gängmedlemmar fann det säkrast att skola om sig till ensamvargar.
    De medicinhistoriker som numera kallas amerikanister menar att det var Christofer Columbus och dennes följe som importerade bakterier av märket ”treponema pallidum” (syfilis!) hem till Ferdinand och Isabella i Spanien våren 1493 i utbyte mot smittkoppor och mässling. Åtskilligt talar för den hypotesen. Men europeisterna reserverar sig med given automatik. De medger att bakterier av treponematyp visserligen följde med som lik i Columbi last, men att de icke desto mindre funnits i Europa sedan urminnes tider. Några tänkare stödjer sig rent av på 3 Mos. 15 i Bibeln (såvitt jag kan se utan att ha värst mycket på fötterna).
    Den nyssnämnde signor Fracastoro var århundraden före sin tid. I en berömd medicinsk essay, De contagione et contagiosis morbis (1546), lanserade han följande sensationella teori:

”Helt och hållet osynliga för våra mänskliga ögon finns i luften sannolikt vissa partiklar, som framkallar infektionssjukdomar. Genom att transporteras från en individ till en annan överför dessa partiklar ett lidande, som hos mottagaren antar exakt samma karaktär som hos givaren. Av de osynliga partiklarna finns lika många typer som det finns slag av infektionssjukdomar.”

Med dessa magistrala teser presenterade sig Gerolamo F i själva verket som medicinhistoriens första egentlige bakteriolog. Dessvärre skrev och talade han för hermetiskt slutna samtidsöron.

Smittkoppor, variola, har sedan urminnes tider varit ett av mänsklighetens hemskaste gissel. Enbart på 1700-talet avled uppskattningsvis 60 miljoner européer i denna farsot, och de rycktes bort under omätliga plågor.
    Den sjuke drabbades inledningsvis av hög feber, smärtor i korsryggen, sprängande huvudvärk, oavlåtliga andningsproblem och våldsamma frossbrytningar, vilket allt kompletterades med de typiska utslagen, kopporna, ungefär en halv vecka senare. Efter c:a fjorton dagar var krisen till ända och liemannen gäckad. Men den överlevande fick ofta ansiktet vanställt av missprydande koppärr, något som 1700-talets frejdiga porträttmålare vanligtvis inte låtsats om. Det håravfall som blev många koppsjukas lott kunde enkelt döljas med peruk, medan andra komplikationer var långt svårare. Dit hörde främst blindhet och dövhet. De som hemsöktes av ”svarta koppor” låg i praktiken redan i likkistorna, och i den koppvariant fått namnet purpura variolosa ansågs dödligheten vara hundraprocentig.
    Smittkoppsbekämpningens grand old man hette Edward Jenner (1749-1823), en samvetsgrann och verserad herre med läkarpraktik i Berkeley/Gloucestershire i sydvästra England.
    Traktens bondefamiljer skattade honom efter förtjänst och konsulterade dr ‘Ed’ med tillförsikt snarare än fruktan. Mångsidigheten var Jenners signum. Han spelade blockflöjt och altfiol och skrev naturlyriska dikter med titlar som Address to a Robin (rödhake). Även trädgårdsskötsel intresserade honom långt upp i åren. Det gjorde f ö också igelkottarnas vintersömn, paddornas fortplantning och gökfåglarnas bosättningar. Den blide EJ var ett med naturen. Däremot talade han ytterst ogärna till ett kvalificerat auditorium eller en förväntansfull publik; då knöt sig allt. Som preses i ”Jenner’s Society” brukade han stärka sig med lika delar konjak och opium inför sitt årliga högtidstal till de församlade. Tack vare den blandmedicinen släppte hämningarna.
    På sitt livs middagshöjd uppmärksammade Jenner dels att vanliga nötkreatur ibland drabbades av typiska smittkoppssymptom - ”kokoppor” - dels också att individer som blivit smittade av boskapen, ofta mjölkerskor, aldrig fick mänskliga smittkoppor, bara djuriska ko-diton. Den 14 maj 1796 tillverkade doktor Jenner ett vaccin av lymfan från en ko(kopps)smittad mjölkerska, miss Sarah Nelmas, och testade brygden på en åttaårig allmogegrabb.
    Experimentet lyckades helt och fullt. Alla svårare biverkningar uteblev.
    Några veckor senare upprepade Edward J vaccinproceduren, denna gång med smittkoppsvirus och med samma skrikande och livrädde 8-årspys i försöksstolen. Men på nytt stod gossen pall, och därmed fick kopporna lämna över mästarbältet till EJ och hans vaccin (av latinets ”vacca” som betyder ko). I ett antal tyska furstestater utropades 14 maj sedermera till nationell helgdag med anledning av det inträffade.
    En smula hårdraget kan man säga att dr Jenners historiska upptäckt representerar läkekonstens första egentliga triumf sedan tidernas gryning. Ända fram till 1700-talet hade yrkesverksamma läkare grovt sett gjort större skada än nytta med sina besynnerliga under- och dunderkurer mot alla världens åkommor. Först med den blyge cowboyen och naturälskaren från Gloucestershire randades en ny era.
    Sveriges Jenner lystrade till det imposanta namnet Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld (1775-1840) och var lika märklig som sin brittiske förlaga. Blott 11-årig inledde denne Munck sin akademiska karriär i Lund, som 15-åring försvarade han (på konstfullt latin) en avhandling om reumatism, vid nyss fyllda 17 avlade han filosofie magisterexamen, vid 18 avancerade han som kursetta till medicine doktor och 19 år gammal utnämndes han till medicine adjunkt. Den 23 oktober 1801 vaccinerade doktor Rosenschöld sin läkarkollega Gustav Beyers två barn mot smittkoppor och skrev i samma blink in sig i den svenska medicinhistorien. Bara halvannat år senare hade den godmodige och anspråkslöse Munck stuckit sin vassa konål i ytterligare drygt 2000 småttingar och belönades omsider med ”stora vaccinationsmedaljen i guld” (1813).
    Numera riskerar ingen att drabbas av smittkoppor längre. Farsoten är utrotad över hela världen och odlas på sin höjd i enstaka laboratorier och i så fall enbart av bakteriologiska krigsskäl.

Men tråkigt nog varar ingen glädje för evigt. Under åren 1830-1895 skördade koleran (cholera asiatica) ytterligare omkring 100 miljoner europeiska människoliv i sammanlagt fem världsomspännande attacker. Feber, uppkastningar, konstant diarré, intensiva krampkänningar i armar och ben och vätskeförluster i storleksordningen tio-elva liter/dygn är de karakteristiska symptomen. En dödlighet på uppemot 60-70 procent var sjukdomsregel snarare än undantag.
    Den plötsliga koleraepidemin i Paris 1832 är troligen den bäst kända på vår kontinent med sitt enorma manfall och sina orgiastiska utsvävningar, men flera metropoler drabbades nästan lika svårt. I Boken om San Michele (1929) skrev drottning Victorias livmedikus Axel Munthe om sitt älskade Neapel, där 1000 liv spilldes varje dag under farsotens sista 1800-talshärjningar:

”Människornas jämvikt rubbades. Som genom en obeveklig naturens lag slängde sig män och kvinnor i varandras armar, yra av lusta. Sedeslöshet och åtrå gavs fritt spelrum inför Dödens ansikte. Överfall på kvinnor tillhörde vardagen, och de anständiga fruntimren vågade sig inte längre ut på gatan.”

Till Sverige och Göteborg anlände koleran år 1834. Den förste som insjuknade (och dog) hette Anders Rydberg , en 52-årig sjöbuss, och följande morgon gick även sjömansänkan och parets tioåriga fosterdotter till de saligas boningar. Värst drabbades Jönköping som miste en sjättedel av sin befolkning, medan Vadstena förlorade åttondelen. I den mellansvenska småstadsidyllen Karlstad brann 90 procent av bostadshusen ner i juli 1865. Redan nästkommande vår härjades sedan denna pastorala stadsoas av en smittkoppsepidemi, vilken på sommaren (1866) åtföljdes av ett koleraangrepp - en tidig illustration till maximen att en olycka ”sällan kommer ensam”.
    Det var under sina expeditioner till först Egypten och sedan Indien, 1883-84, som den geniale läkaren Robert Koch lyckades identifiera ”kommabacillen” (även känd s koleravibrionen) och därmed magpestens yttersta orsak. Tack vare dr Kochs mikroskopiska upptäckt är koleran inte längre samma gissel som under svunna tider. Numera behandlas sjukdomen med vätsketerapi, salt- och näringslösningar plus tetracyklin; även lämpligt vaccin finns. På 1830-talet gned man in sin lekamen med brännvin, kryddade sedan med peppar, senap och terpentin och supplerade kuren med varma omslag och magpåsar innehållande kli, aska, havre och vetegroddar. Det får anses som ett mirakel att någon överlevde.
    Sjukdomar har oftast markerad klasskaraktär. Jag känner personligen inte till ett enda kungligt majestät eller en enda furste, som avlidit i fattigmansrötan kolera - men kan utan vidare räkna upp tonvis med syfilitiker i de europeiska palatsen, slotten och borgarna: Frans I, Ludvig XIV, Henrik VIII, ”Maria den blodiga” och, i blågula kretsar, Svante Nilsson Sture, Hemming Gadh och Karl XIII. Syfilis betecknades länge av de välborna som ‘den galanta sjukan’ och förbands med hög status och rikt kärleksliv.
    Lejonparten av våra svenska monarker fr o m Gustav Vasa har skilts från det jordiska till följd av hjärtattacker och fr a hjärnblödningar. Ytterligare tre gick hädan efter skottskador, varav nr II i dimman, nr III i maskeradsalen och nr XII i löpgraven, och den mest otursförföljde av dem alla fick ärtsoppan (eller troligare fisksoppan) spetsad med arsenik efter ett flyhänt initiativ av sin lömske brorshalva. Ulrika Eleonora dog i smittkoppor och Karl XI av cancer i bukspottet.
    Några av ”de våra” led alla helvetets kval på sitt yttersta. Gustav I Vasa, förste Oscar och Karl XV fick ett slut som ingen önskar ens sin värste fiende.
    Under 15-, 16- och ett gott stycke in på 1700-talet uppgick medellivslängden i Sverige och de övriga nordiska länderna till endast 30 eller obetydligt däröver. Nere på kontinenten var läget i stort detsamma. I dag är situationen drastiskt förändrad. Inte minst därför kan både Fracastoro, Jenner, Munken och Kocken fyra av lika bländande som triumfatoriska leenden högt däruppe i sin medicinska himmel.

Mats Parner



Publicerad på www.fib.se 2010-03-17

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.