Utskriven 2017-09-24 21:20:59

Montage: K Lindelöf

Gollum lever på Rosenbad

Politik handlar om makt. Det är en sanning som är lika ofrånkomlig som gammal. De som ägnar sig åt politik gör allt för att dölja detta självklara faktum. I en demokrati vill ingen ens erkänna att makten finns, än mindre att de själva efterstävar makt och inflytande över besluten som styr landet, kommunen, landstingen, föreningarna.
    Makt korrumperar. Det är en annan sanning som ingen på allvar kan ifrågasätta. Bevisen är övermäktiga; historien och dagstidningarna är fylld av dem. Makt har alltid korrumperat så länge civilisationerna har funnits, från den grekiska stadsstaten över romarnas senat fram till våra dagars mer eller mindre demokratiska parlament.
    Och maktens lockelse är stark, den är förförisk och förmår förvrida huvudet på de flesta. Makten berusar och förvandlas ofta från att ha varit — och betraktats som — ett medel för att uppnå olika syften till ett mål i sig själv.
 
Torbjörn Nilsson har skrivit De omänskliga. Berättelser om politik, en modig bok om att makten korrumperar. (Weyler)  
    Makt förvrider människors medvetande. Den äter sig såsom en stekel in i hjärnan på de som makten har eller som trånar efter att erövra den. Ingen har väl skildrat makten lika naket och tydligt som Niccolò Machiavelli i sin ”Fursten”.
    Det politiska livet i Sverige har under de senaste tjugo åren förändrats radikalt, den har bytt skepnad på ett så genomgripande sätt att vi numera inte ens längre reflekterar över det. Den representativa demokratin kräver ideologier, den kräver partier som tydligt profilerar sina utgångspunkter och bygger på den nödvändiga förutsättningen att människor engagerar sig och tar ställning.
    När riksdagspartierna förlorade kontakten med de folkliga rörelserna som en gång var själva ryggraden och stommen i det svenska politiska livet, när roten höggs av och medlemmarna — de berömda ”gräsrötterna”, det vill säga du och jag — i partierna slutade vara en del av politiken, uppstod även i Sverige en ny politisk klass.
    Idag har vi ett toppskikt av styrande som inte längre har markkontakt, som förlorat väljarna och sympatisörerna ur sikte; en elit som egentligen enbart lever sina liv innestänga i en kuvös där luften är tät av maktstinnhet och girig makthunger. De umgås bara med varandra, de ser enbart verkligheten genom mörktonade bilfönster och uppifrån talarstolar. Makten i Sverige är, som bekant, koncentrerad till en liten ö. Den heter Rosenbad.
    Förändringen har varit radikal, skrev jag. Idag minns vi inte ens längre alla affärer, alla skandaler, de många avslöjade korruptionshärvorna och alla myglare som fått stå nakna i den granskande journalistikens vassa ljus.
    Vi har vant oss. Vi tycks helt enkelt ha accepterat — eller resignerat inför den självklara sanningen — att politiker är en särskild sorts människor som lurar, bedrar och använder alla till buds stående medel — olagliga såväl som smutsiga — för att erövra den makt de alla åtrår lika hett och smärtsamt som Gollum längtar efter att återerövra ringen i Tolkiens mäktiga epos.
    När den politiske journalisten Torbjörn Nilsson nu ger ut boken ”De omänskliga. Berättelser om politik” tjänar den som en skrämmande påminnelse om hur det politiska spelet spelas, och om hur reglerna har satts ur spel. Det handlar inte om att högern är korrupt. Det handlar inte om att socialdemokratin är det maktfullkomliga partiet. Det handlar om hur alla politiker befinner sig i en annan verklighet än vår, och om hur de accepterat en kultur som bygger på fifflande och myglande, på smutskastning och förtalskampanjer och andra djupt ohederliga sätt att hantera sanningen.
    Tre enskilda fall lyfter Torbjörn Nilsson särskilt fram. Det är skandalen när en folkpartist — Per Jodenius — avslöjades med att under valrörelsen 2006 ha hackat sig in på det socialdemokratiska partiet interna intranät och på så sätt i förväg kunde serva folkpartiets ledning med uppgifter om vad SAP skulle göra, vilken strategi och taktik de avsåg använda — kunskaper och information är politikens viktigaste vara, den olja som smörjer hela maskineriet.
    Det är skandalen med de påhittade medlemmarna i SSU där högerfraktionen och EU-anhängarna inom ungdomförbundet ägnade sig åt att registrera en mängd ickemedlemmar som aktiva för att kunna vinna de avgörande valen och omröstningarna. Att pressen hakade på den skandalen berodde mycket på att SSU även fick ekonomiskt stöd för dessa högst obefintliga medlemmar.
    Den tredje exempelstudien behandlar hur de enskilda riksdagsledamöterna i de borgerliga partierna brutalt och bortom all demokratisk anständighet tvingades att rösta igenom den orwellska lagen om att svenska folket får avlyssnas när de talar i telefon och att deras e-post får läsas av FRA. De fick rösta mot sin personliga övertygelse; mot bättre vetande; mot folkopinionen. Partiernas linje var viktagare än de folkvaldas ståndpunkter, de var viktigare än den ganska entydiga folkviljan.
    Där finns en scen när Fredrik Reinfeldt, själv en gång nästan utdriven ur partiet av Carl Bildt, står upp och vrålskäller på riksdagsgruppen varav flera till en början vägrade att acceptera lagen. Med partiledarens fulla auktoritet och partistyrelsens bakom sig står statsminister Reinfeldt och trakasserar de enskilda ledamöterna. Han driver obevekligt och hänsynslöst igenom sin vilja. Han hotar, kejsarlikt, att avgå om de inte böjer sig för hans vilja.
    ”Jag kan ta allt”, skrek han, ”jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte acceptera att mina egna inte är med på det här.” och sedan spelade han ut sitt sista — det ultimata — triumfkortet. ”Statsministern hotade att avgå om de inte ställde upp”.
    Scenen är en skrämmande vittnesbörd om vad makten — och politiken — gör med människor. Reinfeldt hade tidigt beslutat sig för en ”mjuk ledarstil”, bitter av erfarenheterna då partiledaren Carl Bildt trakasserade honom hårt och obarmhärtigt. Men själv trängd, när han befinner sig i situationen att de egna tycks gå honom emot, ja då ryker alla ideal och grundläggande värderingar all världens väg, då tillgriper han just de tyranniska metoder han lovat sig själv att aldrig använda.
    Och det är kärnan, det verkligt viktiga och skakande lärorika i Torbjörn Nilssons bok, detta att han konkret och med tydliga exempel visar hur det politiska livet har eroderats inifrån, hur de moraliska värderingarna har urholkats och att de flesta av maktens män och kvinnor är beredda att ställa sig över lagen, anständigheten, hedern, etiken och strunta i vanlig hederlig medmänsklighet för att komma ännu litet närmre maktens magiska centrum och för att driva igenom sin egen vilja.
    Torbjörn Nilsson refererar även många sociologiska experiment och studier om mer grundläggande fenomen om mänskligt beteende — i grupp, i förhållande till auktoriteter, under press — och hur människor tenderar att förändras i herraväldets närhet. ”De omänskliga” är en skildring av hur perverterat och förvridet livet är i maktens kalla skugga.
    Det är en ovanligt viktig och modig bok i den debatt om det politiska livet som nästan avstannat sedan åttiotalet. Läs den! Det är avsevärt mer skrämmande och gastkramande läsning än varenda deckare och thriller!

Crister Enander
enander@kajen.com



Publicerad på www.fib.se 2010-03-26

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.