Utskriven 2017-08-23 11:49:25

Sötebröds- och Tycho Brahe-dagar

Postpåskläsning om 13-tal och fredagar samt om tandemparet ‘tur & otur’ - och i synnerhet om den tur som man konstigt nog påstås förtjäna ...

”Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba, huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna, huru striden utfaller, icke av de visa, huru de få sitt bröd, icke av de kloka, vad rikedom de förvärva eller av de förståndiga, vad ynnest de vinna, utan att allting för dem beror av tid och lägenhet.”
(Predikaren 9:11 i 1917 års Bibelöversättning)

När det hölls gästabud i Valhall en gång i tidernas gryning så hade, enligt tillförlitliga källor, exakt ett dussin asagudar tagit plats runt stora matsalsbordet och låtit sig väl smaka. Då sällade sig plötsligt provokatören Loke, ”ondskans och svekets gud”, till de övriga som nr 13 i askotteriet. Följderna kunde inte bli annat än olyckliga. Ja, hela galamiddagen slöt med att just nr 13 vid desserten lurade den stackars blinde Höder att skjuta sin egen bror, guden Balder, till döds med en förgiftad mistelpil.
    Sällskapet upplöstes därefter av fullt begripliga skäl under tårar.
    Hela det samtida asetablissemanget begrät sedan i veckor, månader och år denne ovanligt högt skattade gudoms tragiska bortgång med ett enda remarkabelt undantag: jättekvinnan Töck. För hennes skull tvangs den skjutne Balder stanna kvar i dödsriket livet ut.
    Som de flesta känner till upprepades det nyss relaterade dramat vid en annan tidpunkt och i ett helt annat bankettsammanhang, känt som ”den första nattvardsmåltiden”. Även då var man 13 runt bordet, tolv apostlar och en före detta sågverksarbetare, men nu med ärkeförrädaren Judas Iskariot i Lokes föga uppbyggliga roll. Efter den trettondes svek ägde Korsfästelsen sedan rum på en fredag, såvitt bekant en påfallande lång sådan.
    Mindre omtalat är att ett betydande antal medlemmar i Tempelherreorden hamnade bakom lås och bom fredagen den 13 oktober 1307 efter ett gemensamt initiativ av den galliske monarken Philippe IV och jourhavande påven Clemens V. Kort efteråt blev huvudparten av de fängslade tempelmännen rådbråkade och dödade i en sällsynt blodig våldsorgie.
    Det är alltså ingen slump att 13-tal och fredagar associeras med katastrofer, missöden, olyckor och prövningar än i dag; historiskt sett är marken väl beredd. Till detta skall läggas att just den 13:e i månaden infaller något oftare på fredagar än på de andra veckodagarna under varje 400-årsfas (perioden för vår kalender). En viss B H Brown gjorde denna egenartade upptäckt redan 1933 och redovisade sina statistiska rön på sid. 607ff i ”Vol. 40” av American Mathematical Monthly . Jag står gärna till tjänst med detaljerade sifferuppgifter, om någon är intresserad.
    Emellertid har fredagen den 13:es olycksmonopol på goda grunder satts ifråga alltsedan skiftet mellan 1500- och 1600-talet. Felet, eller förtjänsten, är Tycho Brahes (1546-1601). Under sina sista skälvande dygn i livet fick nämligen denne ambitiöse ädling och hovastronom ett mycket känsligt uppdrag sig anförtrott av kejsaren Rudolf II nere i Prag: att ställa samman en komplett förteckning över kalenderårets alla olycksdagar.
    Danske Tyge skred till olycksverket med sedvanligt nit och listade inalles 32 s k Tycho Brahe-dagar. Under alla sina år på ön Ven i Öresund (1576-97) hade TB bistått hans majestät Fredrik II av Danmark med data av liknande slag. Sådana bestyr låg i tiden, och stjärnorna manade på. De 32 ofärdsdygnen i herr Tychos auktoritativa katastrofregister är ingalunda jämnt fördelade. Redan den 12 januari har sex TB-dagar passerat revy och den 18 maj hela tjugo. Sedan glesnar det till allas vår lättnad. Exempelvis har Tyge listat bara en enda olycksdag i juni resp oktober, den 6/6 och 6/10. Anmärkningsvärt är att den rödvite stjärnforskaren gärna klämde åt sexorna; även den 6 januari och 6 december bär etiketter med dödskalle.
    Av och till har man kallat den 13 oktober 1601 för den högadlige danskens egen Tycho Brahe-dag. Skälet är att Tyges (urin)blåsa uppges ha sprängts just då under omständigheter som, milt uttryckt, får anses häpnadsväckande.
    Närmare bestämt hade en baron Peter v Rosenberg inviterat både hovastronomen själv, dennes kejserlige uppdragsgivare och en hop andra dignitärer till en festmåltid ”with many drinks and toasts” i sitt hem den 13:e. Det åts och dracks nästan som på ett traditionellt askalas i Valhall. Därför kände Brahe allt eftersom ett pockande behov av att lätta på trycket, men han ansåg sig inte kunna lämna bordet före hedersgästen/kejsaren. Denna artighetsgest fick ödesdigra följder i så måtto att Tyges astronomiska bukhåla kom att inflammeras.
    Några dygn senare (24 okt.) avled han lugnt och stilla i Prag med sin hustru och fem av barnen samlade vid dödsbädden.
    Numera finns åtskilligt som tyder på att Tycho Brahe inte alls dog av sprängd blåsa … utan att han i själva verket förgiftades av kvicksilver och alltså blev kallhamrat mördad. Äkta makarna Joshua & Anna-Lee Gilder hävdar detta med eftertryck i volymen Heavenly Intrigue (Anchor Books 2005), och i nr 46/2009 av Läkartidningen återger professor Lennart Berggren viktiga delar av paret Gilders resonemang. Redan 1901 öppnades Brahes grav, och kvicksilverprover togs av hans stjärnmustasch. De värden som offentliggjordes var långt högre än de förväntade. På 1990- och 2000-talen har sedan nya mustaschanalyser gjorts upprepade gånger. Från danskt håll ansökte man nyligen om att få öppna graven igen, och en aning motvilligt har de tjeckiska myndigheterna gett med sig. Vi lever i ett spännande tidevarv!
    Enligt författarduon Gilder kan det inte vara någon annan än Tychos ärkerival och yrkesbroder Johannes Kepler (1571-1630), som är mördaren. Jag tror att det är falskt alarm. Ingen som har läst Arthur Koestlers Sömngångare (Tidens Förlag 1957) kan på allvar misstänka Johannes K för orent uppsåt och onda anslag.

Det finns många besynnerliga föreställningar om tandemparet ‘tur och otur’. En av de egendomligaste repeteras ideligen i våra dags- och kvällstidningars sportbilagor och lyder i sin enklaste form på detta sätt: ”Tur är något man förtjänar”. Frasen lanseras alltid lika trosvisst.
    Roar man sig med att ”googla” på denna harang, så blir antalet träffar inte mindre än 52.200 st (27 mars). Om påståendet däremot negeras och förvandlas till ett mer rimligt yttrande - ”tur är inte något man förtjänar” - så får man typiskt nog inte en enda träff. Googlar man slutligen på satsen ”otur är något man förtjänar”, så inskränker sig träffarna till futtiga 7 st och då vanligen i ramsan ”tur och otur är något…”. Uppenbart är att turen värderas betydligt högre än oturen, i varje fall i idrottssammanhang och av sökmotorn Google.
    Männen och kvinnorna i 52.200-gruppen inbillar sig, helt skamlöst, att tur är något som går att erövra. Tränar man stenhårt, kämpar helhjärtat och går in för sin uppgift med en aldrig sinande energi, så börjar Lyckans gudinna plötsligt att le som på beställning. Så tänker de 52.200, men det är självfallet nonsens; korten har blandats bort. På ett omedvetet plan åsyftar man rimligen något helt annat än det som påstås: nämligen att uppoffrande träningsflit, överlägsen lagmoral, orubblig stridsvilja, o s v, ökar ens chanser att nå framgång/medgång (givet att gud är god och världen rättvis). Med tur och otur har detta ingenting att skaffa. Bondröta är i det väsentliga en följd av tillfälligheters spel och slumpens inverkan.
    Tur har den som oförmodat kammar hem en storvinst på trubaduren Carl Michaels lotteri eller på Europatipset, måltipset, poängtipset, stryktipset, joker etc, etc. Tur har jag, om någon ringer upp mig och vördsamt anhåller om att, gratis, få städa min lägenhet varannan fredag under den närmaste 30-årsperioden - och tur har jag också om vädergudarna står mig bi under semestern och om Alexander Lukas gör mig sällskap på färden. Då bleve det idel sötebrödsdagar för min del, både på Ven, nere i Prag och alla andra ställen.
    Tur och otur kan vi bara påverka högst marginellt och då på en trivial nivå (exempelvis genom att köpa penninglotter, om vi faktiskt har ambitionen att vinna en hacka; blottställd och lottlös står man sig givetvis slätt och lär inte kapa åt sig ett rävöre).
    Lördagen den 20 mars blev cirka 100.000 inbyggare i Karlstad med omnejd plötsligt berövade sitt kranvatten helt apropå. Systemet hade gått i kvav. Teknikerna lät till en början meddela att vattnets återkomst ”i sämsta fall” kunde dröja en hel vecka. Givet detta skulle det ha blivit oss en kortvarig men hälsosam erinran om livsbetingelserna för miljoner och åter miljoner i tredje världens länder - men det hade icke desto mindre varit gemen otur. Sju H2O-fria dygn är inget att stå efter. Men ändå påstår de valda ombuden för 52.200-kartellen med en dåres envishet att det scenariot hade varit helt i sin ordning. Tur (och därmed otur) är ju något man ”förtjänar”.
    På vilken grund hade alla vi infödingar i Karlstad gjort oss förtjänta av en helt torrlagd vecka? Inte ens en inhyrd vågmästare torde nöjaktigt kunna besvara den frågan.
    ”Tur och otur brukar alltid ta ut varann i det långa loppet”, försäkrar man också med näst intill monoman envishet i sportbilagorna. Intimt besläktat med det utlåtandet är följande: ”X har på sistone haft idel motgångar och förtjänar därför en gnutta tur den kommande säsongen.” I vare sig den ena eller andra satsen finns någon tanke värd namnet. Idrotten är inte rättvis (minst av allt så!), och världen utanför arenorna är det sannerligen inte heller.
    Verbet ”förtjäna” tillhör f ö de mer intrikata och motspänstiga. Det kan användas både positivt och negativt, vilket följande exempel visar: (i) ”I sin egenskap av grävande murvel har Y gjort så briljanta insatser att han/hon förtjänar både Guldspaden och Stora Journalistpriset” resp (ii) ”Med Z:s gedigna brottskarriär i åtanke förtjänar han (kvinnor är mera sällan yrkesförbrytare!) att få skaka galler de kommande sex åren.” I dessa exempel lägger vi märke till att både Y och Z handlade subjekt, låt vara att deras gärningar i alla avseenden är diametralt åtskilda.
    Emellertid kan även den handlingsförlamade förtjäna enligt det gängse språkbruket: ”Har man ett utseende som W, så förtjänar man att utses till Miss Universum”, påstod man gravallvarligt i en redaktionsruta i gamla Bildjournalen (nr 22/1963). Det gjorde man trots att W bara högst marginellt kunnat påverka det utseende hon begåvats med. Som ett ‘handlande subjekt’ kan W definitivt inte klassificeras. Likafullt ansågs hon förtjäna en, för henne, åtråvärd titel.
    Själv skulle jag aldrig använda språket på det här viset. En förtjänst bör föregås av handling!

I mitt väl använda synonymlexikon har ‘tur’ belönats med hela tio utbytesord: slump, mirakel, lycka, lyckträff, röta, Fortuna, änglavakt, fluns, flax och flyt. Med oturen är det sämre beställt; där hittar man bara en tilltufsad fyrklöver: missöde, olycka, hemsökelse och motgång. Själv fick jag häromveckan den något indiskreta frågan om jag är en person med tur eller otur. ”Dessvärre med otur”, svarade jag prompt och vidareutvecklade därefter ämnet: ”Eftersom jag är en kroniskt opraktisk natur och vida mer intresserad av, exempelvis, personaltätheten vid de offentliga badinrättningarna i 1200-talets Paris än av betalkort, datorer och motorfordon, så får jag automatiskt problem med vad August Strindberg på sin tid kallade ‘makterna’. Det betyder i sin tur (!) att jag dagligen och stundligen tvingas kämpa, kämpa mot just övermakten.”
    ”Dock kan oturen i viss mån neutraliseras”, fortsatte jag. ”T ex undviker jag medvetet att flyga i förvissning om att aeroplanet omedelbart skulle störta eller utsättas för attentat med mig som passagerare. Genom min flygvägran slår jag ett slag både för miljön och för klimatet. Men den verkliga poängen är att jag räddar hundratals presumtiva medresenärer från både terrordåd och haverier varje gång som jag föredrar landbacken framför hetluften, dvs i princip dagligen.”
    ”Den räddningsinsatsen vill jag gärna ta till intäkt för en viss långsiktig optimism!” avrundade jag. ”Och f ö tror jag inte ett ögonblick att det var Kepler som förgiftade Tycho Brahe.”

Mats Parner



Publicerad på www.fib.se 2010-04-05

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.