Utskriven 2017-03-30 12:38:45

Följande text är ett utdrag från kapitel 10 (s. 142-145) i Ramzy Barouds bok My Father Was A Freedom Fighter: Gaza’s Untold Story.

Vilken hand skriver du med?

Skolorna i vårt flyktingläger var stängda under längre perioder, liksom skolorna över hela Gazaremsan. Under en av dessa typiska, skolfria mornar tog mina bröder och jag sovmorgon. Min mor skulle just titta på en tidig morgonrepris av MacGyver, en amerikansk teveserie som gick på jordansk teve. Ibland bad hon mig läsa undertexterna, men den där morgonen nöjde hon sig med att utan mina kommentarer se MacGyver, han som förvandlade obetydliga vardagsföremål till imponerade uppfinningar som förvillade hans motståndare. Min far letade fram kanalen medan min mor gick i väg för att göra morgonte.

Oväntat väcktes jag av en stor känga som trycktes mot mitt ansikte. Mina äldre bröder var synnerligen jobbiga, men att kliva på mitt ansikte medan jag sov var för grymt till och med för dem. När jag vaknade såg jag en svärm av soldater i huset som lutade sig över mig. De bröt upp dörren till huset, gick tysta in och letade sig fram till sovrummet där mina bröder och jag låg och sov. Anwar sov djupt och vaknade först när två soldater våldsamt började sparka på honom och hans madrass.

Min mor kom rusande från köket i tron att kaoset berodde på ett morgonbråk mellan hennes fem söner men fann en israelisk militärenhet som satte handklovar på hennes barn och drog ut dem på gatan. Händelsen hörde till sedvanligheterna. Soldater stormade ofta in i människors hem och bröt armar och ben på män och pojkar för att sända ett klart budskap till resten av kvarteret att samma öde väntade om de fortsatte med sin intifada [arabiska för uppror].

Min far talade bra hebreiska, vilket han hade lärt sig under de år han gjorde affärer i Israel. Min mor talade ingen hebreiska alls, men även om hon hade gjort det skulle hon inte ha kunnat artikulera en enda begriplig mening. Efter en kort paus fick hon ur sig ett vrål och hon skrek till en av dem: ”Jag ber dig, soldat. Mina söner låg och sov. De har inte gjort något fel. Jag kysser dina händer, bryt inte deras armar. Jag ber dig, må Allah återlämna dig till din familj oskadd. Hur skulle din mor känna sig om någon kom för att bryta armarna på hennes barn? Å Allah, kom till min undsättning. Mina barn är det enda jag har i detta liv. Å Allah, jag växte upp fattigt och föräldralöst och jag förtjänar inte detta.”

Till en början brydde sig soldaterna inte om min mors vädjanden och svarade bara med ett ”hålla käften och gå in i huset”. Men hennes skrik väckte de andra kvinnorna i kvaretets uppmärksamhet, vilka tjänade som det första försvarsledet under sådana omständigheter. Kvinnorna i kvarteret samlades utanför sina hus, de skrek och ropade när soldaterna ställde oss på led mot vägen och tog fram sina klubbor. Sedvänjan var att soldaterna valde ut en person som de skulle slå och frågade denne ”Vilken hand skriver du med?” innan de bröt den, följt av den andra armen och därefter benen.

När soldaterna frågade en av mina bröder samma illavarslande fråga omvandlades min mors vädjanden till oförståerliga rop samtidigt som hon föll till marken och hårt greppade en av soldaternas ben. Soldaten försökte ta sig fri medan två andra kom till hans undsättning och de slog den sköra kvinnan gång på gång i bröstkorgen med kolvarna på sina maskingevär samtidigt som min far klämde in sin kropp mellan den arga soldaten och den desperata modern.

Våldsamheterna (framför allt då det verkade som om min mor höll på att drukna i allt blod som forsade ut från hennes mun) hade givit grannkvinnorna mod att närma sig platsen och de kastade stenar och sand på soldaterna. Vad som de hade trott skulle vara en alldeles vanlig misshandel av pojkar hade gjorts till en kaotisk syn där kvinnor trotsade gevär och tårgas och glåpord från israeliska soldater, som så småningom drog sig tillbaka till sina militärfordon och försvann från platsen.

Tack vare min mor lämnades våra ben obrutna den dagen, men till ett pris. Hon var mörbultad och blödde. Hennes bröstkorg var illa åtgången och flera revben brutna. Hon fördes illa kvickt till ett lokalt sjukhus och låg handlingsförlamad i flera dagar. Hennes hälsa försämrades till läkarna på Ahli-sjukhusets häpnad, som hoppades på en slutlig återhämtning. Några dagar senare upptäckte läkarna att min mor hade multipelt myelom. Tydligen hade hon varit sjuk ett tag, men hennes sjukdom förvärrades av den våldsamma händelsen, vilket gjorde hennes prognos dyster.

Med detta meddela hon familjen att hon ville dö hemma, för det var ändå ingenting som lokala sjukhus utan nödvändig utrustning kunde göra för att hjälpa henne. Min far ville inte ens veta av det. Men hur behandlar man en cancersjuk med brutna revben, utan sjukförsäkring, med ont om pengar och i ett område som är lamslaget av bombningar, utegångsförbud och dagligt våld?

Odysséen

Min far använde vad som återstod av familjebesparingarna för att få min mors aggressiva sjukdom behandlad. Han hyrde en taxi som körde dem till kliniker, sjukhus och apotek. De dagar då storstrejker utlystes var de tvungna att promenera, ibland i timmar. De var ofta borta och när de återvände var de utmattade. Min mor brukade kasta sig på sängen och min far brukade under långa perioder dela sin tid mellan att hosta och att gråta.

Men min mor blev ännu svagare och efterhand kunde hon inte ens röra sig utan att uppleva svår smärta. Mina föräldrar beslutade sig för att de inte längre kunde lämna oss ensamma i vårt kvarter, som hade blivit ett väldigt farligt område, därför skickades vi i väg till ”säkrare” platser — släktingars hem, vänner och (vid ett tillfälle) en liten hydda mitt i en fruktträdgård som saknade rinnande vatten, elektricitet och med den ständiga rädslan för att bli upptäckta och kanske mördade av israeliska soldater.

Mina två äldre bröder skickades i väg för att bo hos en vän nära Gaza City medan jag och mina två yngre bröder lämnades i hyddan i fruktträdgården. Min mor låg på sjukhus i Gaza City och mina far delade sin tid mellan oss och henne. Varje gång han kom bar han påsar med bröd, äpplen, bananer och vatten och vi sprang för att möta honom. Hans nyheter blev allt värre. ”Er mors öde ligger i Guds händer”, löd hans ofta upprepade medicinska bedömning. Till slut bestämde hans sig för att ta henne till Egypten för att hon skulle behandlas på Palestinasjukhuset i Kairo. Zarefah spjärnade emot. Hon sa till honom att hon hellre ville dö i sitt hus i flyktingslägret, men han vidhöll att det fortfarande fanns hopp och att han inte skulle ge upp förrän hon tagit sitt sista andetag. De åkte till Egypten tillsammans med mina yngre bröder. Mina äldre bröder och jag fick flytta till ett litet rum ovanpå taket på en byggnad i Deir al-Balah. Vi hade ingen telefon och pengarna tog snart slut. Två månader senare återvände mina föräldrar.

Bilen nedanför

Jag väcktes av en vän som med en dyster röstsa att mina föräldrar var hemma. Han ville utveckla, men jag gav honom ingen chans utan kastade täcket åt sidan och sprang bort för att vinka till dem från taket. Min far stod bredvid en bil med öppet flak samtidigt som han omfamnades av grannar. Inuti bilen fanns en kista inlindad i en palestinsk flagga. Det var min mor. Min far kom kort därefter upp på taket. Han kramade oss och vi grät allesammans. Han gav mig en liten plastpåse fylld med småsaker som min mor hade köpt till mig i Egypten. ”Hon sände er sin kärlek och många pussar”, sa min far. Jag gömde gåvorna under min madrass och följde med resten av flyktinglägret för att begrava henne.

Nuseirat hade utegångsförbud och den israeliska armén gick med på att låta henne begravas under förutsättning att bara den närmsta familjen var närvarande och att det hela skulle bevakas av israeliska soldater. Vi kom fram till kyrkorgården bärande på kistan och Zarefahs mor Mariam kom kort därefter till kyrkogården, skrikande sin dotters namn. Vi började gräva, men grannar som tittade ut genom sina fönster insåg kvickt att Zarefah hade dött och höll på att begravas. Min mor var en omtyckt granne. Hon var framför allt älskad bland lägrets äldre kvinnor, som Zarefah behandlade med gränslös godhet. ”Allahu Akbar”, genljöd en röst som kom från ett av flyktinghemmen. ”Um Anwar har dött” ropade en annan. Inom några minuter ekade ”Gud är stor”-rop över lägret. Folk kom från alla håll med palestinska flaggor i händerna — kvinnor, barn, äldre män och kvinnor samt ungdomar, alla gick de in på kyrkogården. Flyktingar var ursinniga över att den stackars kvinnan skulle begravas efter militärens order och att hon ända in i graven följdes av ockupanternas ögon, deras gevär, stridsvagnar och en militärhelikopter som svävade ovanför. Ungdomar började kasta stenar och soldater svarade med kulor och tårgas. Men folket var inte lätt att skingra denna gång. Tusentals av dem såg till att Zarefah skulle få skiljas från denna jord och stiga in i Paradiset i vänners närvaro, bli behandlad som en martyr ska behandlas. Samtidigt som en ambulans körde några av de skadade till den lokala kliniken sänktes Zarefah ner i marken under sånger och Koranverser, som reciterades av alla. ”Allahu Akbar”-rop blandades med jämmer och böner från folkhopen, ljudbomberna, tårgasen och helikoptern som svävade ovanför. Min mor var 42 år gammal när hon dog.

Källa: http://www.tlaxcala.es/pp.asp?reference=10397&lg=sv

Finns även på engelska och franska.



Publicerad på www.fib.se 2010-04-29

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.