Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Folket i Bild/Kulturfront — en historia

Av Erik Wijk
i Ordfront Magasin 2/91

I

I augusti 1971 spreds en liten svartvit affisch över landet. Upp på väggar och anslagstavlor, in i boklådor och affärer, ned i brevlådor, ut på arbetsplatser och runt om i olika föreningar hamnade en bild på Gunnar Sträng med myndig min och sluten mun åtföljd av rubriken: "TALA ÄR SILVER, TIGA ÄR GULD!"

"För dem som bestämmer ja", fortsatte detta upprop som spreds i 85,000 exemplar och uppmanade folk att stödja den nya tidningen. "Folket i Bild/Kulturfront vill bli en tidning för det läsande och skrivande svenska folket ... Den ska vara en läsbar och läsvärd tidning med reportage i ord och bilder, noveller, följetonger. Den ska också ha nyhetsartiklar, konsumentupplysning, sport m.m. Folk i produktionen ska själva kunna medverka."

Det var gamla Folket i Bild, som utgavs 1932-62 och under sin storhetstid hade en upplaga på över 200,000 exemplar spridda av nära 10,000 arbetsplatsombud, som var den stora förebilden. Men den nya tidningen skulle inte bara bli en folklig populärtidning, den var också präglad av tidskriften Kulturfront som utgavs 1936 och där framstående författare och konstnärer hade enats kring den antifascistiska kampen.

Den nya tidningens enande paroller var: Försvar för yttrande- och tryckfriheten, För en folkets kultur och Antiimperialism. "Kring de tre målsättningarna kan människor ur olika partier enas."

Tidningen skulle ägas och styras av en ideell förening där var och en som stödde parollerna och betalade 250 kronor kunde bli medlem.

Uppropet avslutades med en uppräkning av det hundratal personer som hittills satsat pengar på projektet. Det var en förbluffande bred samling varav flertalet var kända kulturpersonligheter.
— Folket i Bild/Kulturfront var förmodligen den största enande gestalten sedan kriget, säger Leif Zetterling som var en av tidningens grundare.

Folkhemmets söndervittring i slutet av sextiotalet hade tillsammans med Vietnamkriget och omfattande vilda strejker skapat ett stort vänsteruppsving som efter att 68-febern gett vika för ett mer metodiskt politiskt arbete blivit ett allvarligt hot mot makten.

Från maktens håll ropades på motåtgärder i form av inskränkningar i yttrandefriheten. Industriförbundet föreslog lagstiftning mot "ekonomiskt förtal" i syfte att förhindra obekväm journalistisk kring arbetsfrågor. Sveriges Radio lät förhandsgranska misstänkt vänstervridna program.

Proteatern upplöstes av Riksteatern. SAF diskuterade internt hur man skulle få kontroll över opinionsbildningen.
Det var Jan Myrdal som i detta skede tog initiativet till en ny tidning: "När jag kom hem årsskiftet 1970-71 efter att ha bilat ner till Indien, Pakistan och Iran blev jag själv klar över hur tvingande denna nödvändighet var. Angreppen på yttrandefriheten hade ökat i takt med de tilltagande sociala spänningarna." Samtidigt försämrades även Myrdals egen position på Aftonbladet där han var krönikör.

Tillsammans med Sture Källberg, Jan Stolpe, Carl Henrik Svenstedt, Leif Zetterling och andra diskuterade Myrdal fram tidningens form och principer. En öppen arbetsgrupp bildades och genom kedjebrevsmetoden spreds planerna till vida kretsar. Från juli 1971 hyrde de en källarlokal vid Kungsholmstorg och sekreterare anställdes med hjälp av insamlade medel. Ett provnummer i tabloidformat snickrades ihop för att användas vid fortsatta diskussioner.
— Idén med en vettig populär veckotidning var efterlängtad inte minst i en tid då vänstern mest höll på med små bulletiner för de närmast sörjande. Man samlades kring någonting som kunde nå ut, berättar Göran Palm som var med i uppbyggnadsskedet.

Inom FiB/Ks ramar kunde alla enas. Partitillhörighet hade ingen betydelse. Samtidigt gav parollerna stadga och mening åt projektet. Det skulle bli en "massspridd populärtidning" som kunde konkurrera med Åhlén & Åkerlunds vulgärpress. En tidning för folket, ägd av folket — åtminstone i princip, ty de intellektuella och akademiskt utbildade kom att dominera ända från start.

Vid den konstituerande stämman 6 november 1971 hade föreningen redan ett tusental medlemmar och 350.000 kronor i insamlat kapital, en imponerande summa vid denna tid. Först nu skrevs stadgar och bildades styrelse — under förberedelserna hade man velat ha maximal arbetsfrihet.
Den årliga vårstämman blev högsta beslutande organ och la fast riktlinjerna för tidningens innehåll. Anställda journalister skulle under det löpande året kunna arbeta fritt inom dessa ramar. Vid oenighet eller viktigare frågor avgjorde styrelsen. En redaktionskommitté bestående av några styrelsemedlemmar samt journalisterna bildade en länk mellan redaktion och styrelse och var behjälplig i redaktionsarbetet. Alla förtroendevalda arbetade oavlönat.

Journalister och administratörer anställdes, i första redaktionen ingick Jan Guillou, Lars Pettersson och Jan Stolpe. Ett gammalt skolhus i Solna utanför Stockholm, Haga skola, hyrdes för 500 kronor i månaden och blev fibbarnas högborg under de första åren. Första numret kom ut i januari 1972 och sedan dess har tidningen kommit var fjortonde dag utan andra avbrott än för sommar- och juluppehåll.

Tidningen blev i magasinsformat (en dryg A4) på 32 sidor. Jag läser och tittar i dessa tidiga nummer. Något liknande existerar inte idag. Ta t ex ledaren som, på centerpartisten Rune Lanestrands förslag och till proffsjournalisten Jan Guillous förfäran (Guillou har för övrigt inte velat ställa upp på intervju), skrevs av vem som helst som kände sig manad. Eller serien "Dagbok från jobbet" i samma anda. Detta samsades med proffsreportage om arbetsplatser, byråkrati och politik, ofta med en avslöjande ambition.
På "Vardag"-sidorna kunde man förutom insändare och notiser få rådgivning från FiB-juristerna, finna en brevvän eller hitta en ledig plats i något kollektiv. Redan i andra numret kom första följetongen, Fia i folkhemmet av Anna-Lisa Bäckman, och på hösten började P C Jersilds Stumpen som skrevs direkt och löpande för FiB/K. Noveller och dikter förekom flitigt och i dessa första årgångar finner man många av landets ledande pennor: Göran Sonnevi, Sara Lidman, Folke Fridell, Lars Gustafsson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Folke Isaksson, Sven Delblanc etc. etc.
En viktig del var alla serier med äldre eller utländska författare i de realistiska och radikala traditionerna. Mycket litteratur från tredje världen presenterades för första gången för svensk publik. Det fanns även ett uppslag för barn liksom ett bildkorsord.

Alltsammans illustrerades av förstklassiga konstnärer och fotografer. Marja Ruta, Lena Cronqvist, Sven Ljungberg, Peter Dahl, Ulla Wennberg, Håkan Nyberg, Gun Kessle och Peter Tillberg bland de förra. Sune Jonsson, Stig T Karlsson, Gunnar Smoliansky och Jean Hermansson bland de senare. Även här fick traditionen stor betydelse, inte minst Rune Hassners flitiga introducerande av olika fotografer och bildtidningar.

Upplagan steg snabbt till drygt 40,000 försålda exemplar varav en fjärdedel genom prenumeration.

Återstår två sidor: näst sista med Myrdals alltid luslästa och omdiskuterade Skriftställning och sista sidan med Bellman, den enda verkligt humoristiska sidan under dessa år.

FiB/K 9/73 som kom ut 3 maj 1973 tillhör Sveriges publicistiska såväl som politiska historia. Då briserade IB-affären genom Jan Guillous och Peter Bratts reportage i samarbete med den avhoppade IB-mannen Håkan Isacsson. Denna historia om den hemliga Informationsbyrån som bedrev åsiktsregistrering och samarbetade med Israel och USA är på en gång alltför välkänd och alltför komplicerad för att kunna behandlas utförligt i denna artikel. Låt mig bara citera lite ur en källa från "andra sidan", dåvarande rikspolischefen Carl Persson berättar i sina nyss utgivna memoarer, Utan omsvep, om hur han underrättade Palme om IB: "Han kom ut efter en stund, vi satte oss ned för oss själva på en bänk och jag visade honom vad som skulle stå i veckans FiB/Kulturfront. Palme blev som förstenad. Han tittade rakt framför sig, utan ett ord. Jag lärde känna Palme ganska bra under åren, var med honom i alla möjliga situationer, såg honom både överraskad, förvånad och tagen, men jag har aldrig sett honom så överrumplad som den gången när vi satt där på bänken i Folkets Hus."

IB-cheferna gick fria, artiklarna prövades aldrig i ett tryckfrihetsmål men artikelförfattarna fälldes för spioneri och hamnade i fängelse!

En annan absurd historia är att FiB/Ks upplaga från och med IB-avslöjandena började sjunka för att aldrig mer återhämta sig. För även om FiB/Ks rykte som orädd och avslöjande nyhetstidning grundmurades genom IB-artiklarna skrämdes även vissa läsare bort, de tyckte det var obehagligt med en tidning som blev utsatt för polisrazzior och avlyssningar och som grävde fram alltför djupa sanningar i det socialdemokratiska statsträsket.

FiB/K hade tagit sina första steg i den sköna konsten att tappa läsare.

Det började redan med uppropet. Gunnar Sträng framställd som symbol för överhet och pampvälde avskräckte gråsossar och arbetarrörelsefolk från att ansluta sig till FiB-fronten. Strängbilden var en klumpig obetänksamhet, men i tidningen förekom även många avsiktliga kampanjer mot pampvälde och oegentligheter inom arbetarrörelsen, vilket var besvärande för hederliga och lojala gråsossar.

Rune Lanestrand skrev ett inlägg till höstkonferensen 1974: "Nu måste ta mej fan FiB/K på allvar ta upp den ekologiska världskrisen i sina spalter." Skrivelsen lämnades utan beaktande — mest beroende på Lanestrands negativa syn på kärnkraft. Så försvann den person som hade kunnat göra FiB/K till en miljömedveten tidning. Lanestrand berättar att bland de stockholmska vänsterintellektuella som dominerade tidningen var industriromantiken mycket utbredd. Man märker inte miljöproblemen när man bor i stan, menar Lanestrand.

Den första stora vattendelaren kom i och med Vietnams slutgiltiga seger våren 1975. Efter att tidningen varit inriktad på USA-imperialismen i Vietnam skulle man nu kasta sig över den sovjetiska "socialimperialismen" i Östeuropa, framför allt då i Tjeckoslovakien.

I ett tal på stämman i Västerås den 26 april 1975 varnade Sture Källberg för ensidighet i den nya antisovjetiska linjen: "Den imperialism vi nu har den största anledningen att ta itu med är den svenska varianten."

Denna hållning fanns det inte utrymme för inom FiB-fronten. Jan Myrdal hade i några skriftställningar skrivit om Sovjets rovgirighet och det annalkande tredje världskriget och nu fick Källberg råskäll från alla håll för att han inte ville ägna sig uteslutande åt ryssfaran. Myrdal bröt personligen. Guillou tyckte Källberg var "pinsam".

I interntidningen Fibbaren uttryckte många medlemmar en oro över den hårdföra politiserande linje som kom i dagern. Även mer centrala personer ryggade tillbaka. Anders Ehnmark varnade för en "politisk riktning" och hamnade i onåd. Sture Källberg skrev att "sekterismen är livsfarlig för en enhetsfront, dess adelsmärke är självgodheten: vi vet bäst!" och lämnade FiB/K. Kerstin Grebäck, centerpartist och FiB/Ks organisationssekreterare sedan starten, lämnade styrelsen: "Vi har enats om att ge ut en tidning och som grund för vårt arbete har vi våra paroller. När nu kraven ställs om att vi ska ha en LINJE, att vi (föreningen) ska ta ställning, att styrelsen ska ta ledningen osv blir jag livrädd."

Sekteristernas frammarsch skrämde inte bara iväg de luddiga Sovjetvännerna utan också de VPK-are och andra som önskade se en mer nyanserad världsbild i tidningen. Tendensen stärktes allt mer och efter stämman i Uppsala 1977 kunde Bo Tengblad skriva: "Inom FiB/K anser vi att enhetsfronten har ett politiskt egenvärde och att den är nödvändig i den kristid vi lever i. Naturligtvis är vi inte SKPs enhetsfront. Ungefär så har jag sagt... Efter Uppsala har jag svårare att se folk i ögonen när jag påstår detta."

Under tiden hade de anställda journalisterna arbetat på att bredda och popularisera tidningen — att göra en professionell produkt som folk ville läsa. Jan Guillou som hade kritiserats av styrelsen för "dålig arbetsstil" och "negativ attityd till föreningsdemokratin" återkom som medarbetare 1978 med en serie intervjuer av svenska underhållare. Doktor Gormander och Lasse O’Månsson förde in lite humor i tidningen. Vilket inte hindrade att man drog igång och drev flera opinionsbildande kampanjer: om Tjeckoslovakien och Charta 77, om porr och prostitution, om alkohol- och drogmissbruk, om kunskap i skolan.
Sekteristerna var missnöjda: tidningen hade blivit för populistisk, började likna Åhlén & Åkerlund, journalisterna arbetade för självständigt. Diskussionen blev allt mer infekterad men fördes bakom kulisserna och hela tiden under ett oklart mumlande. I stället för att diskutera sakfrågorna centrerades frågan kring redaktionssekreteraren Mats Örbrinks vara eller icke vara.
Att schismen kulminerade just 1979 är inte underligt. Vietnam hade invaderat Kampuchea och avsatt Pol Pot, och i februari angrep Kina Vietnam, vilket alltsammans skapade stor spänning och frustration hos de slaviskt Kinatrogna fibbarna.

Det gällde nu mer än någonsin att hålla en riktig och fast linje. En extrastämma kallades in till december 1979 och chockade medlemmar fick bevittna hur maktspelet gick till i Stockholm. Den av styrelsen redan utsedda nya redaktionschefen Jörgen Widsell skrämdes iväg och ersattes av redaktören för Gnistan (SKPs organ) Stefan Lindgren. Föreningsordföranden Nils Gärdegård avböjde omval efter påtryckningar och den redaktion som under ett par år lyckats vända upplageraset sade upp sig.

Det var ett slag som både föreningen och journalisterna tycks ha förlorat. Sekteristerna segrade — och på bara två år tappade tidningen sedan hälften av medlemmarna och två tredjedelar av upplagan. Att statsstödshånande FiB/K 1980 blev kommanditbolag och därmed möjliggjorde för delägarna att dra av förlusten på skatten spädde på besvikelsen ytterligare.

De inblandade skyller nedgången på "tidsandan", men är inte idén bakom en enhetsfront att historien inte styrs av någon Världsande?

"Luften gick ur FiB/K" , så beskriver många händelserna kring decennieskiftet 79/80. Man hade smalnat av rejält, men det hindrade inte de kvarvarande spillrorna att ändå göra viktiga insatser på 80-talet. Fördelen med linjetänkandet är ju den envishet med vilken man driver de inmutade frågorna. Opinionsarbetet mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan blev en viktig hjälp åt Afghanistankommittén, en förening som senare trots sitt ämnes begränsning men tack vare sin öppenhet blev mycket större och bredare än FiB/K.

Kampanjen mot drogliberalismen var också betydelsefull på 80-talet, inte minst tack vare Nils Bejerot som blev krönikör från 1982. Behovet av ett starkt försvar och faran med fredsfostran var stora frågor, som drevs med framgång. Kampen mot flummeriet och ockultismen i allmänhet var däremot alltför dogmatisk för att bli övertygande. Fantasilös var även skönlitteraturen och nyrekryteringen av författare var obefintlig.

80-talet blev i stället SAFs årtionde. Genom förlagen Timbro och Ratio, den nya "högskolan" Cityuniversitetet, kvalitetscirklar på arbetsplatserna och en massiv opinionsbildning i press och etermedia skulle det svenska folket hjärntvättas enligt näringslivets normer. Kampanjen var så framgångsrik att högerns gamla lögner blev allmän sanning för såväl den socialdemokratiska regeringen, de fria intellektuella och den kritiska pressen. Facken splittrades, reallöneutvecklingen stannade upp och gamle Marx begravdes för femtisjunde gången.

En dag ringde SAF-direktören Sture Eskilsson till FiB/K för att hylla tidningen:
— Ni är en nationaltillgång! Vill ni ha pengar?
Fibbarna svarade efter en viss förvirring nej, men erbjöd SAF att köpa deras nya bok med Christer Landergrens jazzbilder.
— Ja visst, svarade Eskilsson, skicka en faktura, men skicka för helvete inga böcker!

SAFs försök att köpa goodwill även av FiB/K blev upptakt till tidningens motkampanj: artiklar av bl a Mikael Nyberg och Sven Grassman, samarbete med Dalauppropet och enstaka fackklubbar, anti-SAF-gala med stor uppslutning av författare och skådespelare, studiecirklar och en antologi, "Skrattar bäst som skrattar sist", som publicerades 1988. Det var en väckarklocka för delar av arbetarrörelsen, sprickan från början av 70-talet mellan FiB/K och gråsossarna var på väg att tätas.

Men sekteristerna var oroliga att FiB/K skulle förändras av närmandet till facket, berättar Donald Boström, redaktör 1985-89. Och eldsjälarna inom fackklubbarna tröttnade i sin tur på "rättshaveristerna" bland fibbarna.

Under hela 80-talet hade FiB/K skildrat den muslimska kulturen. Och när Palmeutredningen under Hans Holmérs ledning spårade ur i kurdisk förföljelse var tidningen en av de första kritiska rösterna. Intresset för palestiniernas kamp var ännu ett uttryck för tidningens engagemang i Mellanöstern.

Så när Radio Islams ansvarige utgivare Ahmed Rami 1988 gav ut sin grovt antisemitiska bok Vad är Israel? skyndade ledande fibbare, kassören respektive en styrelseledamot, till dess försvar. Först när undertecknad efter att ha läst boken och bevistat en av Ramis presskonferenser i ett debattinlägg visade på Ramis uppenbara och skriande antisemitism uppstod en debatt. Jan Guillou hade kurage nog att medge automatiken i sin och Fibbarnas ståndpunkt: eftersom Expressen, den sionistiska huvudfienden, skällde på Rami måste ju karln vara bra.

Nåja, det blev ju debatt, var då klavertrampet så farligt? Jo, det blev en stor prestigeförlust för FiB/K inte minst därför att Jan Myrdal själv trots två skriftställningar i ämnet inte kunde förmå sig till att erkänna svart på vitt att Rami var antisemit, utan ville få det hela till en fråga om Ramis yttrandefrihet, vilken ingen i FiB/Ks debatt, allra minst jag själv, hade ifrågasatt.

Stödja muslimerna genom att stödja Rami — vilken björntjänst!

FiB/K har idag reducerats till en klubbtidning för de kvarvarande sekteriserna. Tillkommer även några läsare som vill följa Myrdals och Guillous krönikor. Upplagan ligger runt 3000 exemplar. I höstas var man efter en förlorad strid om obetald moms tvungen att gå i konkurs, men tidningen fortsätter att utkomma med en enda anställd redaktör, Anders Lennartsson.

Så här vid avgrundens rand verkar det som de gamla parollerna, fortfarande riktiga och väsentliga, kan tilllämpas mer fritt. FiB/K tycks ännu inte ha stakat ut den "riktiga" linjen i den nya världsordningen. Anders Lennartsson vill vidare återupprätta det svenska reportaget. De knappa ekonomiska resurserna tycks vara hans största problem men han hoppas att högre instans ska tillerkänna FiB/K en dryg miljon kronor av inbetald moms.

II

Vid en första anblick kan FiB/Ks antiimperialistiska hållning tyckas ha varit helt konsekvent. Ett kraftfullt stöd för Vietnam under kriget mot USA hindrade inte att tidningen senare fördömde Vietnams angrepp på Kampuchea, styrelsen kunde rent av instämma i regeringens protest mot Kinas invasion av Vietnam 1979. Det hindrade heller inte att den antisovjetiska hållningen kring Tjeckoslovakien och Afghanistan var benhård.

Det är starkt gjort redan det, men en närmare granskning visar att antiimperialismen i FiB/K varit problematisk.
I Jan Myrdals diskussionsmaterial inför tidningens grundande hette det: "Det vore oförenligt med kravet på antiimperialism att ta ställning för ockupationen av Tjeckoslovakien, dock utgör USA-imperialismen idag huvudfienden." I det upprop som senare gick ut till allmänheten nämndes inte längre Tjeckoslovakien, vad som återstod var bara: "Det första kravet är: USA ut ur Indokina!"

Sture Källberg hävdade i den interna Sovjetdebatten 1975 att Tjeckoslovakien försvunnit ur parollerna för att "bredda enhetsfronten". Detta förnekades av de inblandade, men dokumenten visar att strykningen ägde rum, om än ej varför.

Mer otvetydigt är det faktum att det ockuperade Tjeckoslovakien överhuvudtaget inte existerar i FiB/Ks spalter förrän efter Vietnamkriget. Under tre och ett halvt års utgivning inte ett ord om denna sovjetiska ockupation av ett grannland. Rent komisk är den karta, betitlad "Inringningen av Sovjet", som i nummer 1/74 visar ett ynkligt litet Sovjetunionen omgivet av idel USA-allierade länder.

Ett undantag dock: en skriftställning 1974 om Kinas Sovjetsyn av Jan Myrdal. Anmärkningsvärt är att Myrdal blev refuserad av FiB/K så sent som våren 1975 för att han kallade Tjeckoslovakiens president Husak för landsförrädare. Efter Vietnams befrielse kunde Myrdal dock inleda ett formidabelt blixtkrig mot Sovjet. I skriftställning efter skriftställning slog han fast att "Sovjetunionen utvecklats till den mäktigaste och den mest rovgiriga av de två supermakterna; en stat som nu hotar oss precis så som det fascistiska Tyskland hotade oss 1937" liksom att "NATO behövs i Europa".

Ståndpunkten fick stor betydelse. Till tioårsminnet 1978 av ockupationen av Tjeckoslovakien lyckades FiB/K efter en omfattande kampanj samla in 120,000 namnunderskrifter i protest mot Sovjet.

FiB/Ks insats för Afghanistan har redan berörts. På 80-talet cirkulerade skämt om att det fanns styrelsebeslut på att det skulle vara minst en bild på afghanska gerillamän i motljus i varje nummer. Och faktiskt — i nummer 6/85 utlovas i prenumerationsrutan: "AFGHANISTAN i varje nummer av FiB/K".

De flesta fibbare menar att de iallafall undgick att heroisera afghanerna vilket ofta blev fallet med vietnameserna under FNL-åren. Det är riktigt att retoriken kanske inte var så floskulöst överdådig men åtminstone bildmaterialet hade ett skimmer av gerillaromantik över sig. Klart är iallafall att man undvek att problematisera motståndskampen i Afghanistan. Det är inte vår sak som svenskar att lägga oss i Afghanistans inre angelägenheter, vi ska bara stödja det nationella oberoendet.

Så resonerade man på den tidning som aldrig annars drog sig för att tala om vad som var rätt och vad som var fel i främmande länders utveckling.

Jag frågar mig bara vad man tjänade på att i det hundratal artiklar om Afghanistan som publicerades aldrig någonsin behandla det massiva amerikanska stödet till motståndssidan.

Kinas invasion av Vietnam den 17 februari 1979 blev en probersten som man formellt klarade av genom att i notisform ansluta sig till regeringens protest. Men notisen fick trängas med två spatiösa kommentarer som betonade Sovjets skuld, den ena med rubriken: "Det är Sovjet som skapat oron".

Nils Gärdegård, som gärna betecknar sig som "dumsnäll", var föreningens ordförande vid tillfället. Han undertecknade ett upprop i Dagens Nyheter som protesterade mot Kina, men det var tydligen fel sammanhang: "Det vart en oerhörd tystnad kring mig i flera dagar. Jag fick oerhört skarp kritik, vart uppläxad, och ordningsvakter kom hem till mig och förklarade vilken jävla stor skit jag var."

Om Sovjetimperialismen inte ägde existens i FiB/K före 1975 var USA-imperialismen nästan lika obefintlig därefter. Chile berördes endast med några enstaka artiklar under alla år och när man in på 80-talet inte längre kunde tiga om Centralamerika var det fortfarande Sovjet som var huvudfaran.

Så här lät det när Centralamerika först kom på tal: "Amerikanarnas stora problem är deras totala brist på politik i Latinamerika, De arbetar inte långsiktigt som Kuba och Sovjet"(nr 9/82). Eller: "Ett nytt Kuba i stället för ett fritt nationellt oberoende Nicaragua vore en katastrof"(11/82).
Först med exilchilenaren Patricio Salinas artiklar förmedlades senare en mer nyanserad bild av USAs inblandning i Latinamerika.

FiB-juristerna bildades i juni 1972. Förutom rådgivning i tidningen och i Hagaskolan, hjälp åt asylsökanden, studiecirkel- och seminarieverksamhet, utgivning av Tidskriften för folkets rättigheter och författandet av populärvetenskapliga skrifter om Anställningsskydd, Hyresrätt och MBL, ägnade sig de unga juristerna framför allt åt de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Genom en artikel i Dagens Nyheter i januari 1973 lyckades FiB-juristerna Ingemar Folke och Jan Sandegren dra igång en riksomfattande debatt om den dåvarande Grundlagsberedningen. Beredningens betänkande föreslog att de grundläggande fri- och rättigheterna skulle kunna begränsas genom vanligt riksdagsbeslut. Folke och Sandegren visade, med historiska paralleller till bl a eftergifterna gentemot Tyskland under andra världskriget, att förslaget i en krissituation kunde bli ett hot mot demokratin.

Debatten bidrog till att den slutgiltiga formuleringen i Regeringsformen begränsade riksdagens möjligheter till inskränkningar.

IB-affärens utveckling ledde till en vilja inom statsmakten att luckra upp meddelarskyddet. En ny tryckfrihetsutredning med bl a detta som syfte tillsattes den 4 januari 1974, samma dag som Jan Guillou och Peter Bratt åtalades! Denna utredning debatterades flitigt av FiB-juristerna men Ingemar Folke menar idag att det är osäkert på vilket sätt detta påverkade den senare utformningen av TF.

Förutom debatten kring grundlagen granskades i FiB/K alla sorters försök till strypning av debatt inom organisationer och massmedia. Ett särskilt pris utdelades varje år till nitiska censorer: FiB/Ks munkorg.

Tidningen har också sökt vidga tryckfriheten genom det egna journalistiska arbetet. Det material om svensk underrättelse och säkerhetstjänst (IB-affären var inte det enda) som FiB/K drog fram på 70-talet hade knappast publicerats i någon annan tidning. Och, som sagt, var förutom i specialtidskrifter har man regelbundet kunnat läsa om t ex palestiniernas kamp, kurdernas situation eller den muslimska kulturen?

FiB/K har också gett utrymme för många artiklar som stoppats eller stympats i övriga pressen. Det har de senaste åren ibland gått automatik i denna hållning: en refusering av DN har betraktats som garantistämpel för att en artikel är viktig och avslöjande.

Denna refuseringskult är lite olycklig eftersom den slår tillbaka mot tidningen själv. FiB/K är smått ökänd för sina märkliga refuseringar. Här går det mesta in så länge det håller sig längs de utstakade politiska linjerna, men diskuteras eller ifrågasätts dessa kan man vara ganska säker på ett returnerat manus. Det har varit lågt i tak hos FiB/K.

Vem kan finna en problematiserande Kinaartikel i FiB/K före Myrdals uppgörelse med Deng i nummer 18/85?
Leif Zetterling lämnade ett par bilder i början av 70-talet som behandlade miljöfrågor. Bilderna refuserades — "Nej, nej, inget överlevnadsflum!" — och Zetterling var inte välkommen tillbaka förrän på 80-talet.

Tidningen gjorde 1978 en enkät avsedd för publicering bland de första styrelsemedlemmarna: "Blev FiB/K vad du tänkt dig?". Rune Lanestrand sände in sitt negligerade miljöupprop från 1974 tillsammans med en kommentar. Enkäten publicerades aldrig.

Sture Källberg skrev en satir i slutet av 70-talet över några inkonsekvenser hos Myrdals förhållande till realsocialistiska stater. Det blev blank refus med motiveringen att det var "en provokation". Vilket det säkerligen också var, men borde det inte ha varit i FiB/Ks smak? Vilka meningsmotståndare har t ex inte Jan Myrdal lyckats provocera genom åren?

Två egna exempel: när jag ville utvidga antisemitdebatten och ifrågasatte inte bara Ahmed Rami utan även Jan Myrdals och FiB/Ks egen hållning fick jag tre inlägg refuserade på de mest fantasifulla och märkliga vis. När jag en annan gång blev ombedd att recensera en artikelsamling skriven av en verklig ärkefibbare valde jag att problematisera skribentens osjälvständiga tänkande varpå jag fick veta att min recension var olämplig och destruktiv och att en garanterad fibvän hade fått överta uppdraget.
Humorn är ett kapitel för sig inom FiB/K. Från och med provnumret har det ständigt klagats över bristen på humor men ingenting har hänt. I redaktionskommittén kunde det låta så här: "Bra manus det här, men är det inte lite roligt?" Jag tror bristen kan förklaras av att humor är politiskt svårhanterligt. "I styrelsen skojade man inte ostraffat", berättar Peter Gavelin som var ordförande 1976.

Situationen har dock förbättrats något på senare år: Robert Nybergs teckningar är humor på hög nivå, och i Johan Althoff har fibbarna fått en egen liten lustigkurre.

"Lägg märke till att det heter en folkets kultur — det var viktigt. Det skulle inte vara vilken folkets kultur som helst." Orden är Göran Palms. Han satt i redaktionskommittén de första två åren. Han redigerade också en bokserie för FiB/K, "I samtal med", som innehöll intervjuer med arbetare. Men serien lades ned, och inte enbart av ekonomiska skäl enligt Göran Palm: "De tyckte man mera skulle koncentrera sig på kämpande arbetare. Det var lite ryska statyer över det." Göran Palm hoppade av FiB/K och har sedan fortsatt med bokserien inom föreningen Liv i Sverige som arbetar under mottot "varje liv är värt att skildra".

Göran Palm menar att fibbarna stått för en auktoritär kultursyn. "Fibban ville ha ’det läsande svenska folket’ att ta emot den kultur som tidningen presenterade för dem."
Begreppet "folkets kultur" har aldrig klart definierats av fibbarna. I Myrdals principutkast från maj 1971 innefattar det "den djupa övertygelsen att detta läsande svenska folk egentligen föredrar Ivar Lo-Johansson framför utvikningsflickor".

Sture Källberg talade i en intern debatt från 1975 om fyra kännetecken för folklig kultur: ickekommersiell, begriplig, läraktig (av folket), humoristisk.

Lars-Åke Augustsson formulerade det sålunda 1980: "För en folkets kultur betyder mot den kultur som håller folket nere."

Ett begrepp som "folket" leder naturligtvis lätt ned i metafysiska fallgropar i synnerhet som tidningen, trots goda idéer som den öppna ledarsidan och serier som "Dagbok från jobbet", alltid skrivits och letts av en akademisk medelklass, vilket bl a medfört att FiB/Ks arbetsplatsreportage varit ansträngda. Paradexemplet är City-Östermalms-gruppen i Stockholm, bestående av en läkare, en filmare, en riksdagskvinna respektive en reklamman i vardande, som sändes till Jämtland för att skriva om arbetet på en kabelfabrik.

Detsamma gäller läsarna. En läsarundersökning från 1987 visade att den typiske fibläsaren var tjänsteman och bodde i Stockholm.

De arbetare som läst tidningen har ofta retat sig på det förment folkliga. En läsarreaktion från 1978: "Ni skriver om och för arbetare men på ett broschyraktigt sätt med mycket floskler. Ni slår upp saker som är självklarheter för arbetare."

Aktiva och journalister med egen arbetarbakgrund har berättat för mig om fibbarnas inställning till folket. Nils Gärdegård blev behandlad som "kusinen från landet" när han kom till Stockholm för att arbeta med FiB/K. Som populär föreningsaktiv i en yngre generation blev han 1977 vald till ordförande. Men ingen lyssnade på honom: "Det var de stockholmsintellektuellas världsbild och deras bild av människor som kom att prägla arbetet och där hade jag alldeles för stor respekt för dem. Jag var en svag ordförande." Det fanns en utbredd rädsla för vanligt folk: "Många var med i Fib för att känna samhörighet i ett slags utanförskap. Man var rädd för att vara ute bland de verkliga människorna."

Donald Boström bytte en gång fackförening från arbetar- till tjänstemannafack. Där kände han igen de ledande fibbtyperna från 80-talet.
— Det är småborgerliga, individualistiska personer. De har ingen förankring på arbetsplatser och behöver aldrig ta konsekvensen av en dålig tidning. Man måste byta ut hela ledningen för Fib om det ska bli någon förändring.

FiB/Ks kultursyn har varit normativ, det är till stor del en folkets kultur som den borde vara enligt fibbarnas ideal. Och inget större fel i det, denna militanta och politiserade hållning har många goda sidor. Problemet är istället den luddiga och hycklande självsynen. FiB/K har som Nils Gärdegård påpekar kört med falsk varudeklaration: det står att det ska vara en "massspridd populärtidning" när det i själva verket handlat om "en politisk litterär tidning på vänsterkanten utgiven av det här gänget som funnits med från början."

Det har blivit en allmän sanning att FiB/K varit ett organ för Sveriges kommunistiska parti, alltså det marxist-leninistiska förbund som bildades 1967 under namnet KFML och 1973 blev SKP. Riktigt så enkelt är det inte.
Många fibbare har varit SKPare eller sympatiserat med partiet. De har arbetat fronttaktiskt inom FiB/K, dvs med syfte att så långt som möjligt få FiB/Ks linje att överensstämma med partiets. Ett fraktionsmöte med partikamraterna inför varje FiB/K-möte för att koordinera besluten var det normala under 70-talet. Lars-Åke Augustsson tillhörde fraktionen på denna tid:
— Det är på sätt och vis en demokratisk rättighet att fraktionera. Problemet var bara att besluten blockerades på förhand.

Förutsättningslösa diskussioner i FiB/K omöjliggjordes alltså men några egentliga direktiv från partiet förekom inte. Man bör komma ihåg att SKP aldrig blev större en ett par promilles sympatier i riksdagsvalen — förvirringen och desperationen växte för varje val. SKPs hållning var oklar i många frågor och partiet hade inte någon utarbetad kulturpolitik. Det var kanske oftare FiB-frågor som blev SKP-frågor, än tvärtom.
— SKPs kulturarbete var ju Folket i Bild och Fria Proteatern, berättar Augustsson.

Snarare än någon formell eller direkt politisk koppling rörde det sig om en gemensam politisk syn. Jag har gått igenom SKPs eget organ, Gnistan, för 1976 och kunnat notera att hjärtefrågorna är de samma för de båda tidningarna: mot antistrejklagen § 32, mot Sovjet till stöd för Tjeckoslovakien, mot porr och prostitution, för yttrande- och tryckfrihet.

Jag anar här också en möjlig delorsak till att Chilefrågan så sällan förekom i FiB/K. Så här skrev dåvarande Gnistanredaktören Stefan Lindgren om Chilekommittén: "Det är inte första gången en antiimperialistisk rörelse splittras och likvideras av revisionister." SKP skulle i stället stödja Frente del Pueblo, "en motståndsorganisation som de chilenska marxist-leninisterna tagit initiativ till". Tvehågsenheten berodde säkert också på det rykte som cirkulerade om att Kina gett Chilejuntan ekonomiskt och moraliskt stöd.

Jag har i 1976 års utgivning av Gnistan hittat bidrag från ett tjugotal av FiB/Ks mer flitiga skribenter.

Men SKP är inte nyckeln till FiB/Ks historia eller ens dess avsmalnande. Under den stora konflikten 1979 kring tidningens linje fanns det SKPare i alla läger, kanske främst bland de som förlorade. Jan Myrdal tillhörde dem som kritiserade SKParnas beteende:
— Det jag skällde på dem för, det var att de icke uppträdde som enad fraktion utan att de bekämpade varandra i Fib, vilket var jävligt ödeläggande.

Är då Jan Myrdal själv nyckeln? Riktigt så enkelt är det inte heller. Det är visserligen sant att den grupp fibbare som uppfattade varje "mästarens" ord eller åsikt som en helig förkunnelse med åren blev alltmer dominerande, kvävande.

Det är egentligen inte så konstigt. De flesta aktiva fibbare var tjugo-trettio år gamla och kunde inte annat än se upp till Myrdal som blev politiskt medveten redan under andra världskriget, hade en bredd i sin bildning som få kunde tävla med och därtill ägde en av landets vassaste och mest engagerade pennor.
— Myrdal låg hela tiden fem eller tio steg före de andra, han hade en oerhörd arbetskapacitet, säger Leif Zetterling. Det vimlade av en massa småmyrdalar, med såna där mustascher och glasögon och som gick upp och höll tal, sa mycket "dock!" och vaggade och så där. Han hade uttolkare på redaktionen och fick en massa ambassadörer som hela tiden ringde och frågade vad mästaren tyckte om olika frågor.

Jag har fått höra många olika beteckningar på denna osjälvständiga skara: "svansen", "rättshaveristerna", "myrdalisterna", "dvärgarna". Det handlar om en liten grupp konservativa sekterister som har fått enhetsfronten att smalna av till en liten klubb vars största skräck är förändring och värsta fiende de blott nästan likasinnade.
Trots att så många lämnat FiB/K för att "myrdalianerna" blockerade allt förnyelsearbete och verklig radikalitet, är det nästan ingen som vill klandra Myrdal själv.
— Med Myrdal var det raka rör, han försökte iallafall prata klarspråk, säger Nils Gärdegård.

Bara ett par av dem jag pratat med menar att Myrdal personligen hade ett ansvar för vad som hände. Som Peter Larsson, organisationssekreterare 1976-79:
— Myrdal var medveten om de instrument han hade till sitt förfogande.

Den andre är Lars Åke Augustsson som i ett debattinlägg i höstas skrev: "Det är inget konstigt eller skamligt ur Myrdals elitära synpunkt att han betraktat tidningen som sitt fögderi, fast han oftast inte var demokratiskt vald till något."

Men i den skriftliga interndebatten har Myrdal gång på gång påpekat nödvändigheten i att hålla på föreningsdemokratin och föra en öppen och ärlig debatt: "Det allvarligaste felet var nog att vi inte i tid genomförde en ordentlig politisk diskussion i föreningen." Samtidigt har han bejakat den militanta hållningen: "Vi måste fylla antiimperialismen med innehåll, skilja på vänner och fiender och inte dra oss för att kalla en skovel en skovel och en fähund ett kräk."
Om myrdalianerna säger Myrdal idag:
— Hade denna goda cigarr funnits, hade det verkligen funnits denna stenhårda grupp myrdalianer, då hade det inte varit så krångligt. Jag går inte omkring och leder folk, däremot skriver jag, och i viss mån tar folk intryck, ibland tar de inte det.

Apropå Lars-Åke Augustssons kritik berättar Myrdal om hur han stred för att Augustssons debutroman skulle ges ut på Kulturfronts förlag, hur Augustsson redigerade Myrdals skriftställningar och var allmänt "lärjungemässig". Han var för nära och bröt sedan för häftigt, "han borde ha mognat långsammare".

Man bör betänka att Myrdal under hela FiB/Ks historia under många och långa perioder varit bosatt utomlands, ofta i andra världsdelar — han var t ex inte i Sverige under den stora konflikten 1979. Förmodligen ökade hans frånvaro bara "myrdalianernas" förvirring och intrigerande.

Myrdal har haft ett kolossalt inflytande över FiB/K, med sina skriftställningar, sina åsikter och sitt arbete. När han med självsäkerhet, tordönsstämma och otålighet framlagt sina uppfattningar har få vågat opponera sig. Hans ideologiska förenklingar och allmänna rigiditet i vissa frågor har på det viset hämmat många diskussioner i tidningen.
Men ingen jag talat med har velat hävda att Myrdal kontinuerligt och medvetet kontrollerat FiB/K efter eget godtycke. Han har aldrig gett några order. Han har aldrig begått några oegentligheter. Problemet har i stället varit att det inte funnits någon stark nog att utgöra en intellektuell motvikt mot Myrdal. Och framför allt har problemet varit alla dessa svaga och osjälvständiga fibbare på central nivå som gjort Myrdal till ett ofelbart monument och vars myrdalbild varit långt mer fyrkantig än någonsin hans mest hätska kritikers.

Om dessa myrdalianernas ödesdigra inflytande — snarare inspirerad än ledd av Myrdal — över FiB/K knappast går att överbetona, kan å andra sidan inte Myrdals direkt positiva betydelse för tidningen förnekas. Vid sidan om hans hämmande funktion i vissa frågor är han även den som mest förnyat tidningen. Det är ingen tvekan om att hans Skriftställning för många har varit den första och kanske enda lästa sidan i tidningen. Han har berört de nya frågorna, han har dragit igång debatterna, han har varit den ständigt optimistiske, den outtröttlige, den som aldrig gett upp.

Det finns en vits som belyser vidden, men också arten, av Myrdals inflytande. Man ringer till FiB/K för att höra vad de har för upppfattning i en viss fråga. De svarar:
— Det vet vi inte, Skriftställningen har inte kommit än!

Nyckeln — den egentliga roten — till den sekteristiska sidan av FiB/K tror jag inte finns vare sig hos SKP eller hos Jan Myrdal men möjligen hos marxist-leninismen så som den uppfattades och kom att användas av den utomparlamentariska vänster, det övervägande borgerliga revolutionsgarde med rötter i sextiotalet, varav FiB/K är en del.

Jag läser i Valda verk av Mao Tse-Tung. Problemet gäller kommunistiskt taktiktänkande överhuvud — men jag tar Mao som exempel eftersom han var den mest lästa. Här finner jag själva utgångspunkten: "Folket, och folket allena, är världshistoriens drivkraft". Detta är på ett sätt metafysik, på ett annat sätt en truism — precis som Brechts gamla påpekande om att det knappast var Alexander ensam som gjorde de sig tillskrivna erövringarna.

Folket och massorna dyrkas, men "vi" som dyrkar tillhör helt klart inte folket: "Det kinesiska folket lider; det är vår plikt att rädda det." Det auktoritära draget tränger hela tiden fram: "Alla de praktiska problemen i massornas dagliga liv bör ha anspråk på vår uppmärksamhet. Om vi tar itu med dessa problem, löser dem och tillfredsställer massornas behov, kommer vi verkligen bli organisatörer av massornas välfärd och de kommer att ge oss sitt varma stöd."

Mao talar till journalister: "Ni kamrater är tidningsmän. Ert arbete är att uppfostra massorna, att sätta dem i stånd att inse sina egna intressen, sina uppgifter."
Taktiken är enhetsfronten, alla allianser är tillåtna så länge de stödjer huvudlinjen. "Om vi genom dessa bemödanden lyckas att få miljoner och åter miljoner av massorna under vår ledning, kan vår revolutionära uppgift snabbt fyllas."
Den rätta linjen är det avgörande: "Men vad som än händer finns det inte minsta tvivel om att det i varje skede av en process’ utveckling finns endast en huvudmotsättning, som spelar den ledande rollen."

Det finns en attraktionskraft i den enkelhet och fasthet som denna logik erbjuder, och gud nåde den som vill prioritera andra frågor: "Vi är kommunister, vi önskar leda folket till att kasta fienden över ända, därför måste vi hålla god ordning i våra led. Vi måste marschera i takt, våra trupper måste vara utvalda och våra vapen goda."

Den inre disciplinen innebär: "1) individen är underordnad organisationen, 2) minoriteten är underordnad majoriteten, 3) den lägre nivån är underordnad den högre och 4) alla medlemmar är underordnade Centralkommittén."

Mao radar i en berömd text upp vad som kännetecknar liberalismen — den blötmjuka: "Att, då en person felat, låta detta passera för lugnets och vänskapens skull ... Att inte lyda order, utan sätta sin egen mening i främsta rummet ... Att lyssna till felaktiga åsikter utan att vederlägga dem och till och med lyssna på kontrarevolutionära anmärkningar utan att rapportera dem" etc.

Många nyckelord från polemiken i den interna FiB-debatten dyker också upp hos Mao. T.ex. "dålig arbetsstil", "självkritik" och "den riktiga linjen".

Det är inte svårt att känna igen FiB/Ks negativa särart i den maoistiska prosan: låsningen vid några få grundfrågor, vikten av att tänka rätt och inte tänka själv, intoleransen mot tvivlarna och avvikarna, den närmast självbelåtna tillfredsställelsen när de som står för den "felaktiga linjen" lämnar fronten.

Mao är klok, vis, dialektisk och skriver en förföriskt enkel prosa. Läser man lite noggrannare är det emellertid uppenbart att många resonemang bygger på historie- och klassmetafysik av tvivelaktig karaktär. Men framför allt lämnar Maos logik utrymme för tolkningen att att man själv aldrig har fel — den öppnar vägen för fanatism.

Ta fibbarnas syn på avhoppare: det föranleder aldrig till omprövning av FiB/Ks ståndpunkt, utan är alltid ett tecken på att avhopparen har en dålig linje. Avhopp vänds till bevis för att huvudlinjen är riktig.

Eller, för att vidga analysen till en allmän vänsteristhållning, synen på realsocialismen: så länge det går framåt och människorna mår bra är det ett socialistiskt samhälle, men så fort det går snett och människorna mår dåligt, då är det ett revisionistiskt förfall, statskapitalism, kompradorkapitalism, ja vad som helst utom just socialism. Det blir antingen eller, en värld av svart eller vitt, och aldrig lär vi oss något.

Och vem tänkte någonsin på att en taktik för krig och revolution i massfattigdomens Kina kanske inte är direkt överförbar till ett modernt svenskt tidningsbygge, vars själva förutsättning måste vara ett ömsesidigt förtroende mellan skribent och läsare.

Det finns ingen enkel kärna i denna tidningshistoria och jag har sökt undvika att binda upp händelseförloppet längs en enda logisk tråd. Trots att min personliga — och i sammanhanget unga och naiva — uppfattning färgar beskrivningen från början till slut, har jag så gott utrymmet tillåtit redovisat andra uppfattningar. Men låt mig nu sammanfatta lite mer tillspetsat.

Folket i Bild/Kulturfront var ett storartat projekt. Grundidén med de enande parollerna, det ekonomiska självberoendet och folkrörelsebasen entusiasmerade mängder av folk. Intresset avtog först i och med att idén blev verklighet — alltsedan tidningen började utkomma har tidningen tappat läsare.

Detta har förvisso alla idéer gemensamt: lätta att komma på, mycket svårare att förverkliga. Och FiB/Ks problem var till stor del alla tidningars och föreningars problem: mängder av hårt frivilligt arbete som tröttar, personliga trätor och brytningar, karriären som lockar, familjen som kräver sitt, den politiska övertygelsen som svänger med tiden och omständigheterna.

Men fibbarna är också specifika. Ärkefibbarna har alltid tillhört en intellektuell medelklass — när de skulle producera en folkets kultur blev det av nödvändighet en von oben-kultur. Folket var ett ideal vars reella sida var tämligen okänt. Osäkerheten om det folkliga kompenserades med en teoretisk rigiditet och man började i stället diktera för folket.

Vänsteruppsvinget hade gjort fibbarna medvetna om världen och sammanhangen. Medvetna också om det ansvar, den skuld, som tillkom dem såsom tillhöriga västerlandet, borgarklassen och de intellektuella. De blev frestade av den kommunistiska ideologin i dess mest dogmatiska variant: så skönt att se världen i svart eller vitt, att slippa tänka vidare eller tänka om; så skönt att reducera allt till en huvudfråga, att slippa osäkerheten som förbehållen ger; så skönt att manövrera ut de tvehågsna, att slippa hålla diskussionen öppen och levande; så skönt att tänka taktiskt, att slippa moralens irrgångar; så skönt att tänka rätt inne i värmen, att slippa tänka själv ute i kylan; så skönt att leda den folkliga kulturen och känna sin betydelse, att slippa känna sig som västerländsk imperialist och borgerlig parasit.

Många har varit fibbare , få har förblivit det. Trots de många naturliga förklaringarna kvartstår faktum: alltför många har lämnat FiB/K för att inte kvävas av sekterismen, intoleransen och tummandet på moralen i taktikens namn.
Många, kanske de flesta av avhopparna, har ändå fortsatt arbeta politiskt och kulturellt på ett sätt som alls inte avviker från tidningens grundparoller — det borde ha funnits plats för dem.

Men ingen är bitter; de flesta är tacksamma över tiden i FiB/K. Tidningen med de livsviktiga parollerna, tidningen som var beroende endast av sina egna läsare, tidningen som ofta vågade mer än sina kollegor — det väckte ett våldsamt engagemang. FiB/K har ju också varit en del av äkta svensk folkrörelsetradition. Denna del av sanningen går — trots allt — inte att förneka. Rösterna är entydiga:
— Jag har lärt mig det mesta i Fib. Det har varit en enorm skola för mig, säger Nils Gärdegård.
— Jag lärde mig mer av FiB/K än av högskolan, berättar Peter Gavelin.




Publicerad på www.fib.se 2005-03-19

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Rörande en kommunsitisk kultuersyn
  Om språk och språkpolitik
  Ta tjuren vid hornen
  En historia - ordfront 2/91
  För en folkets kultur
Nyheter
För en folkets kultur
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
Antiimperialism




  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se